75 år sedan andra världskrigets slut i Europa

Soldater från Röda armén hissar den sovjetiska flaggan på tyska riksdagshuset i Berlin 1945.

Idag den 8 maj är det precis 75 år sedan Nazityskland kapitulerade villkorslöst och andra världskriget kom till ett slut i Europa. Historien känner inget större brott mot mänskligheten än Hitlers och Nazitysklands terror och förintelsekrig.
För att hedra minnet av de miljoner människor som föll offer för de nazistiska bödlarna och alla de som förlorade sitt liv i kampen mot nazism och fascism återpublicerar vi två artiklar om andra världskriget som publicerades i Offensiv år 2012 respektive 2015.
Den var den sovjetiska armén som besegrade Hitler och Nazityskland, vilket idag sällan erkänns av det borgerliga etablissemanget. Istället odlas myten om att det var Väst under USA:s ledning som befriade Europa från nazismen.


Andra världskriget: Oförsonlig maktkamp och omänskligt lidande 

av Per-Åke Westerlund // Offensiv den 2 november 2012

När den tyska kapitalistklassen utsåg Hitler till sin frälsare och arbetarrörelsen inte kunde stoppa nazismen blev andra världskriget oundvikligt. Antony Beevors bok Andra världskriget, Historiska Media (2012), om detta krig är främst en katalog av omänskligt lidande av värsta tänkbara sort under en oförsonlig kamp om makten i världen.
Beevor berättar om tyska soldater som i 40-gradig kyla sågar av benen på stupade i Röda armén, tinar dem och tar stövlarna. Han rapporterar om kannibalism bland japanska soldater och i det belägrade Leningrad. Återkommande i boken är de fruktansvärda massvåldtäkterna – i Buda­pest, Berlin, Japan och på Filippiner­na – och slavbordellerna.
Beevor visar hur förintelsen av judar under kriget utvecklas från massavrättningarnas ”shoa med kulor” till det industrialiserade ”shoa med gas” i Auschwitz och Treblinka. I Europa och Asien befann sig miljontals människor på flykt, svältande och utsatta för epidemier.
Andra världskriget är ett ämne som har beskrivits i fler böcker än kanske något annat i historien. Ändå ger de 880 sidorna med fakta om krigets alla avgörande slag, inklusive dessa bestialiska grymheter, en delvis ny helhetsbild av krigets förlopp.
Ett skäl är att den japanska ockupationen av och kriget i Kina, som inleddes redan 1931, nu presenteras som en del av kriget. Ett annat är att motståndsrörelser och partisaner erkänns som viktiga faktorer i kriget mot Tysklands ockupationsarméer.

Kriget handlade om makten i världen. Det var en fortsättning på det imperialistiska krig som avbröts av revolutionerna i Ryssland och Tyskland 1917-18. När revolutionerna ut­anför Ryssland besegrades skärptes motsättningarna mellan de olika nationella kapitalistklasserna ytterligare.
I synnerhet den tyska kapitalistklassen krävde revansch, mot de europeiska kolonialmakterna ­Frankrike och England, men än mer mot den ryska revolutionen. Hitlers mål var att krossa den ”judiska bolsjevismen”. Även de ”japanska militärerna var besatta av hotet från bolsjevikerna”, konstaterar Beevor när han beskriver Japans aspirationer på asiatiskt herravälde.
Många franska och engelska borgare såg till en början välvilligt på fascismen som ett sätt att stoppa revolutionär arbetarkamp och de förstod att Hitlers huvudmål var Sovjet­unionen. De styrande i London och Paris brukade själva diktatoriskt våld i kolonierna och hade inga moraliska skrupler mot förtrycket i sig. Demokratiska rättigheter var ett ­relativt nytt påfund, en eftergift som de härskande gjort inför masskamp underifrån, som efter hand blivit ett smidigt sätt att styra i relativt välmående länder.
I Tyskland gav kapitalisterna fullt stöd till Hitlers envälde. ”De offentliga institutionerna – domstolarna, universiteten, generalstaben och pressen – kröp inför den nya regimen”, beskriver Beevor. Redan 1933 upprät­tades det första ­koncentrationslägret, i Dachau, samtidigt som en massiv militär upprustning inleddes.

