30 år sedan ”Augustikuppens” misslyckande och Sovjets kollaps

Mycket tidigt efter att kuppmakarna hållit sin första presskonferens strömmade folk ut på gatorna och runt Vita huset i Moskva byggdes en ogenomtränglig mänsklig mur. Foto: David Broad / Wikimedia Commons

Den 19 augusti 1991 tillkänagav en 8-mannajunta att Sovjets statsöverhuvud Michail Gorbatjov insjuknat och att en ”räddningskommitté” tillsatts för att ta över styret. Men massornas motstånd såg till att “Augustikuppen” blev ett snabbt misslyckande och året slutade med Sovjetunionens kollaps.

Rob Jones — ögonvittne till och deltagare i Moskva
Sotsialisticheskaya Alternativa (ISA i Ryssland)

Det första intrycket av kuppledarnas presskonferens den 19 augusti 1991 då åtta ålderstigna generaler, KGB (säkerhetspolisen)-officerare och stalinistiska byråkrater med darrande stämma tillkännagav att de upprättat en statlig kommitté för undantagstillstånd, gav inget självförtroende till de som hoppats att denna desperata åtgärd skulle rädda Sovjetunionen. 

Ingenting kunde på ett bättre sätt demonstrera hur mycket juntan inte bara saknade fingertopps­känsla och saknade stöd än de stridsvagnar som man beordrat ut på Moskvas gator denna soliga måndagmorgon. Stridsvagnarna kördes av unga värnpliktiga, som i en del fall till och med hade ”L-skyltning” (utbildning på att köra stridsvagn) och stannade när trafikljusen slog om till rött.

När stridsfordonen väl nådde fram till Maneshplatsen, bredvid Röda torget och Kreml, fann förarna att deras färdväg hade blockerats av spårvagnar som försatts i körodugligt skick av förarna. 

Motståndet mot kuppen organiserades spontant genom att folk pratade med familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater och började samlas på gatorna. Snart cirkulerade rykten i Moskva att stridsvagnsförarna börjat fratenisera med de folkmassor som samlats på Maneshplatsen.

Boris Jeltsin, som i juni hade valts som president för den ryska sovjetfederationen (den största av de 15 sovjetrepublikerna) uppmanade till generalstrejk. Han hade till skillnad från Gorbatjov inte blivit arresterad, utan flytt med sin stab till Vita huset, den ryska regeringsbyggnaden.

På kvällen den 19 augusti hade, trots hällregnet, hundratusentals vanliga Moskvabor byggt en mänsklig mur runt Vita huset och de skulle stanna där dygnet runt fram tills att kuppen lidit nederlag.

Kuppledarna har i efterhand ofta framställts som motståndare till Gorbatjovs ”perestrojka” (förändring/förnyelse) och ”glasnost” (öppenhet) och att Sovjetunionen slagit in på den kapitalistiska marknadens väg. Men det stämmer inte.

Kuppmakarnas framtida öde indikerar vad de verkligen ville. Även om de arresterades och ställdes inför rätta för förräderi så var de flesta av dem ute ur fängelset inom ett par år och efteråt blev nästan alla av kuppens ledare affärsmän och gjorde sig förmögenheter.

Det verkliga skälet som drev kuppmakarna till att organisera sin militärkupp var att försöka vidmakthålla en stark centraliserad statsapparat under övergången till marknaden.

Det råder ingen tvekan om att juntamedlemmarna var beredda att använda vilka metoder som helst för att gripa makten. Ett utegångsförbud tillkännagavs i Moskva och två pansarvagnsdivisioner för att inta staden. Kuppledarna var också beredda att trappa upp den militära insatsen samt sätta in specialstyrkor för att ta över Vita huset.

Men kuppen höll redan på att falla samman. Kuppledaren Gennadij Janjevs sluddrade och hans händer skakade så mycket under den första presskonferensen att han förmodades vara berusad. På den andra dagen blev de tvungna att avlägsna en annan ledande kuppmedlem, Valentin Pavlov och hans fru från Moskva eftersom de var redlöst berusade. 

Efter bara tre dagar fick kuppmakarna ge upp.

Den planerade ekonomin i Sovjetunionen gjorde det möjligt att utveckla det fattiga Ryssland efter den socialistiska oktoberrevolutionen 1917. Trots den monstruösa stalinistiska byråkratin blev Sovjet världens näst största ekonomi. Men den planerade ekonomin kom dock att hämmas allt mer av den monstruösa byråkratiska diktaturen och avsaknaden av demokrati och kontroll underifrån. Förfärande misstag och vanskötsel höll tillbaka den ekonomiska utvecklingen. Framme vid 1980-talet hade den 20 miljoner personer starka, parasitära byråkratin blivit ett absolut fängsel på vidare utveckling.

Michail Gorbatjov blev generalsekreterare för Sovjetunionens ”kommunistparti” och sedan statsöverhuvud för Sovjetunionen 1985. Hans utnämning representerade segern för den flygel av sovjetbyråkratin som insåg att en förändring var nödvändig för att den skulle kunna behålla sin makt.

