2011 – ”Mellanösterns 1905”

Tahrirtorget 2011 i Egypten, som var ett revolutionens centrum. Och kampen har fortsatt i regionen, trots förtryck och elände (Foto: Jonathan Rashad).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

För 10 år sedan, årsskiftet 2010-11, inleddes en serie revolutioner som störtade diktaturer och regimer i Nordafrika och Mellanöstern. Långvariga och på ytan stabila styren föll samman på några veckor under trycket från torgockupationer och arbetarstrejker.

Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten föll, trots sina brutala säkerhetsstyrkor och banden till regeringar och kapital i Frankrike respektive USA. Revolterna spreds till fler länder. Massdemonstrationer med miljontals deltagare skakade Jemen i flera månader och tvingade president Saleh, en av USA:s närmaste allierade i regi­onen, att avgå. 
I Syrien inleddes massprotester mot Assads regim. Men till skillnad från i Tunisien och Egypten saknades fackföreningar, plus att regimen inte togs på sängen. Syrienkännaren Arvid Lund sammanfattade i sin bok några år senare att rörelsen saknade ”en gemensam ledning som kunde representera demonstranterna, föra revolutionens talan, kontrollera protesternas takt och budskap, och utveckla en strategi för Bashar al-Assads störtande – eller för tiden därefter”. 
Under det kommande året togs motståndet mot Assad allt mer över av islamistiska väpnade grupper och landet gick in i det långvariga förödande inbördeskriget.
Gemensamt för revolutionerna och rörelserna var att de handlade både om kamp för demokratiska rättigheter och om ekonomiskt lidande och arbetslöshet. Regimerna i Mellanöstern följde den nyliberala politiken med privatiseringar och nedskurna offentliga utgifter (utom militären), samtidigt som dess industri konkurrerades ut. Priser på basvaror ökade kraftigt, liksom korruptionen. 
I spetsen för kampen stod de unga, och ofta unga kvinnor. På Tahrirtorget i Kairo växte ett alternativt samhälle fram, med seminarier, matservering, egen sjukvård, städpatruller och full frihet för diskussioner. Varken islamister eller liberaler deltog i revolutionen. När militären inte litade på sina soldater och arbetarnas strejker växte tvingades Mubarak avgå.

Att diktaturerna föll gav politisk frihet, men systemet fanns kvar. Jag sammanfattade i en artikel 1,5 år senare:
”Revolutionerna innebar en en­orm befrielse och känsla av styrka, men hotet om kontrarevolution från militären och kapitalisterna finns kvar. Den ryska revolutionsledaren Leo Trotskij beskriver revolutioner som ’de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen’ och därför ’sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen till en ny regim’.
Det handlar om en även för revolutionärer objektiv process, som ­inte kan styras eller proklameras i ­förväg. 
Borgare och andra brukar varna för att revolutioner är våldsamma. Men även här har Egypten och Tuni­sien bekräftat att revolutioner, på grund av masstödet, är relativt fredliga.Våldet kommer från kontrarevolutionen – polis, militär och andra väpnade grupper som försvarar diktatorer och kapitalister.
Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern måste gå vidare för att inte kämpande arbetare och ungdomar ska tröttas ut, om de inte uppnår sina mål trots enorm kamp.
Socialistiska partier och kämpande fackfö­reningar måste ta strid för att avskaf­fa militärens och den gamla statsapparatens makt. Grunden för detta är att kämpa för att störta de inhemska och multinationella kapitalisterna. Bara så kan arbetare och fattiga skaffa resurser för att genomföra de sociala förbättringar som behövs.”

RÖRELSERNA OCH PROTESTERNA HAR INTE UPPHÖRT OCH REGIMERNA SITTER LÅNGT IFRÅN SÄKERT.