Det slående med andra världskriget är att precis vartenda militärt slag medförde enorma kostnader i människoliv och förödelse. De politiska ledarna i stort sett i alla krigförande länder – Hitler, Stalin, Churchill –begärde ständigt nya anfall och trodde på snabba segrar. Men även när de allierades trupper inlett ­invasionerna i Italien och Tyskland blev striderna utdragna och krävde otroliga förluster.
Aldrig tidigare hade så stor del av världens resurser använts till massför­störelse. Beevor visar upp det storska­liga kriget: Den tyske generalen Rommel dirigerade 10 000 fordon genom öknen när han anföll det brittiskt styrda Egypten. Sovjetiska fartyg sköt 220 000 artillerigranater inom en timme och 40 minuter när befrielsen av Leningrad inleddes. De allierade använde 5 000 fartyg och 8 000 flygplan för transportera 130 000 soldater över Engelska kanalen i Operation Overlord på D-day, den 6 juni 1944.
Omfattningen är närmast ofattbar. Enbart i slagen runt Charkov i Ukraina när Röda armén ryckte fram 1943 stupade 950 000 sovjetiska soldater. De civila offren var ännu fler.
Över 40 000 dödades av den ­tyska Blitzen (bombflyget) över ­London och lika många när allierat flyg total­förstörde Hamburg och japanskt flyg bombade Chongqing. I Tokyo dog 80 000 människor och 250 000 hus brändes ner av USA-flyg. 100 000 dog när den första atombomben fälldes över Hiroshima den 8 augusti 1945.
Totalt skördade kriget 60-70 miljoner dödsoffer, beräknar Beevor. Men det kan vara ännu fler, eftersom en del kinesiska historiker numera höjt dödstalet från 20 till 50 miljoner under kriget i Kina. Det är dokumenterat att långt över 50 miljoner kineser drevs på flykt av de japanska ockupationsstyrkorna. I Sovjet dödades 18 miljoner civila, plus 7 miljoner soldater och officerare i Röda armén.
Beevor beskriver ett krig utan glamour. Här finns gråtande, psykiskt nedbrutna officerare och frontsoldater vars uppgift inte sällan var att förstöra så mycket som möjligt innan de tvingades retirera.
Kriget pågick i alla hav och i ­stora delar av världen. Iran och Syrien invaderades, liksom Tunisien och Liby­en. Att England och Frankrike tvångs-rekryterade koloniala trupper ­spelade en viktig roll i kriget och ­påskyndade samtidigt koloniernas befrielse, kanske särskilt i Indien.

1930-talets uppladdning för krig pågick parallellt med att Stalins diktatur befäste diktaturen i Sovjetunio­nen.

1930-talets uppladdning för krig pågick parallellt med att Stalins diktatur befäste diktaturen i Sovjetunio­nen. Efter att Stalins linje komplett misslyckats med att se faran med nazismen och stoppa dess makttillträde i Tyskland eftersträvade Moskva samarbete och allianser med ­England och Frankrike.
Men ju närmare kriget kom, desto mer besatt blev Stalin av att nå en uppgörelse med Hitler. Han trodde på allvar att den pakt som undertecknades på sommaren 1939 skulle förhindra ett tyskt anfall. Beevor beskriver hur Stalin när pakten skrevs under skålade för Hitler och ”den i blod befästa vänskapen”.
I en hemlig del av avtalet delades Polen i en tysk och en rysk del. Fram till det tyska anfallet i juni 1941, operation Barbarossa, exporterade Sovjetunionen spannmål, olja, mangan, gummi m m till Nazityskland.
Ett liknande 5-årigt neutralitetsav­tal tecknades mellan Moskva och Tokyo i april 1941 i vilket Sovjetunionen även erkände den japanska ockupationsregeringen i Manchukuo.
Efter den brutala delningen av Polen, som innebar att andra världskrigets inletts, vände de tyska trupperna västerut. Beevor visar hur det i efterhand berömda blixtkriget mot Belgien, Nederländerna och Frankri­ke inte följde någon plan utan impro­viserades fram. Den därefter ­följande ockupationen av Danmark och Norge motiverades av behovet att säkra tillgången till järnmalmen i Malmfälten samt behovet av fler hamnar.

