2021 – ett år som inget annat

Kampanjen Nej till marknadshyra nådde två storsegrar genom aktiv gräsrotskamp som Rättvisepartiet Socialisterna var en drivande del av (Foto: Natalia Medina).

Offensivs årskrönika av Per Olsson // Artikel i Offensiv

År 2021 blev ett år som inget annat. Under året sista veckor fick Sverige både en ny statsminister och regering, vilket hade föregåtts av två regeringskriser inom loppet av bara drygt fyra månader.

Kampen mot marknadshyra, som tagit fart på allvar under våren, fick både regeringen på fall och slog in sista spiken i januariavtalet. Under sommaren fick regeringen dra tillbaka förslaget om marknadshyra vid nyproduktion och därefter förslaget om så kallade läges- och kvalitetshyra (januariavtalets punkt 44). Det var en seger med mersmak för gräsrotskampen.
År 2021 var också det år som högeroppositionen blev till ett cementerat block. Den gemensamma budgetmotionen från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skrevs till stor del av SD-rasisterna som skålade i mousserande vin efter att riksdagens majoritet i november hade sagt ja till de blåbrunas budget. Enligt SD var ”detta bara början”.
För att bekämpa hotet från de blåbruna, som förenas bakom batongpolitik, rasism och skuldbeläggning, behövs organisering och kamp för sociala förbättringar, för arbetarpolitik: jobb, välfärd och bostad till alla – låt rika, banker och storbolag betala.

Under 2021 fortsatte pandemin att hålla sitt grepp om samhället och under lång tid rådde i praktiken ett förbud mot allmänna och offentliga sammankomster. Ända fram till början av juni var det max 8 personer som kunde samlas, vilket begränsade kampen – men satte inte stopp för den.
”Var inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss”, löd den avslutande meningen i ett internt mejl som huvudskyddsombudet Ola Brunnström hade skickat till en av Seko klubb Pågatågs medlemmar som ville veta hur det låg till i avtalsrörelsen.
Men Arriva, det privata bolag som kör Pågatågen, tog denna mejlets sista mening som ursäkt för att säga upp Ola Brunnström. Det var en stridsförklaring mot fackklubben och en ren hämndaktion från Arrivas sida som hade försökt utnyttja pandemin för att driva igenom ytterligare försämringar av de anställdas villkor.
Den 29 december 2020 kallades Ola Brunnström till ett möte med Arrivas chefer, som erbjöd 24 månadslöner om han ”frivilligt” sade upp sig, vilket avvisades. Svaret blev också nej när han erbjöds mer pengar, varefter mötet slutade med att en av cheferna säger att man nu går vidare med avskedandet vid ett nytt möte den 4 januari.

”Vi är övertygade om att Arriva då kommer att säga upp eller avskeda Ola Brunnström. Självklart kommer detta att gå vidare juridiskt. Problemet är dock att Arriva alltid kan välja att i domstol ta skadeståndet och ändå inte låta Ola få tillbaka jobbet. De kan helt enkelt köpa ut vem som helst, det är bara en fråga om pengar. Domstolen kan aldrig tvinga en arbetsgivare att ta tillbaka en person, bara att betala skadestånd”, skrev Seko-klubben i en kommentar som visar hur svagt anställningsskyddet var redan innan facktopparnas LAS-svek.
Avskedningshotet fick de anställda att hota med strejk för att försvara klubben och Ola Brunnström, och det skulle ha blivit en så kallad vild strejk den 4 januari om inte Arriva backade.
– Jag är kvar på jobbet, sa Ola Brunnström när han kom ut från Arrivas kontor efter mötet med cheferna den 4 januari och möttes av jubel från de uppemot 120 arbetskamrater som stod utanför, beredda att gå ut i strejk.
Det var en enorm seger för Ola Brännström, fackklubben och solidariteten som gav eko och som följdes av att Arriva drygt en månad senare tvingades dra tillbaka hyvlingen och de varsel om uppsägning som lagts i slutet av 2020.
Segern visade på nytt att kamp lönar sig och gav en väg framåt efter den fackliga ledningens svek i LAS-frågan samt de långa och låga löneavtal som har slutits.

Den ojämlika fördelningen av vaccinet globalt saboterade smittbekämpningen och nya mer smittsamma virusvarianter uppstod (Foto: CC).

