
Den fackliga rörelsen blomstrade och växte i styrka under 1960-talets sista år. Industrialiseringen födde det proletariat som spelade den ledande rollen i den revolutionära resningen 1968-69.
Tiden från 1967 till 1974 kan kallas den pakistanska fackföreningsrörelsens guldålder. Tusentals nya fackföreningar bildades och hundratals strejker, ockupationer och proteströrelser organiserades under denna tidsperiod.
Innan år 1968 handlade politik och politiska partier enbart om den härskande klassen. Arbetarklassen och dess politiska roll nämndes aldrig i media eller inom intelligentian. Allt detta kom emellertid att förändras när arbetarklassen klev in på den politiska scenen på grundval av en exceptionell revolutionär rörelse, som började i form av studentledda protester emot Ayub Khans regim i november 1968. Inom bara några få månader utvecklades denna kamprörelse till en generalstrejk ledd av arbetarklassen.
Fabriker ockuperades och bönderna tog över jord från jordägarna. På vissa håll organiserade bönderna väpnad kamp mot jordägarna. Hyresgäster hyresstrejkade.
Arbetarna tog över kontrollen av städerna och började sköta administrationen. Några få städer förblev under arbetarkontroll längre än ett par veckor.
Rörelsens huvudparoll var ”socialism”. Den härskande klassen var skräckslagen.
Grundaren av Pakistan People’s Party (PPP), Zulifqar ali Bhutto, kom till den härskande klassens räddning.
Det fanns inget revolutionärt parti, ingen revolutionär ledning, som var kapabla att genomföra en revolution för att störta kapitalismen och feodalismen och upprätta en arbetarstat.
Bhutto drog fördel av situationen och avledde rörelsen till att bli en reformistisk inomkapitalistisk rörelse.
Arbetarklassen gick miste om detta tillfälle och fick senare betala priset för detta misslyckande.
De efterföljande respektive regimerna attackerade skoningslöst de mest kampvilliga och medvetna delarna av arbetarklassen, införde lagar för att förhindra strejker och bildandet av fackföreningar samt förbjöd facklig aktivitet inom många ekonomiska sektorer.
Pakistan People’s Party (Pakistanska folkpartiet) bildades 1967 av endast 35 personer. Zulifqar Ali Bhutto var grundningsordföranden. Han var en stor feodalherre från Sindh och tjänade som minister under Ayub Khans militärregering.
Han var en skicklig politiker. Han förstod stämningarna bland massorna och förde fram ett radikalt program med socialistiska paroller. Han framförde krav på bröd, bostäder och kläder till alla. Han talade också om en socialistisk planerad ekonomi och om ett klasslöst samhälle.
Under avsaknaden av ett organiserat vänsterparti steg han fram med radikalt antikapitalistiska och antifeodala paroller.
PPP blev på bara några få månader Pakistans största politiska parti i kölvattnet på arbetarklassens revolutionära rörelse. Det blev det största partiet i Västpakistan, medan Awamiförbundet trängde undan de andra partierna i en jordskredsseger i det första valet någonsin i Östpakistan 1970 (idag Bangladesh).
Det militära och civila etablissemanget vägrade att lämna över makten till Awamförbundet och detta resulterade i ett inbördeskrig och därefter Östpakistans utbrytning 1971. Bhutto blev ledare i resten av Pakistan.
Bhutto kom till makten på grundval av ett starkt folkligt stöd, genomförde en del reformer i början av sitt styre och förstatligade mer än 70 procent av ekonomin.
Han var emellertid skrämd av den starka arbetarklassen och använde sig av repressiva åtgärder mot fackföreningarna. Han förrådde arbetarklassen och började attackera dem som kämpade. Hans stöd började minska under de sista åren av hans styre.
År 1977 avsattes Bhutto av militären. Militärkuppen hade föregåtts av en våldsam kampanj från högern. Bhutto hängdes senare av militärregeringen.
Hängningen av honom gjorde honom återigen populär hos massorna, eftersom den visade att han vägrade att kompromissa med militärdiktatorn.
Hans dotter, Benazir Bhutto, blev PPP-ledare 1979. PPP organiserade en rörelse för återupprättandet av demokratin (MRD, Movement for Restoration of Democracy) 1983 mot general Zia-ul-Haqs militärdiktatur.
Benazir kompromissade med etablissemanget och blev premiärminister efter valet 1988 (Benazir Bhutto dödades i ett attentat i december 2007).
Från och med 1993 började PPP förlora sitt stöd. Tusentals trofasta arbetare lämnade partiet tomt efter sig. Det ses inte längre som ett parti för de fattiga och arbetarklassen, men är fortfarande en kraft att räkna med som kan vinna val – men bara med stöd av etablissemanget. PPP-ledningen består av feodalherrar och storkapitalister.
Det var aldrig något traditionellt arbetarparti, utan ett parti med en ledning från över- och medelklassen med solitt stöd från massorna.
Dagens PPP är inte ens en skugga av sitt forna jag.
PPP är nu slut som ett parti för massorna och arbetarklassen. Inget arbetarklassparti existerar för närvarande i Pakistan.
Khalid Bhatti
Socialist Movement Pakistan
(CWI Pakistan)