Medan Hitlers generaler inte hittade några kollaboratörer i Polen fann de desto fler i Frankrike. För de franska officerarna var ”utsikten till ett nederlag mindre skrämmande än risken för revolution och för den franska arméns förfall.”
I en statskupp tog marsalk Petain makten och upprättade Vichyregimen i södra Frankrike i syfte att ”rädda tillräckligt många soldater för att slå ner revolutionära oroligheter”.
Den brittiska regeringen, vars trupper överallt tvingades evakuera och retirera, övervägde att via Mussolinis fascistregim i Italien inleda förhandlingar med Hitler. Men istället inleddes en allt starkare lobby för att övertala USA att gå in i kriget. De gigantiska brittiska beställningarna av krigsmateriel bidrog samtidigt till att få fart på ekonomin i USA.
I Sovjetunionen följde en tid av avvaktan, sedan Stalins försök till attack mot Finland slutat i katastrof. Röda armén förlorade 85 000 soldater mot Finlands 25 000.

I juni 1941 kom det förväntade tyska anfallet på Sovjet. Men trots rapporterna om en tysk uppladdning – 140 divisioner med tre miljoner soldater mönstrades – förnekade ­Stalin att en attack var på väg och anklagade rapportörerna för ­ryktesspridning. Därefter försvann Stalin under ­större delen av resten av året från det offent­liga livet och omnämndes inte heller i den press han själv styrde.
Röda armén hade förlorat större delen av sin erfarna officerskader under de stora utrensningarna sedan 1937 och stod inte i beredskap när anfallet kom.
Den första tiden gav därför intrycket att Tyskland skulle segra lika snabbt som i Västeuropa. Ukraina och Vitryssland föll i ockupanternas händer, Leningrad omringades och trupperna var på hösten 1941 bara 40 kilometer från Moskva.
Hitler och nazisterna ville krossa den ”judiska bolsjevismen” och komma över Sovjets livsmedelsproduktion och naturrikedomar.
Enligt en nazistisk ”Hungerplan” skulle befolkningen svältas ut, med 20-30 miljoner dödsoffer bland de slaviska ”undermänniskorna”.
Men Sovjet var inte Frankrike. Det fanns en stark frivillig motståndsvilja att försvara det nya samhället efter revolutionen, trots Stalins brutala diktatur.
De tyska trupperna upptäckte snart att Röda arméns soldater inte gav upp. Motståndsfickor uppstod hela tiden bakom fronten. De tyska underhållslinjerna drogs ut och utrustningen höll inte för vintern.
Den byråkratiska planekonomin i Sovjet kunde effektivt förflytta sina fabriker. 2 500 industrier monterades ner och flyttades till Ural, där produk­tionen redan i slutet av 1942 var ­fyra gånger större än i Tyskland.
Hitler vände uppmärksamheten och sin militära offensiv från Moskva till Stalingrad i söder. Ett genombrott där skulle säkra vägen till oljan i Kaukasus. Den 23 augusti 1942 anföll 1 200 tyska bombplan och lämnade Stalingrad i ruiner, 40 000 dödades. Men den tyska armén kunde ändå inte inta staden.
Slaget om Stalingrad blev krigets viktigaste vändpunkt. Det blev uppenbart att Röda arméns trupper var så mycket mer motiverade än de ­tyska soldaterna och att de nu hade ett övertag i både antal och utrustning.
Den 22 november 1942 var den tyske generalen Paulus med sina 290 000 man helt omringade. Hitler gav order om att de skulle hålla ut och lovade flygtransporter med 700 ton förnödenheter per dag, vilket aldrig infriades.
Beevor beskriver hur de sovjetiska trupperna under marschen väster­ut möttes av glädjetårar av civilbefolkningen. Båda sidor hade förlorat cirka en halv miljon soldater i Stalingrad. Men Röda Armén kunde nu mönstra dubbelt så många – 5,8 miljoner soldater mot den tyska östfrontens 2,7 miljoner. Det tyska nederlaget förstärktes av att dess ökentrupper i Nordafrika under ledning av Rommel besegrades ungefär samtidigt. Men krigets brutala logik gjorde att kriget fortsatte i ytterligare 2,5 år, tills Röda armén gick in i Berlin.