I januari inleddes också vaccineringen i Sverige. Vaccinet väckte förhoppningar om att pandemin snart skulle kunna vara över; att viruset kvävts. Men den ojämlika fördelningen av vaccinet globalt saboterade smittbekämpningen och nya, mer smittsamma virusvarianter uppstod.
I Sverige kantades vaccineringen till en början av samma kaos som smittbekämpningen våren 2020. Det fanns ingen tydlig nationell samordning, utan det var upp till regionerna att ansvara för planering och genomförande.
Dessutom visade det sig snabbt att läkemedelsbolagen hade lovat mer än de kunde hålla. Det blev brist på vaccin och bokningssystemen kollapsade. Efter ett tag kom dock vaccineringen igång och i mars hade 1 miljon vaccinationer genomförts i Sverige.
Samtidigt drabbades landet av en tredje våg av smitta, även om Folkhälsomyndigheten inte ville erkänna detta. Nya restriktioner infördes dock och för första gången rekommenderades även munskydd i åtminstone kollektivtrafiken. Men ansvaret fortsatte att i huvudsak läggas på individen.

När Coronakommissionen i november i ett nytt delbetänkande, Sverige under pandemin. Volym 1. Smittspridning och smittskydd, riktade man skarp kritik mot såväl den svenska strategin hela etablissemanget hade slutit upp bakom som den bristande beredskap och missförhållanden som decennier av marknadspolitik har orsakat samhället. Kommissionen sammanfattade sina slutsatser i följande punkter:
• Sveriges hantering av pandemin har präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen i landet.
• Det svenska vägvalet har betonat smittskyddsåtgärder som bygger på frivillighet och personligt ansvar, snarare än mer ingripande åtgärder.
• Smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig för att möta ett allvarligt epidemiskt eller pandemiskt utbrott.
• Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet.
• Hälso- och sjukvården har med kort varsel kunnat ställa om och skala upp vården av sjuka i covid-19. Det är i stor utsträckning personalens förtjänst. Omställningen har skett till priset av en extrem belastning för de anställda liksom inställd och uppskjuten vård. Vi kommer därför att leva med pandemins konsekvenser under en lång tid framöver.

Regeringarnas nationalistiska politik och hamstring, när smittbekämpningen krävde samordnade internationella insatser för fördelning av vaccin i enlighet med behov, var recept på en katastrof. Nya virusvarianter fick tid och möjlighet att utvecklas.

Den svenska regeringen, trots återkommande löften om att verka för en rättvis fördelning av vaccinet, deltog i de rikare kapitalistiska ländernas hamstring av vaccin samt tillhör försvararna av de patentregler som skyddar läkemedelsbolagens vinster och förhindrar att vaccin kan produceras av fler och billigare, trots att ingen är säker förrän alla är säkra.
Regeringarnas nationalistiska politik och hamstring, när smittbekämpningen krävde samordnade internationella insatser för fördelning av vaccin i enlighet med behov, var recept på en katastrof. Nya virusvarianter fick tid och möjlighet att utvecklas.
Eller som Läkare Utan Gränser skriver: ”Sverige och andra rika länder har bokat upp majoriteten av vaccindoserna mot covid-19 medan de fattiga blivit utan… (och) så länge endast några få läkemedelsbolag kan producera covidvaccin och i princip bara rika länder kan betala, så fortsätter den orättvisa och oetiska fördelningen av vaccinen. Ju längre detta pågår, desto större är dessutom risken att viruset muterar och vaccinen blir mindre effektiva.”

Tisdagen den 19 januari skrevs en bit nutidshistoria när nätverket Rädda Hyresrätterna, 18 aprilkommittén och Norra Järva Stadsdelsråd samlade till ett digitalt stormöte för att diskutera hur bygga ett motstånd som kunde stoppa införandet av marknadshyror och attackerna mot hyresrätten.
Stormötet blev starten på den unika gräsrotskampanjen Nej till marknadshyra, som Rättvisepartiet Socialisterna var med och tog initiativ till, och som till sist skulle samla uppemot 90 olika organisationer och bli en rörelse som gjorde skillnad.
Nej till marknadshyra ville inte bara markera en ståndpunkt, utan stoppa marknadshyra.
Stormötet den 19 januari följdes av nya digitala stormöten samt inte minst lokala aktiviteter med sikte på den gemensamma aktionsdagen den 18 april. På grund av restriktionerna kunde inte en stor demonstration eller manifestation äga rum, utan målet var många protester, totalt 100 landet runt, den 18 april.
Det stod klart att det skulle kunna bli en het vår: ”Marknadshyror blir Löfvens nästa kris”, skrev Aftonbladet i en ledare den 30 mars.
I övrigt skrev media ytterst lite om marknadshyror, och kampanjen Nej till marknadshyra föregicks länge med tystnad. Medias långa bojkott hindrade dock inte proteströrelsen från att växa och få ett genomslag på riksplanet. Målet 100 protester den 18 april slogs med råge och det genomfördes minst 160 protester i 35 kommuner landet runt.

