1939: Andra världskriget startar med Hitlers invasion av Polen

2009-09-02 17:26:02




Andra världskriget 1939-45 kan i stor utsträckning betraktas som en fortsättning på första världskriget. Det första kriget, som rasade mellan 1914 och 1918, var framför allt en sammandrabbning mellan den uppåtgående tyska imperialismen, med dess relativt unga kapitalistklass, och dess rivaler Storbritannien och Frankrike, som var på nedåtgående. Till detta kom en nationalistisk dimension – ett annat arv från 1800-talets industrikapitalism – som förvandlade det imperialistiska kriget till ett europeiskt in- bördeskrig.
Genom att skapa ett antal nya nationalstater försökte de segerrika imperialistmakterna skapa en ny euro- peisk ordning som skulle säkra deras dominans. Det ryska imperiets fall ge­nom Oktoberrevolutionen 1917 bidrog ytterligare till skapandet av nya nationalstater. Polen, Tjeckoslovaki­en, Jugoslavien, de baltiska staterna och Finland bildades inom loppet av några få år efter första världskriget. Samtidigt splittrades det österrikisk-ungerska imperiet i de två republiker­na Österrike och Ungern. Allt detta resulterade i en stigande våg av nationalism.
Den revolutionära flodvåg som svepte fram genom Europa under samma tid dränktes hänsynslöst i blod. Resultatet var att de härskande klasserna blev hysteriskt rädda för den nya kommunismen.
Nationalism och rabiat antikommunism var fundamentet för det tyska nazistpartiet, som bildades i januari 1919. Från början var partiet bara en obskyr liten sekt bestående av en liten grupp bajerska kufar. Men när de dominerande tyska borgerliga partierna visade sig vara alltmer oförmögna att klara av den tilltagande ekonomiska krisen i slutet av 1920- och början av 1930-talet, började de tyska industritrusterna och storbankerna se nazisterna som det redskap som skulle kunna lösa deras problem. De var särskilt oroade av att det tyska kommunistpartiet fördubblades i storlek på bara fyra år till sex miljoner röster.
Tack vare generösa ekonomiska bidrag från storkapitalisterna kunde Hitler förvandla nazistpartiet från en liten sekt med bara 2,6 procent av rösterna i valet 1928 till Tysklands största parti 1932. Följande år röstade alla parlamentsledamöter i de tyska konservativa och liberala partierna i den tyska riksdagen ja till att ge Hitler oinskränkta maktbefogenheter (det så kallade Ermächtigungsgesetz).
Frågan har ofta ställts om Hitler och nazisterna var de tyska storföretagarnas redskap, eller om nazisterna bara utnyttjade kapitalisterna för sina egna intressen. I verkligheten är det en artificiell fråga. I likhet med kapita-listerna själva, svarade Hitler och nazisterna på de objektiva behoven hos samma tyska imperialism som varit en av de viktigaste orsakerna till första världskriget.

De omedelbara målen var desam­ma: Först krossades arbetarorganisationerna. Därefter startades ett om- fattande program för att skapa ekonomisk ordning och tillväxt. Med to­tal politisk makt i sina händer kunde nazisterna nå detta mål på förvånansvärt kort tid. De metoder de använde är slående lika keynesianismens idéer. Enorma offentliga utgifter skapade en växande efterfråga på varor från den tyska industrin och lån från bankerna.
Det har sagts att Hitler planerade krig ända från början, och det är säkerligen sant. Han ärvde de gamla tyska imperialistiska planerna på att erövra ”livsrum” i Östeuropa – ett annat ord för kolonier där den tyska industrin kunde få ensamrätt att av­yttra sina varor.
Men kriget bröt ut långt tidigare än han hade väntat sig, och till och med innan Tyskland hade fullbordat sitt militära återupprustningsprogram. Detta berodde på den svåra finansiella kris som blev resultatet av den ekonomiska politiken. 1938-1939 hade de offentliga utgifterna stigit till 55 miljarder riksmark, att jämföra med skatte- och tullinkomsterna på bara 18 miljarder. Under tiden stagnerade exporten och den tyska arbetarklassen var redan maximalt explo- aterad.