Gorbatjov uppmanade till ”perestrojka” och ”glasnost”. Det förstnämnda avsåg att förnya och modernisera den byråkratiska apparaten. 

Det sistnämnda innebar att sätta byråkratins göranden och låtanden under belysning. Icke-partikandidater tilläts att i begränsad utsträckning ställa upp i val. Dessa åtgärder under de tidiga dagarna var extremt populära.

Ett nyckelelement i kursändringen var överförande av många statsägda företag till ett ”khozrachet”-system — i praktiken självfinansiering och bestämmanderätt för de enskilda fabrikernas chefer. 

Gorbatjov hade inte för avsikt att återupprätta kapitalismen, utan dessa reformer ovanifrån var avsedda att förhindra en revolution underifrån.

Dessa förändringar ledde emellertid till absolut kaos och katastrofer. Samtidigt som tillbakadragandet av sovjetiska trupper från Afghanistan 1989 blev en stor förödmjukelse. Byråkratins inkompetens fick gång på gång förskräckande konsekvenser.

Gorbatjovs försök att återuppliva ekonomin ledde bara till att den började falla fritt. Lättnaderna av priskontrollerna på jordbruksprodukter fick priserna att skjuta i höjden. Spekulation och plundring följde. År 1990 rådde det ransonering till och med av en del basmatvaror i Moskva och andra städer. Detta kaos sammanföll med en viss uppgång i de västliga ekonomierna, vilket fick byråkraterna att dras allt mer till ”marknaden”’.

Samtidigt kollapsade bokstavligen det gamla så kallade Sovjetblocket när stalinismen rasade samman i land efter land i dagens Öst- och Centraleuropa.

Gorbatjovs regim var oförmögen att ingripa för att stoppa denna process och på hemmaplan kom hans politik att ständigt spä på det växande missnöjet.

Men händelseutvecklingen gled också iväg bortom kontroll även inom den största av sovjetrepublikerna, Ryssland självt. Utbredd brist på livsnödvändigheter orsakade massivt missnöje inom arbetarklassen. När det inte längre fanns tillgång till tvål i gruvornas duschrum startade gruvarbetarnas stora proteströrelse.

De första gruvarbetarstrejkerna startade i Vorkuta, i Rysslands nordligaste del år 1989 med att arbetarna krävde att få ut de löner som inte betalas samt högre lön och höjd övertidsersättning och en översyn av de alltför höga produktionsmålen.

Dessa strejker spred sig som en löpeld över Sovjetunionen. Kraven blev snabbt allt mer långtgående— inte i marknadsriktning utan allt mer som ett eko av Trotskijs program för en politisk revolution mot byråkratin, och för socialistisk demokrati. Även om det inte var med de orden. Eller som Vorkutas strejkkommitté förklarade i augusti 1989:

”Vi vill att arbetarklassen erkänns som den som bestämmer i sitt eget ’arbetarnas land’. Vi vill återställa förtroendet för kommunistpartiet. För sovjeterna, våra fackföreningar. Vi vill bli av med den byråkrati som håller tillbaka perestrojkan”.

De ekonomiska krav som fördes fram av gruvarbetarna gick emellertid vanligtvis inte längre än till kravet på att Gorbatjovs ”Khozrachet”-politik skulle genomföras på ett mer effektivt sätt. De krav som senare inkluderas, under inrådan av oppositionella som många haft sin hemvist i de styrande ”kommunistpartiet”, kom dock att bli mer marknadsvänliga. 

I avsaknad av ett organiserat politiskt alternativ för arbetare började dock de tilltagande oppositionella idéerna centrerade runt Boris Jeltsin inom den sovjetiska staten att dominera gruvarbetarnas rörelse.

Det hade krupit in i mytologin om kuppen att den ryske presidenten Jeltsin redan från början var aktivt emot. Men sanningen är att Jeltsins initiala respons var att dra sig tillbaka till sin datja utanför Moskva, där han hoppades på att kunna bilda en rivaliserande regering. Han måste övertalas att återvända till Moskva. 

”Kommunistpartiet”, i vilket både Gorbatjov och Jeltsin var ledande medlemmar vid denna tidpunkt, skickade telegram till olika delar av Ryssland med instruktioner till regionala och stadsmyndigheter att stödja kuppen. De flesta av dem gjorde det, med Leningrad som ett undantag, där stadens ledning bestämt kom ut emot kuppen.

I själva verket ägde en folklig resning rum emot kuppen. Det började nästan omedvetet med att folk helt enkelt tog sig in till stadskärnorna. Att spårvagnarna gjordes okörbara av sina förare och agerandet av pråmförarna i Moskva, uppbackade av grafikerna på Izvestia (då en av två huvuddagstidningar i Ryssland) som hotade med strejk om Jeltsins appeller inte publicerades.