Efter den 18 april följde nya möten för att diskutera kampanjens svar till den utredning om ”Fri hyressättning vid nyproduktion  av bostäder” (marknadshyra) som regeringen hade tillsatt och som väntades lämna sitt betänkande i maj-juni. Kampanjens svar blev i form av nya protestdagar mellan den 3-5 juni och en folkets remiss.
Nu stod marknadshyra i fokus. Den 4 juni fick justitie- och migrations­minister Morgan Johansson (S) utredningens betänkande och vid presskonferensen gjorde ministern allt för att mörka konsekvenserna och menade att det inte alls var ett steg mot marknadshyra, samtidigt som han anklagade proteströrelsen för att ägna sig åt skrämselpropaganda. Men även utredaren Kazimir Åberg erkände att det var ett steg mot marknadshyra.
Senare under samma dag, den 4 juni, organiserade Nej till marknadshyra en stor protest på Sergels torg i Stockholm, vilket gjorts möjligt efter att maxgränsen höjts till 100 vid allmänna sammankomster.
Utredningens förslag var ett led i att slutföra det borgerliga systemskiftet på bostadsmarknaden som fastighetsägarna och högern länge krävt, men som Alliansregeringarna inte vågat sig på.

Det stod klart att det skulle kunna bli en het vår: ”Marknadshyror blir Löfvens nästa kris”, skrev Aftonbladet i en ledare den 30 mars (Foto: Natalia Medina).

”Sedan 1980-talet har svensk politik gått i marknadsliberal riktning. Det har förändrat landet i grunden. Men några områden nådde aldrig dessa marknadsvindar. Främst arbets- och bostadsmarknaden. Inte ens när Fredrik Reinfeldt 2006 bildade den första majoritets(höger)regeringen på en generation vågade han gå sina mer ideologiskt inriktade partikamrater till mötes. Därför har just dessa områden framstått som närmast en helig graal (ouppnåeligt) för borgerligheten”, skrev fastighetsägarnas tidning Fastighetstidningen den 26 maj under rubriken ”Utredning som skakar om”.
Att S-MP-regeringen stod beredd att genomföra något som tidigare högerregeringarna inte ansett sig vara mäktig till ger besked om hur långt högerut Socialdemokraterna var beredd att gå för att kunna regera med stöd från den så kallade ”mitten” – Centern och Liberalerna.

Efter den 4 juni gick nedräkningen mot en regeringskrisen allt fortare. Regeringsunderlaget hade dessutom krympt efter att de krisande Liberalerna bytt fot och anslutit sig till de blåbruna.
För att inte Vänsterpartiet skulle bli första parti att resa misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och regeringen samt för ge sken av att vara motståndare till marknadshyra skyndade sig Sverigedemokraterna att bli först med att begära en förtroendeomröstning. Det gjordes den 17 juni.
De övriga blåbruna partierna ville egentligen inte ha en misstroendeomröstning på frågan om marknadshyra, utan man såg gärna att S-MP-regeringen gjorde ”deras jobb”. Men när SD hade begärt en misstroendeomröstning var M, KD och L med på tåget.
Det som hände i riksdagen var dock en följd av kampen utanför, inte minst det motstånd som kampanjen Nej till marknadshyra hade byggt. I kampanjen var många vänsterpartister aktiva, vilket gjorde det ännu svårare för Vänsterpartiets ledare att backa från löftet om att lägga en misstroendeförklaring om regeringen inte drog tillbaka förslaget om marknadshyra.
Redan klockan 8 på måndag morgon den 21 juni var Mynttorget i Stockholm (utanför riksdagen) fullt av aktivister mot marknadshyra. Skälet var att riksdagen på förmiddagen skulle rösta om den misstroendeförklaring som hade rests mot statsminister Stefan Löfven. ”Det var kampstämning och över manifestationen fanns känslan av att vi är på väg att vinna en viktig seger”, skrev Offensiv i sin rapport.
Och det blev en seger. Statsminister Stefan Löfven och regeringen förlorade.

Och det blev en seger. Statsminister Stefan Löfven och regeringen förlorade.