Den tyska kapitalismen hade helt enkelt ett akut behov av att utvidga produktionsmedlen genom en massiv exploatering av områden utanför sina egna gränser. Krig blev lösningen.
Tidigare hade den brittiska regeringen betraktat Hitler och hans nazister huvudsakligen som ett pålitligt skydd mot kommunismen, vilket är den främsta anledningen till att britterna gjorde så många eftergifter till Tyskland under 1930-talet. Men när Tyskland blev alltmer aggressivt blev också Storbritannien och dess alliera­de Frankrike tuffare mot Hitler.
Tysklands främsta krigsmål var att krossa Sovjetunionen och förvandla dess väldiga landareal till en gigantisk tysk koloni.
Men ett land, Polen, låg mellan Tyskland och Sovjetunionen. Från början var Tyskland och högerregimen i Polen överens i sin fientlighet mot Sovjetunionen. Men oundvikligen blev de oense om den så kallade ”Polska korridoren” – en smal landremsa som gav Polen tillträde till Ös­tersjön och även klöv Tyskland i två delar genom att skära av provinsen Ostpreussen från resten av landet.
Vid den här tiden styrde Storbritannien och Frankrike över stora områden av Afrika och södra Asien, men de var också två världsmakter på nedgång. Därför hade de all anledning att bevara ett status quo – tillståndet o­förändrat – och ansträngde sig för att avvärja ett krig. När Hitler började a-gera mot Polen på våren och sommaren 1939, försökte de skrämma ho- nom genom att lova att komma till Polens försvar. De hoppades att detta skulle avvärja ett annars oundvikligt krig. De visste hur mycket Tyskland fruktade ett tvåfrontskrig.
Även om den starkt antikommunistiska brittiska regeringen, ledd av den konservative Neville Chamberlain, gång på gång hade avvisat sovjetiska förslag att skapa ett antityskt försvarsblock mot Tyskland, såg de ingen anledning till att Sovjetunionen inte skulle förbli Nazitysklands starkaste motståndare.
Men dessa borgerliga politiker kunde inte se i vilken omfattning Sovjetunionen hade förändrats under Stalins styre. Det skikt av byråkrater som tagit makten i Sovjetunionen som en följd av inbördeskriget och den västeuropeiska revolutionens misslyckan­de liknade de härskande klasserna i Storbritannien och Frankrike i ett avseende – dess främsta mål var att bevara status quo – tillståndet oföränd- rat. För detta var de beredda att offra vilka principer som helst.

När Stalin under större delen av 1930-talet om och om igen hade försökt få med sig den brittiska och fran­ska imperialismen i ett block mot Hit- ler – som inte gjorde någon hemlighet av sina planer på att anfalla Sovjetunionen – hade han övergett den antikoloniala kampen. När dessa försök misslyckades gick Stalin glatt med på Hitlers förslag om en icke-angreppspakt.
Med denna icke-angreppspakt undertecknad den 23 augusti 1939, hade Hitler ryggen fri. En vecka senare lät han sin armé invadera Polen. I panik gav de brittiska och franska regeringarna Hitler två dagar att dra tillbaka sina trupper från Polen. När inget svar kom från Hitler hade de inget annat val än att förklara krig mot Tyskland den 3 september 1939.
Militärhistoriker har skrivit tjocka volymer om de idéer som ligger till grund för det tyska ”blixtkriget” – som präglade de första krigsåren och skänkte tyskarna en rad snabba militära segrar. Men grundläggande för det revolutionära ”blixtkrigets” idéer var att Tyskland inte hade något annat val än att utkämpa ett kort och avgörande krig: Landet hade helt enkelt ont om viktiga råvaror.
Polen blev besegrat på några veck­or. Under tiden höll de brittiska och franska regeringarna tillbaka sina trupper framför Tysklands västgräns. Medan huvuddelen av den tyska krigsmakten var upptagen av kriget i Polen hade de västallierade förvisso kunnat vinna en enkel seger. Men ett sådant krig skulle ha allvarligt försvagat de tre viktigaste kapitalistmakter­na i Europa – vilket skulle ha gagnat Sovjetunionen.
Stalin, som fortfarande var medve-ten om det potentiella hotet från Nazityskland, fruktade att de kapitalistis- ka staterna till slut skulle förenas mot Sovjetunionen. Därför ville han skapa en ”buffertzon” mot en eventuell invasion västerifrån. Av den anledning­en lade han beslag på den östra delen av Polen i september 1939, invadera-de Finland i december 1939 (vilket resulterade i ”vinterkriget”) och ocku- perade de baltiska staterna.

Istället för att sätta igång en offensiv med syfte att krossa den tyska armén, ville de västallierade tvinga Tyskland att avsluta kriget genom att blockera tillförseln av svensk järnmalm, som den tyska industrin var så beroende av. En plan gjordes på att ockupera den norska hamnstaden Narvik – varifrån mycket av den svenska järnmalmen skeppades ut – och malmfälten i Norrland.
Men Hitler fick nys om planen och invaderade Norge innan de allierade hann dit. Den 9 april 1940 marscherade hans trupper in i Danmark (för att underlätta invasionen av Nor­ge) och landsteg i Norge.
Lite drygt en månad senare släpp­te han loss sin krigsmaskin mot Frankrike för att undanröja hotet från väster. Eftersom Frankrike hade byggt en mäktig försvarslinje längs sin gräns mot Tyskland (Maginotlinjen), tog Hitlers trupper vägen över Luxemburg och Belgien. De invaderade också Nederländerna för att säkra flanken.
Den moderna tyska armén visade sig vara fullkomligt överlägsen sina motståndare. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Kriget flyttade snart söderut. Med den stora brittiska flottan i vägen för en tysk invasion av England – och det tyska flygvapnet oförmöget att utplåna sin brittiska motpart – blev Medelhavsområdet under en kort period den huvudsakliga krigsskådeplatsen.