Idag, tio år senare, pekar borgare och cyniker på att revolutionerna inte uppnådde sina mål. År 2013 tog general al-Sisi makten i Egypten och upprättade en ännu hårdare diktatur än Mubarak. Närmare 400 000 har dött i krigets Syrien och sju miljoner människor har flytt till andra länder medan ungefär lika många är flyktingar inom landet. I Libanon och Jemen pågår fortfarande de blodiga inbördeskrigen och den sociala nöden är närmast helvetisk.
Att påstå att revolutionerna bär skulden till denna utveckling är absurt. Ansvaret ligger på det globala politiska och ekonomiska systemet, samt på diktatorer, militär och islamistisk extremhöger i regionen. De enda som kan förändra utvecklingen är massorna, arbetare och förtryckta.
Rörelserna och protesterna har inte upphört och regimerna sitter långt ifrån säkert. Den stora ryska revolutionen 1917 – som gjorde slut på tsarens diktatur och första världskrigets lidande – föregicks av revolutionen 1905, som slutade i nederlag. 
Under åren efter 1905 ökade förtrycket enormt med avrättningar, massfängslanden och förvisningar till fångläger i Sibirien. Perioden av kontrarevolution varade fram till att strejker och arbetarkamp åter ökade och skakade landet under 1913-14. I februari 1917 störtades tsaren, och i kampen därefter vanns arbetarnas majoritet till bolsjevikernas linje att februari inte räckte – arbetare med stöd av de fattiga bönderna måste ta makten.
År 2011 kan spela rollen av 1905 för kampen i Mellanöstern. Alla faktorer som ledde till revolutionerna då finns kvar och har förvärrats. Fler är arbetslösa och fattiga, det är ännu svårare för unga att få jobb, samtidigt som repressionen ökat.

Under 2019 kom massrevolterna tillbaka, och spreds på nytt till flera länder. Revolutionen i Sudan, ledd av unga och kvinnor med arbetarstrejker som ett viktigt vapen, störtade diktatorn al-Bashir. Massorna vägrade sedan acceptera att makten överlämnades till andra generaler; kampen fortsatte. 
I Algeriet organiserades massdemonstrationer varje vecka under större delen av 2019. President Bouteflika tvingades avgå. Rörelsen avbröts av covid-pandemin, som av regimen använts för att slå mot aktivister och opposition.
I Libanon och Irak samlade massrörelserna under 2019 deltagare från de olika religiösa och etniska grupperna till gemensam kamp som tvingade båda ländernas regeringar att avgå. I båda länderna dominerade krav och paroller på att alla politiker måste bort, att de är alla desamma. Under både 2019 och 2020 genomfördes stora strejker i Iran.

Tunisien har den senaste tiden, december-januari 2020-21, sett nya generalstrejker runt om i landet och proteströrelser. Arbetare har stoppat produktionen i gruvor och oljefält. Landet är i djup ekonomisk kris ovanpå den redan höga arbetslösheten.
Utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika hänger ihop med resten av världen. Det finns speciella faktorer, som orsakats av ekonomisk utsugning, diktaturer och krig. Men i grunden är vägen framåt densamma – det behövs demokratiska och kämpande fackföreningar, demokratiska revolutionära socialistiska partier som kan störta regimerna, avskaffa kapitalismen och kasta ut imperialismen.

IMPERIALISMENS ANSVAR
Mellanösterns viktigaste makthavare var länge USA-imperialismen. Men efter Irakkriget 2003 och minskat oljeberoende, samt oro över kostnaderna, har Washingtons makt minskat. Men ansvaret för diktaturer, krig och ekonomi faller fortfarande tungt på USA. Egypten har under många decennier varit det nästa största mottagarlandet av bidrag från USA, efter Israel. För pengarna har den egyptiska regimen köpt vapen. Banden finns kvar, och när al-Sisi upprättade sin diktatur 2013 vägrade president Obama att kalla det för en kupp.
Även EU har nära samarbete med al-Sisi, som får pengar och beröm för att hans militär hindrar flyktingar att nå Europa. 
I Syrien har inbördeskriget också varit ett krig genom ombud. I Mellanöstern och Nordafrika sker en maktkamp mellan två block, med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Egypten på ena sidan, och Turkiet och Qatar på den andra. I Syrien finansierade båda sidor extrema islamistiska väpnade ”rebeller”. Turkiet blev en huvudsponsor av det som utvecklades till ISIS, Islamiska staten i Irak och Syrien. Ryssland och Iran stod på Assads sida, med flygvapen och trupper. 
Ifjol fick Turkiet grönt ljus av Trump att attackera det kurdiska självstyret i norra Syrien, vars trupper spelat en avgörande roll för att besegra ISIS.
Trump har också gett fullt stöd till Saudiarabiens verkliga regent, kronprins Mohammed bin Salman, i kriget i Jemen, som inleddes redan under Obama.

LÄS OCKSÅ:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!