”Sveriges statsminister har avsatts för första gången. Det är en historisk händelse utan tidigare motstycke. Man får gå tillbaka till 1809 och avsättningen av kung Gustav IV Adolf för att hitta ett lika dramatiskt politiskt beslut”, löd Sydsvenskans kommentar. Det var kanske överord, men det som skedde den 21 juni 2021 saknar motsvarighet.
Utgången av misstroendeomröstningen hade både visat att organiserat motstånd lönar sig och att det är genom fortsatt kamp som marknadshyra kan stoppas, samt ställt de sociala frågorna i förgrunden. 
Marknadshyra blev regeringens fall. Det var först efter att förslaget hade dragits tillbaka som Stefan Löfven kunde återkomma som statsminister.
Hotet om marknadshyra fanns dock kvar i form av så kallad lägeshyra, som var en del i januariavtalets punkt 44. I juli, bara några veckor efter regeringskrisen, lade den hyreskommission, som regeringen hade tillsatt, fram sitt betänkande Läge och kvalitet i hyressättningen – en flera hundra sidor lång hyllning till ”marknaden” och som dröp av klassförakt.
Enligt Hyreskommissionen var hyrorna för låga, särskilt i storstäderna, vilket innebar att lågavlönade ”överkonsumerar bostäder” på bekostnad av de välbärgade, som Hyreskommissionen benämnde som de ”betalningsvilliga”. 
Självklart krävde Nej till marknadshyra att Hyreskommissionens betänkande omedelbart skulle slängas i papperskorgen. Men i övrigt var det tyst. Även från Vänsterpartiet som efter att äntligen satt ned foten fick ett lyft i opinionen och tusentals nya medlemmar. 

Tyvärr kom inte Vänsterpartiet att bygga vidare på detta momentum som man hade fått; istället nöjde man sig att resa begränsade krav gentemot regeringen som följdes av att partiet gjorde helt om i Cementa-frågan (Cementa som är Sveriges näst största utsläppare av koldioxid 2020) och sa ja till regeringens undantagslag för Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland. 
Den 23 augusti samlades Nej till marknadshyra igen för att på ett stormöte diskutera och besluta om hur man ska driva kampen vidare. Stormötet manade till nya protester på gator och torg som skulle kulminera i en stor demonstration i Stockholm den 18 september samt antog ett upprop som tjänade som politisk plattform för demonstrationen den 18 september. 
Demonstrationen blev stor, livlig och slog sannolikt ett rekord i banderollängd med en 100 meter lång banderoll som Skiftet hade tillverkat. Kampanjen inkasserade  även ytterligare en seger när Hyreskommissionens förslag om lägeshyror drogs tillbaka, men det fanns ännu många hot kvar mot hyresrätten och hyresgästerna. Ett var Stockholmshyra (systematisk hyressättning) som ledningen för Hyresgästföreningen Region Stockholm och de kommunägda bostadsbolagen Stockholm förhandlade om.
Stockholmshyra skulle innebära en hyreschock för många hyresgäster och i samband med demonstrationen startades en namninsamling som direkt riktades till Simon Safari, ordförande Hyresgästföreningen Region Stockholm, som fick över 8, 400 namnunderskrifter. I mitten av oktober tvingades Hyresgästföreningen ge upp projektet: Stockholmshyra skrotades och kampanjen vann en tredje seger. Det var unika framgångar.
Det var också med inspiration från Nej till marknadshyra som kommunanställda i Lund och på andra orter demonstrerade mot så kallade hälsoschema (”mardrömsscheman”) den 29 april.

Det blev manifestationer i Sverige och demonstrationer globalt på den internationella kvinnodagen den 8 mars. Men smittan och restriktionerna begränsade deltagandet.
I Stockholm blev det en kombination av en coronasäker manifestation vid Slussen arrangerad Rättvisepartiet Socialisterna och Unga Socialister, som också livesändes, i kombination med videor på 8 mars­kommitténs Facebooksida.
Arbetarkvinnor har stått i frontlinjen mot pandemin. Åtta av tio kvinnor arbetar i ett kontaktyrke (där en stor del av arbetet innebär kontakt med andra människor som inte är anställda), jämfört med fem av tio män.
Undersköterska inom hemtjänsten, hemsjukvården eller på äldreboenden är landets vanligaste yrke med totalt 132,300 anställda. Drygt 90 procent är kvinnor. Nio av landets tio sjuksköterskor är kvinnor.
Under pandemin är det också i högre grad kvinnor som har fått minskade inkomster under pandemin. Samtidigt har mäns våld mot kvinnor ökat med covidkrisen, vilket kvinnojourerna flera gånger har larmat om.
Under tre veckor i mars-april dödades fem kvinnor av män som de hade eller hade haft en relation till. Det systematiska våld som utövas av män gentemot kvinnor är ett led i ett allomfattande kvinnoförtryck.

