1968-69: Pakistan i uppror

2008-07-16 14:40:37




Det fanns ett dussin fackföreningar när Pakistan blev självständigt 1947. Järnvägsarbetarfacket var det största och mest kampvilliga, och spelade en viktig roll i utvecklingen av en stark fackföreningsrörelse. Det fanns också andra stridbara fackföreningar i exempelvis Karachis hamn och på varvet, på postkontoret samt på några få industrier.

Den fackliga rörelsen blomstrade och växte i styrka under 1960-talets sista år. Industrialiseringen födde det proletariat som spelade den ledande rollen i den revolutionära resningen 1968-69.
Tiden från 1967 till 1974 kan kallas den pakistanska fackföreningsrö­relsens guldålder. Tusentals nya fackföreningar bildades och hundratals strejker, ockupationer och protest­rörelser organiserades under denna tidsperiod.

Innan år 1968 handlade politik och politiska partier enbart om den härskande klassen. Arbetarklassen och dess politiska roll nämndes aldrig i media eller inom intelligentian. Allt detta kom emellertid att förändras när arbetarklassen klev in på den politi­ska scenen på grundval av en exceptionell revolutionär rörelse, som började i form av studentledda protester emot Ayub Khans regim i november 1968. Inom bara några få månader utvecklades denna kamprörelse till en generalstrejk ledd av arbetarklassen.

Fabriker ockuperades och bönderna tog över jord från jordägarna. På vissa håll organiserade bönderna väpnad kamp mot jordägarna. Hyres­gäster hyresstrejkade.
Arbetarna tog över kontrollen av städerna och började sköta adminis­trationen. Några få städer förblev under arbetarkontroll längre än ett par veckor.
Rörelsens huvudparoll var ”socia­lism”. Den härskande klassen var skräckslagen.
Grundaren av Pakistan People’s Party (PPP), Zulifqar ali ­Bhutto, kom till den härskande klassens räddning.
Det fanns inget revolutionärt parti, ingen revolutionär ledning, som var kapabla att genomföra en revolution för att störta kapitalismen och feodalismen och upprätta en arbetarstat.
Bhutto drog fördel av ­situationen och avledde rörelsen till att bli en reformistisk inomkapitalistisk ­rörelse.
Arbetarklassen gick miste om detta tillfälle och fick senare betala priset för detta misslyckande.
De efterföljande respektive regimerna attackerade skoningslöst de mest kampvilliga och medvetna delarna av arbetarklassen, införde ­lagar för att förhindra strejker och bildan­det av fackföreningar samt förbjöd facklig aktivitet inom många ekono­miska sektorer.

Pakistan People’s Party (Pakistanska folkpartiet) bildades 1967 av endast 35 personer. Zulifqar Ali Bhutto var grundningsordföranden. Han var en stor feodalherre från Sindh och tjänade som minister under Ayub Khans militärregering.
Han var en skicklig politiker. Han ­förstod stämningarna bland massorna och förde fram ett radikalt program med socialistiska paroller. Han ­framförde krav på bröd, bostäder och kläder till alla. Han talade ­också om en socialistisk planerad ­ekonomi och om ett klasslöst samhälle.
Under avsaknaden av ett organiserat vänsterparti steg han fram med radikalt antikapitalistiska och antifeodala paroller.
PPP blev på bara några få månader Pakistans största politiska parti i kölvattnet på arbetarklassens revolutionära rörelse. Det blev det största partiet i Västpakistan, medan Awamiförbundet trängde undan de andra partierna i en jordskredsseger i det första valet någonsin i Östpakistan 1970 (idag Bangladesh).
Det militära och civila etablissemanget vägrade att lämna över makten till Awamförbundet och detta resulterade i ett inbördeskrig och därefter Östpakistans utbrytning 1971. Bhutto blev ledare i resten av Pakistan.
Bhutto kom till makten på grundval av ett starkt folkligt stöd, genomförde en del reformer i början av sitt styre och förstatligade mer än 70 procent av ekonomin.
Han var emellertid skrämd av den starka arbetarklassen och använde sig av repressiva åtgärder mot fackföreningarna. Han förrådde arbetar­klassen och började attackera dem som kämpade. Hans stöd började minska under de sista åren av hans ­styre.
År 1977 avsattes Bhutto av militären. Militärkuppen hade föregåtts av en våldsam kampanj från högern.  Bhutto hängdes senare av militärregeringen.
Hängningen av honom gjorde honom återigen populär hos massorna, eftersom den visade att han ­vägrade att kompromissa med militärdiktatorn.

Hans dotter, Benazir Bhutto, blev PPP-ledare 1979. PPP organiserade en rörelse för återupprättandet av demokratin (MRD, Movement for Restoration of Democracy) 1983 mot general Zia-ul-Haqs militärdiktatur.
Benazir kompromissade med etablissemanget och blev premiärminister efter valet 1988 (Benazir Bhutto dödades i ett attentat i december 2007).

Från och med
1993 började PPP förlora sitt stöd. Tusentals trofasta arbetare lämnade partiet tomt efter sig. Det ses inte längre som ett parti för de fattiga och arbetarklassen, men är fortfarande en kraft att räkna med som kan vinna val – men bara med stöd av etablissemanget. PPP-ledningen består av feodalherrar och storkapitalister.
Det var aldrig något traditionellt arbetarparti, utan ett parti med en ledning från över- och medelklassen med solitt stöd från massorna.
Dagens PPP är inte ens en ­skugga av sitt forna jag.
PPP är nu slut som ett parti för massorna och arbetarklassen. Inget arbetarklassparti existerar för närvarande i Pakistan.

Khalid Bhatti
 Socialist Movement Pakistan
(CWI Pakistan)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!