I Leningrad gick arbetarna på den jättelika Kirovfabriken ut i strejk mot kuppen. Det fanns så många protesterande ute på gatorna att militären inte ens försökte ockupera staden. Allt eftersom nyheterna nådde gruvområdena började strejker sprida sig där också. De första modiga initiativen som i en del fall togs av bara några få gav mod och inspiration till andra att ansluta sig. De som i början hade varit avvaktande tappade snart sin rädsla.

Snacket gick redan på onsdagen om att kuppen hade kollapsat. Gorbatjov flög tillbaka till Moskva och anlände tidigt på torsdagsmorgonen då de återstående kuppmakarna arresterades. Men både Gorbatjov och Sovjetunionen hade blivit allvarligt skadade. Jeltsin tog över kontrollen som rysk president och den 25 december upplöstes själva Sovjetunionen.

Detta öppnade upp vägen till ett snabbt återupprättande av kapitalismen i de femton nya länderna. Det följande årtiondet blev en katastrof för de flesta som levde i dessa länder. 

Den styrande byråkratin omvandlade sig själv till en ny kapitalistklass, med tvångsprivatiseringar, gangstervälde, plundring av statlig egendom och nationella/etniska konflikter som följd. 

Ekonomin drabbades av en totalkollaps med ett BNP-fall på över 50 procent och en inflation som vid ett tillfälle uppgick till nästan 3 000 procent. Många regioner har inte ens nu återhämtat sig till tidigare nivåer. Arbetare förväntades ofta arbeta utan lön i månader.

Etniska konflikter och krig bröt ut; det fem år långa inbördeskriget i Tadzjikistan, som ändade tiotusentals liv och drev en miljon människor på flykt, två krig i Tjetjenien (1994-6 och 1999-2000), som lämnade hundratusentals döda efter sig, samt våldsamma konflikter i Moldavien, Georgien, Ukraina, Armenien och Azerbajdzjan, alla med rysk inblandning. 

När de sovjetiska gruvarbetarna organiserade sig riktade sig deras huvudsakliga krav mot byråkratin och dess vanstyre. Deras krav syftade till att förbättra ekonomin, inte till att återupprätta kapitalismen. 

De marknadsvänliga kraven kom från byråkratin själv, samt från en stor del av intelligentsian. Men inte ens de kunde öppet förespråka kapitalismens återupprättande, deras ekonomiska krav smugglades in i massmedvetandet under ”demokratins” täckmantel.

Den nya kapitalismen var dock långt ifrån demokratisk. Den introducerade flerpartival och under en period fanns det element av borgerlig demokrati, med partifrihet, en relativt fri press och ett tillbakadragande av den repressiva regimen. Men denna ”demokrati” var långt ifrån stabil.

Återupprättandet av ”demokratin” var förknippad med massfattigdom, etniska konflikter och kampen mellan olika sektioner av den styrande eliten om övertagandet av det forna Sovjetunionens rikedomar och resurser. Jeltsinepoken, som varade fram till 1999, kännetecknades av kaos och kollaps. Den förkroppsligades av bilden av presidenten själv som ett snubblande fyllo och dumskalle. Men det var ett nödvändigt stadium i återupprättandet av kapitalismen, då det innebar den fullständiga uppbrytningen av resterna av det gamla Sovjet. 

Putin, som nominerades av Jeltsin själv för att ta över har ändrat inriktning, till att återuppbygga en ny stark, auktoritär stat som den nya kapitalismens intressen.

En ny generation av unga arbetare har nu, efter tjugo år under Putins regim, växt fram, och växer upp ofjättrade av det förflutnas bagage och beslutsamma i att kämpa mot auktoritärt styre och kapitalism. De kommer inte att tillåta att ett nytt socialistiskt Ryssland blir en kopia av det byråkratiserade och auktoritära Sovjetunionen. Det kommer istället att baseras på offentligt ägande av rikedomar och resurser, verklig demokrati – arbetarstyre för att säkra att samhället styrs i allas intresse – samt rätten till nationellt självbestämmande ■


Vad ISA sa i november 1990?

”Många tror vägen ut ur krisen går genom privatiseringar och den fria marknaden. Detta är emellertid en farlig illusion. Privatiseringar kommer att störa den redan väldigt sköra balansen på marknaden. Under förhållanden av utbredd brist kommer det att leda till en svindlande inflation, som kommer att vara omöjlig att stoppa. Det kommer att bli det normala läget under en lång period. Privatiseringar under villkor av utbredd utarmning är inget mer än legaliseringen av det startkapital som ackumulerats i hemlighet, dolt av årtionden av auktoritärt styre. Endast de ’röda tjuvarna’ och de kriminella under dessa år kommer att kunna ta över produktionsmedlen. ’De rika kommer att bli ännu rikare, de fattiga ännu fattigare’. Överförandet av företag i privata händer kommer att leda till nedskärningar av arbetsstyrkan och intensifierad arbetstakt. Exploateringsnivån kommer att öka snabbt, oavsett hur mycket än agitatorer för kapitalismen försöker övertyga oss om att vi kommer att leva som i Sverige, det bästa vi kan förvänta oss är en kollaps till Argentinas nivå.”

Rabochaya demokratiya (Arbetardemokrati), november 1990.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!