Men denna backlash har börjat också föda en motreaktion och en vilja att slå tillbaka mot de försämrade villkoren och antifeminismen. Den 6 november demonstrerade närmare ett tusen personer mot mäns våld mot kvinnor på Medborgarplatsen i Stockholm.

”Dagens kapitalistiska samhälle är ett kvinnoförtryckande samhälle. Att män tjänar mer pengar än kvinnor, har större förmögenheter, bättre arbetstider, mer fritid, högre poster i samhället – helt enkelt dominerar, är ju orsaken till att våldet finns ’från första början’. Det är i sig oskiljbart från ägandeförhållanden, ekonomin, arbetsmarknad, familjens roll i samhället och så vidare – det vill säga dagens klassamhälle som är kapitalismen. Det är omöjligt att få mäns våld mot kvinnor att upphöra utan ett program för ekonomisk jämställdhet och jämlikhet, det vill säga utan ett revolutionärt perspektiv”.
Så skrev Offensiv i oktober som svar till regeringens program, som påstods vara ett program med ”insatser som förebygger våldet från första början”, men som utmynnade i att straffskalorna skulle höjas istället för åtgärder som stärker kvinnans ställning som rätt till fasta jobb med en lön att leva på, minskad stress på jobbet och kortare arbetstid, uppvärdering, välfärdssatsningar och höjda ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och inga karensavdrag samt bostäder.
LO skrev i sin rapport Vi som inte jobbade hemma att:
”Pandemin har ökat arbetsmiljöproblemen, särskilt för kvinnor. Ett av de tydligaste resultaten är att arbetsbelastningen har ökat för över hälften av kvinnorna i arbetaryrken samtidigt som möjligheten till återhämtning minskat visar också att det kommer att krävas stora insatser för att betala av den hälsoskuld som riskerar att byggas upp hos framför allt kvinnor i arbetaryrken. Skulden är en effekt av snål bemanning, ett eftersatt arbetsmiljöarbete och systematiska brister i tillgång till trygga anställningar”.

Men istället för att börja betala av den skuld som har byggts upp växte skulden. ”Politikerna har svikit sina löften om förbättringar. Ett år efter Coronakommissionens första rapport visar en enkät med Kommunals företrädare att de flesta inte ser någon förbättring och bara 5 procent ser att grundbemanningen höjts” (Kommunals ordförande Malin Ragnegård på DN Debatt den 15 december 2021).
Trots överskott i stat, regioner och kommuner fortsätter nedskärningarna och underfinansieringen av vård, skola och omsorg, vilket ständigt möter motstånd som den kamp mot ”hälsoscheman” som fördes under hela 2021, barnmorskeupproret och skolkampen i Sundsvall.
Under våren förstärktes den backlash mot kvinnors rättigheter som inletts efter att den kvinnokamp som Metoo startat börjat ebba ut. Kvinnor som under Metoo namngivit förövaren åtalades och alla dömdes, enligt en granskning som SVT gjorde i maj.
Men denna backlash har börjat också föda en motreaktion och en vilja att slå tillbaka mot de försämrade villkoren och antifeminismen. Den 6 november demonstrerade närmare ett tusen personer mot mäns våld mot kvinnor på Medborgarplatsen i Stockholm.
”Vi har fått nog!”, var också den samlade parollen för de protestgrupper som barnmorskorna, men också undersköterskorna, bildade under hösten och den 16 november demonstrerade barnmorskor landet runt. I Stockholm buades finansregionrådet Irene Svenonius (M) ut av demonstranterna som hade med sig 92,000 namnunderskrifter med krav på bland annat en barnmorska per födande, mer personal, bättre arbetsvillkor och högre lön.

Irene Svenonius buades ut totalt av barnmorskornas demonstration (Foto: Natalia Medina).