Röda armén gör en motattack under slaget om Stalingrad (Foto: CC).

Nazisternas antisemitism accepte­rades av den tyska kapitalistklassen som en del av den sorts regim som var nödvändig för att krossa arbetarrörelsen och återupprätta Tyskland. Från början var nazisternas egen strategi att genom förföljelser tvinga judar att emigrera.
Arbetarledare, kommunister och socialdemokrater var de första som skickades till koncentrationsläger.
Under andra världskrigets gång drevs Hitlers idéer om den ariska övermänniskan allt längre. Förintelsen av judarna inleddes med massav­rättningar. Till dödslägren skickades även romer, hbt-personer och socialister. Om den gula judestjärnan på fångdräkten var till hälften röd betydde det att personen var både jude och politisk fånge.
I krigets inledning sköts manliga judar med olika befattningar till döds, men avrättningarna övergick snart till att gälla alla, även kvinnor och barn. I den ökända ­avrättningsplatsen ravinen Babij Jar utanför Kiev sköts 33 771 judar till döds i den första massavrättningen.

Nazisternas ”slutgiltiga lösning” beslutades på ett möte med ­nazistiska toppar och akademiker i en stor villa i Wannsee. Den dödliga gasen Zyklon B hade då utvecklats av IG Farben, som upprättat en ny fabrik ­nära ett då ganska nytt läger i Auschwitz i Polen.
Till dödslägren transporterades miljoner judar för att dödas av gas. Bland det hemskaste i Beevors bok är uppgiften att de soldater som ­befriade Auschwitz hittade sju ton människo­hår och 1,2 miljon kappor, klänning­ar och kostymer. Men i Sovjetunionen tystades förintelsen ner, efter Stalins order att inte ”kategorisera” offren.
Även om de flesta in i det sista hoppades på en utväg ur helvetet, berättar Beevor också om upproret i det judiska gettot i Warszawa på våren 1943, som det tog två månader för tyska SS-förband att slå ner.
Lägerfångar gjorde också uppror i Treblinka i augusti 1943 och i Auschwitz på hösten 1944. Sjuttio av de 700 judar som tog strid i Treblinka gömde sig i skogarna och överlevde.
Motståndsrörelser och väpnade partisaner som kämpade mot den tyska ockupationen, gjorde stora uppoffringar som var viktiga för krigets utgång.
Den största underjordiska armén fanns i Polen, med 100 000 man redan i mitten av 1940. I Polen hade ­ockupanterna för övrigt stora problem att hitta kollaboratörer. Även i Ukraina bildades snabbt en partisanrörelse med 5 000 soldater bara månader efter Tysklands invasion.
Partisanernas attacker och sabotage i Sovjetunionen växte och samordnades allt mer. Beevor ­rapporterar att ”skogarna söder om Leningrad och större delen av Vitryssland, kontrollerades nästan helt av partisan­styrkor” på sommaren 1943.
Det första upproret mot tyska trupper kom i Serbien. Där kunde det jugoslaviska kommunistpartiet samla den kanske effektivaste partisanrörelsen, som samlade jugoslaver över de etniska och religiösa gränserna. Detta lade grunden för Titos maktövertagande efter kriget.
Överallt växte de kommunistiska motståndsgrupperna snabbast och fick starkt inflytande – i Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och så vidare.
De stalinistiska kommunistpartierna hade under Hitler-Stalin-pak­ten haft stora svårigheter men nu sammanföll för en tid deras egna intressen med Sovjetunionens. Rörelserna utvecklade efterhand underjordi­ska tidningar och organiserade strejker.
Men Stalin, vars första prioritet var den egna makten, ville upprätthålla alliansen med England och Frankrike. Han beordrade därför kommunistpartierna att underordna sig borgerliga partier och ledare som de Gaulle i Frankrike. När det franska kommunistpartiets ledare ­Thorez kom tillbaka till Frankrike gav han därför order om att strejkerna ­skulle avbrytas.