Hitlers fascistiska allierade, den italienske diktatorn Mussolini, hade gått in i kriget på Tysklands sida i juni 1940.
Men Italien var inte alls redo för krig. Dess försök att invadera det brittiskkontrollerade Egypten från den italienska kolonin Libyen och anfallet mot Grekland från det italiensk­styrda Albanien slutade i förödmjukande misslyckanden för Mussolini.
Det gav också britterna ett fotfäste i Grekland, vilket i sin tur gav impuls åt en statskupp i Jugoslavien varigenom dess tyskvänliga regering störtades av en grupp brittiskvänliga office- rare.
Våren 1941 invaderade den tyska armén Jugoslavien och Grekland, och ockuperade snabbt dessa båda länder. Först då var grundförutsättningarna klara för den tyska invasionen av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941.
Redan från första början var det tyska kriget mot Sovjetunionen ett utrotningskrig. Det skulle kosta Sovjetunionen mer än 20 miljoner männi- skoliv – ett högre pris än något annat land betalade under kriget.
Även om den moderna tyska ar­mén lyckades vinna flera häpnadsväckande taktiska segrar under den första fasen av kriget i öster, klarade den inte av att bryta den sovjetiska viljan att försvara sitt land och det som fanns kvar av Oktoberrevolutionens sociala vinster mot de nazistiska angriparna.
Vid den tiden hade USA också dragits in i kriget. Imperialistisk rivali-tet om exploateringen av Kina – som Japan hade invaderat 1937 – ledde till kriget mellan Japan och USA.
När USA satte ekonomisk press på Japan för att tvinga landet att foga sig efter amerikanska krav gällande Kina, svarade Japan med ett militärt anfall mot den amerikanska flottan i Pearl Harbor den 7 december 1941.
I likhet med Tyskland behövde Japan föra ett kort och avgörande krig – i Japans fall på grund av den amerikanska ekonomins enorma överlägsenhet.

I förhoppningen om att Japan skul­le hjälpa honom genom att angripa Sovjetunionen, förklarade Hitler krig mot USA fyra dagar efter Japans anfall mot Pearl Harbor. Men Röda ar­mén hade besegrat de japanska styr- korna två gånger på 1930-talet, så Ja­pan var inte intresserat av ett dylikt företag.
Efter sex månaders ”blixtsegrar” tvärs över västra Stilla havet och Syd­ostasien stannade den japanska offen­siven av inför en tilltagande ameri- kansk överlägsenhet. De följande tre åren av krig i Stilla havsområdet kan beskrivas som ingenting annat än en fortlöpande nedslitning av Japans militära styrka – vilket slutade med förintelsen av Japans största städer, varav två blev utplånade med atombomber i augusti 1945.
Men den blodigaste japanska krigszonen är den som är minst känd i västerländsk litteratur – det kinesiska slagfältet. Mellan 1937 och 1945 bedrev Japan ett utrotningskrig mot Ki­na som har stora likheter med Hitlers krig mot Sovjetunionen. Det kostade Kina mer än 17 miljoner ­människoliv, varav 15 miljoner var civila.

Från 1943 och framöver var Röda armén ständigt på offensiven mot den tyska armén på östfronten. Av 7,6 miljoner förluster (stupade, sårade och saknade) i de tyska väpnade styrkorna mellan 1941 och 1945, orsakades 6,2 miljoner av Röda armén.
Tysklands militära styrka var på upphällningen när brittiska och amerikanska trupper landsteg i Italien i ju­li 1943 och i Frankrike (Normandie) i juni 1944. I april 1945 nådde Röda ar­mén Berlin, som föll efter bara en veckas strider. Hitler begick självmord den 30 april 1945 – två dagar efter att hans fascistiska diktatorskollega Mussolini hade blivit avrättad av italienska partisaner – och den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland.

Ett av krigets resultat var att det försåg det stalinistiska Sovjetunionen med de politiska, sociala och ekonomiska medel som den behövde för att överleva i ytterligare en lång period.
Stalin försökte bevara alliansen med imperialistmakterna som han samarbetat med för att besegra Nazityskland.
För att nå detta mål övertalade han kommunisterna i Frankrike och Itali­en – som hade dominerat motståndsrörelserna i dessa båda länder – att till borgarklassen lämna över den kontroll över samhället som de faktiskt hade.
Men motsättningarna mellan kapitalismen och den statskontrollerade ekonomi som den sovjetiska totalitära byråkratin baserade sin makt på gjor­de det inte möjligt för en sådan allians att vara särskilt länge. Följaktligen resulterade andra världskriget i ett Europa uppdelat i två tydligt avskilda block.

Christer Bergström

Läs mer: Christer Bergströms bok Andra världskriget så alla förstår, utgiven på bokförlaget Hjalmarson & Högberg 2009, förklarar på ett lättfattligt vis andra världskriget.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!