I augusti intog talibanerna Afghanistans huvudstad Kabul och USA-imperialismens längsta krig var över. Det var ett krig som slutade i ett förödmjukande nederlag för USA och dess allierade, bland annat de svenska regeringar som hade stött kriget och skickat trupper till Afghanistan, och i en fruktansvärd katastrof för det afghanska folket. 
Den nya brutala förtryckarregim som de reaktionära talibanerna hade upprättat är ett särskilt hot mot kvinnor, hbtq+-personer, journalister och nationella, shiamuslimska minoriteter. Sedan augusti har det redan svåra läget snabbt bara blivit värre och ”Afghanistan hotas av den värsta humanitära kris som vi någonsin har upplevt”, varnade FN-organet UNDP i slutet av november.
Talibanernas maktövertagande följdes nästan omedelbart av att tusentals demonstrerade för fred i Afghanistan och att de afghanska flyktingarna i Sverige skulle få stanna.
Men inget riksdagsparti var beredd att ge sitt stöd till kampen för flyktingamnesti. EU och den svenska regeringen började istället bygga nya murar mot nödställda flyktingar i Afghanistan och dess grannländer. 
Mot det svarade Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv:
”Svaret på denna upptrappning av den omänskliga flyktingpolitik måste bli kamp för att låta de afghanska flyktingarna stanna genom att bevilja amnesti. Därför: Permanent stopp för utvisningar till Afghanistan. Amnesti för alla som väntar, fått avslag och för papperslösa! Nej till tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller – ja till permanenta uppehållstillstånd (även för de med tillfälliga tillstånd) och familjeåterförening” (Offensivs ledare den 2 september).

I ett språkbruk som i ännu högre grad än tidigare fylls med rasistiska utfall stämplas invånare i förorten och flyktingar som ansvariga för de problem som den egna politiken skapat och som gjort Sverige till det land där klassklyftorna ökar snabbare än i något annat land.

Januariavtalet och S-MP-regeringens högerpolitik har spelat de blåbruna i händerna och under året skedde en stadig upptrappning av batongpolitiken. 
På ett cynisk sätt utnyttjar de blåbruna och även Socialdemokraterna den rädsla och oro som de många dödsskjutningarna och våldet sprider. I ett språkbruk som i ännu högre grad än tidigare fylls med rasistiska utfall stämplas invånare i förorten och flyktingar som ansvariga för de problem som den egna politiken skapat och som gjort Sverige till det land där klassklyftorna ökar snabbare än i något annat land.
Bakom de blåbrunas retorik om att ”vi ska få ordning på Sverige” finns att alla välfärdstjänster ska knytas till medborgarskap (SD vill till och med att enbart svenska medborgare ska få rösta), sänkta ersättningar i socialförsäkringarna, intensifierad polisjakt på flyktingar och SD:s ”återvändarprogram” vilket är ett program för folkfördrivning och som ska genomföras med hjälp av polis som med batong i hand bedriver vad SD-ledaren Jimmie Åkesson beskriver som ”uppsökande verksamhet”.
”Det är uppenbart att en ensidig satsning på fler poliser, längre straff och övervakning inte löser nyrekryteringen till den gängkriminalitet som plågar våra områden och ökar den otrygghet som skapas i ett samhälle med underminerad och segregerad välfärd. Vägen till trygghet på alla plan är en helt annan politik för jämlika villkor och social upprustning”, skriver en rad organisationer på Järva i norra Stockholm, däribland RS, i ett upprop som Offensiv rapporterade om den 8 december.  
På Järva och inte minst i Husby pågår en självorganisering, som har resulterat i flera demonstrationer, bland annat ”mammornas” historiska manifestation utanför riksdagen den 30 september, mot våldet och som utmanar såväl den blåbruna högern som Socialdemokraterna i sin kamp för social upprustning och rättvisa.

På sensommaren aviserade Stefan Löfven att han avgår både som statsminister och ledare för Socialdemokraterna vid partiets kongress i november. Att finansminister Magdalena Andersson skulle bli hans efterträdare på båda posterna var ingen högoddsare.
Den 24 november valdes Magdalena Andersson till landets första kvinnliga statsminister. Men kort därefter röstade en riksdagsmajoritet emot regeringens budgetförslag och för de blåbrunas (M, KD och SD) budgetförslag, vilket fick Miljöpartiet att lämna regeringen (det var med Centerns nedlagda röster som de blåbruna fick majoritet).
En ny regeringskris var ett faktum. Sju timmar efter att hon utsetts lämnade Magdalena Andersson in sin avskedsansökan och den politiska krisen tog därmed en ny vändning mot ökad instabilitet och nyckfullhet. 
Efter några dagar (den 29 november) godkändes dock Magdalena Andersson på nytt som statsminister av riksdagen och Socialdemokraterna kunde ensamt bilda regering. Det är sannolikt den svagaste S-regeringen någonsin och det är andra partier som bestämmer i vilken mån som regeringen kommer att få igenom sina förslag. S-regeringen styr inte ens med sin egen budget som grund, utan med de blåbrunas, vilket Magdalena Andersson redan innan den 24 november hade sagt sig vara beredd att göra.

S-regeringen styr inte ens med sin egen budget som grund, utan med de blåbrunas, vilket Magdalena Andersson redan innan den 24 november hade sagt sig vara beredd att göra.

Den yttersta orsaken till den politiska krisen är delvis den kapitalistiska stagnationskrisen som har raserat den relativa stabilitet som fanns tidigare och som gav utrymme för stadiga förbättringar och klassamarbete. Att det är Socialdemokraterna som hittills har blivit den politiska krisens främsta offer beror på den högerpolitik som partiet i accelererande grad har stått för sedan mitten av 1980-talet och som har rivit ned det egna välfärdsbygget.
Men den politiska krisen greppar alla etablerade partier, vilket i nästa års val kan resultera i att ett eller flera av dagens riksdagspartier hamnar under 4%-spärren och åker ut ur riksdagen. Eller som Offensiv skrev i sin kommentar till regeringskrisen den 24 november:
”De etablerade partierna, och särskilt Socialdemokraterna, befinner sig i en djup kris. Den politiska krisens grundorsak ligger i alla partiers högerkurs, som är kopplad till deras försök att rädda det krisande kapitalistiska systemet. Bara förnyad kamp underifrån som sår fröet till en ny kämpande arbetarrörelse – med ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar – kan visa en verklig väg framåt.”
Den blåbruna budgeten är en budget med särskild udd mot flyktingar och klimatet. Asyllagstiftningen ska anpassas efter den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten. Fler utvisningar och avvisningar ska verkställas. Nyanlända ska få begränsad rätt till välfärdstjänster. Istället för klimatsatsningar driver den blåbruna budgeten på utsläppen och förstörelsen av ekosystem genom att sänka bensinskatten med 50 öre, vilket betalas genom att minska anslaget för skydd av fjällnära skog. Dessutom ska skattepengar slösas på greenwashing-alibit CCS, en koldioxidinlagringsteknologi som är osäker och dyr.
”Socialdemokraterna måste ta ett stort steg åt vänster i den ekonomiska politiken – och ett litet steg åt höger i migrationspolitiken och brottsbekämpningen”, manade Göran Greider i en ledare i DalaDemokraten den 29 november och slog på nytt knut på själv; det finns inget ”vänster” i en politik som splittrar arbetarklassen och legitimerar de blåbruna. I likhet med tidigare kommer varje steg högerut från S att följas av att de blåbruna flyttar sig ännu längre åt höger.

Ladda för gruvstrid 2022 och fortsatt klimatkamp.

Det är heller inget ”litet steg till höger” som Socialdemokraterna har aviserat genom kravet på att införa arbetsplikt och språkkrav i försörjningsstödet; att det kravet står i första meningen på plattform som partiet kallar ”Ny S-politik för att bryta segregationen” varslar om att Socialdemokraterna i Sverige närmar sig de danska socialdemokraterna, som har föreslagit att  personer med ”integrationsbehov” ska tvingas arbeta 37 timmar i veckan för att få rätt till bidrag.
För att om möjligt undvika en ny valkatastrof har dock Socialdemokraterna känt sig tvingade att också lova ”en bättre välfärd utan vinst”, men än så länge har det bara varit löften som viskas fram och som står i bjärt kontrast till de högljudda löften som regeringen redan har hunnit ge till gruvbolagen.
– Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna. Det är fantastiskt att vi kan bryta malm och mineral ur våra berg, göra nya produkter av dem och exportera till andra länder. Jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor, sa den nya näringsministern och tidigare LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson till Aftonbladet samma dag som den nya S-regeringen tillträdde den 30 november.
Det är ett uttalande som sedan följdes av att regeringen sa ja till att göra upp med Moderaterna om att ”dramatiskt  förkorta olika tillstånds- och miljöprövningar”.
Så ladda för gruvstrid 2022 och fortsatt klimatkamp.

Klimatkrisen kommer att radikalisera allt fler (Foto: Natalia Medina).

Klimatkampen i Sverige fick en verklig nystart med Friday For Futures skolstrejk den 22 oktober. Skolstrejken, inför klimattoppmötet COP26 i Glasgow, hade föregåtts av Climate Lives konsert i Stockholm och på flera platser världen över. 
I Stockholm var det flera tusen som tågade på gatorna för klimatet och social rättvisa.
”Klimatkrisen är en fråga om social rättvisa, eftersom de grupper som drabbas värst är samma grupper som bidragit minst till utsläpp. Klimatkrisen förstärker redan existerande ojämlikheter, såsom funkofobi, våld mot kvinnor, rasism och klassförtryck. Därför måste vi kräva en klimatpolitik som inte lämnar någon i sticket. Om vi fortsätter att bränna biobränslen är det exakt detta som vi gör”, uttalade Friday For Future innan skolstrejken, vilket återspeglades i talen som var mer systemkritiska än tidigare och betydligt skarpare i kritiken av makthavarna som bara pratar som tjänar det system som förgiftar planeten.
– Hoppet finns hos folket. Att människor tillsammans går ut på gatorna och kräver förändring, som Greta Thunberg sa.
De är de absolut rikaste som står för en stor del av utsläppen. Den rikaste procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Den rikaste procenten i Sverige ökade sina utsläpp med 11 procent  mellan 1990-2020. De totala koldioxidutsläppen hos de 50 procent med lägst inkomst minskade däremot med 16 procent under samma period, enligt Oxfams rapport Svensk klimatojämlikhet, 2020.
Den snabba omställning av samhället som behövs för att rädda klimatet kräver en total och genomgripande förändring av produktion och konsumtion. Från kapitalismens slöseri och slit och släng-ekonomi till hållbarhet och återvinning, från massbilism och flyg till utbyggd och gratis kollektivtrafik samt spårbunden trafik. Men också politik för utbyggd välfärd, klimatsmart byggande, beskattning av rika och storbolag, och kortare arbetstid samt inte minst folkstyre, vilket är vad demokrati betyder, för att ta tillvara de anställdas kunskap och skapa en miljö där vetenskap och nytänkande kan blomma.

Det är genom kamp underifrån som de nödvändiga förändringarna kan börja ske och bli till en hävstång som välter hela den kapitalistiska ordningen över ända – en socialistisk revolution som ersätter marknadens kaos och misshushållning med en demokratisk planerad ekonomin för behov.
En sådan socialistisk revolution skulle inte bara snabbt kunna ställa om för att minska utsläpp utan också en global omfördelning i enlighet med den socialistiska principen: Av var och en efter förmåga, åt var en efter behov!
Kom med i kampen för socialism. Bli medlem i RS/ISA – för ett rött 2022.

De rika har aldrig varit rikare och de blir bara rikare och fler. Under pandemikrisen har klyftorna vuxit i en lika exceptionell som grotesk hastighet och omfattning.
• Tre av 10 vuxna personer i landet (29 procent) under det senaste året inte kunnat betala alla sina räkningar, amorteringar eller räntor på. Värst är situationen för ensamstående föräldrar. I maj förra året uppgav 17 procent att de har haft svårt att klara sina utgifter – i januari 2021 hade den siffran ökat till 42 procent (Enligt en undersökning från Högskolan i Halmstad, Lunds universitet och Kronofogden). Under samma tid, från maj 2020 till januari 2021, ökade den samlade förmögenheten hos endast fem av landets många miljardärer med 150 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 1,500 kronor per invånare i Sverige.
• En toppdirektör tjänar numera drygt 80 gånger mer än en städare.

DET SAKNAS INTE PENGAR. DET FINNS ETT ÖVERFLÖD AV PENGAR, MEN I FEL FICKOR.
• Enligt beräkningar som redovisades i Financial Times i våras växte de svenska dollarmiljardärernas samlade förmögenhet under pandemin från 20 till nära 30 procent av Sveriges BNP, som var 4,985 miljarder kronor 2020. Det är bara i Putins och oligarkernas Ryssland som de superrika förfogar över så stora förmögenheter räknat som andel av BNP.
• För rika, storbolag och banker hann krisen knappt börja innan den var över. Mycket snabbt rapporterade börsbolagen ökade vinster och rekordstora kassakistor. ”Lastbilstillverkaren Volvo trotsar coronakrisen och ökade vinsten med 34 procent det fjärde kvartalet 2020, visar bokslutet idag. Aktieägarna får dela på 30 miljarder i utdelning (svensk rekord i utdelning/PO). Samtidigt har Volvo fått över en miljard i krisstöd av de svenska skattebetalarna” (SVT den 3 februari i år). Enligt Dagens Industri den 26 november svämmar storbolagens kassor över. ”Och inte sedan 2010 har det funnits lika kapital att shoppa med, investera och dela ut.”
• Enbart de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – beräknas göra en sammanlagd vinst i år på 135 miljarder kronor, vilket motsvarar hälften av landets sjuk- och hälsobudget. Aktieägarna i de fyra största bankerna i Sverige får dela på sammanlagt 102 miljarder kronor i utdelning i år, enligt SVT den 20 oktober.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!