Stalins kanske största svek skedde i Grekland. Den brittiske premi­ärministern Churchill och Stalin hade på tu man hand delat Europa i intressesfärer, där Grekland tillföll Storbritannien. 80 000 brittiska soldater sattes in för att slå ner den kommunistiska befrielserörelsen EAM/ ELAS. Ett bittert inbördeskrig utkämpades ända fram till 1949.
I Italien kollapsade Mussolinis regim som ett korthus när de militära nederlagen inträffade ett efter ett. Allierade soldater som landsteg i söder rapporterade om hungerupplopp, medan arbetarna i norr gick i strejk och ut på gatorna. Hitler beordrade en tysk invasion för att möta de alli­erade. Mussolini räddades ur husarrest men slutade sitt liv hängande i en lyktstolpe när kriget slutade i ett uppror.
I Norge behöll Hitler hela tiden 400 000 soldater, till förtvivlan för de generaler som ville förflytta dem till östfronten.
Den norska motståndsrörelsen samlade 40 000 man, som bland annat gjorde sabotageaktioner och räddade judar.
I Danmark, där även socialdemokraterna valt att samarbeta med ockupanterna, genomfördes stora strejker i slutet av kriget.
Om Stalin höll tillbaka kommunistpartierna i Väst var det annorlunda i de länder där Röda armén tågade in. Här var den militära makten helt avgörande, partierna – både ”kommunistiska” och borgerliga – var underordnade. Han ville inte ha folkliga uppror och lät därför nazisterna slå ner upproret i Warszawa 1944 utan att Röda armén ingrep. Stalin kunde efter kriget upprätta ett antal lyd- och buffertregimer. Churchill föreslog visserligen att brittiska trupper skulle ingripa i Polen efter kriget, men det var helt orealistiskt eftersom stämningen bland soldaterna skulle ha gjort det omöjligt.

Stalin beordrade därför kommunistpartierna att underordna sig borgerliga partier och ledare som de Gaulle i Frankrike. När det franska kommunistpartiets ledare ­Thorez kom tillbaka till Frankrike gav han därför order om att strejkerna ­skulle avbrytas.

Japan ockuperade Manchuriet i nordöstra Kina efter den så kallade Mukdenincidenten 1931. De styrande krigsherrarna i Kina under ledning av Chiang Kai-shek hade krossat revolutionen 1925-27 i blod. Kommunistpartiet (KKP) under Mao ­Zedong gick över till att stödja sig på bönder och bildade en egen ”folk­armé” på landsbygden. Stalins folkfrontslinje – att kommunisterna skulle samarbeta med borgerliga krafter – betydde att KKP uppmanades att bilda gemensam front med Chiang Kai-sheks trupper mot Japan. Mao höll med i ord, men insåg att det innebar risk för nya massakrer och trupperna fortsatte att agera separat.
Den japanska härskande klassen och militären bedrev samma form av propaganda om sig själva som ”övermänniskor” som nazisterna. Kineser var enligt denna syn ”sämre än svin”.
Slaget om Shanghai 1937 blev det största i Kina under hela kriget. Tvåhundratusen japanska soldater attackerade först Shanghai och sedan den dåvarande huvudstaden Nanjing. Japan förlorade 40 000 stupade, men de kinesiska förlusterna var mångdubbelt större. 180 000 soldater dödades och upp till 300 000 civila. De japanska trupperna hade order att inte ta några fångar, enbart att döda.
Den japanska självförtroendet fick dock en allvarlig törn under Nomon­hanincidenten i nordöstra Kina, från maj till sommaren 1939. Den sovjetiska Röda armén besegrade de japanska trupperna och 61 000 japaner stupade. Utgången hade en uppmun­trande effekt på det kinesiska motståndet mot Japan.
Den japanska truppinsatsen i Kina förblev den största under hela kriget; med 680 000 soldater var det lika många som i övriga asiatiska länder som invaderades – Filippinerna, Indonesien, Indokina, Burma, Thailand, Singapore och Malaysia.
Mellan 50 och 90 miljoner kineser tvingades på flykt undan de japanska truppernas grymhet och mellan 20 och 50 miljoner dog på grund av kriget. Den japanska armén använde även biologiska vapen, bland annat spred de pest- och kolerabakterier.

Militärer och media i Väst upptäckte efterhand att nationalisterna under Chiang Kai-shek inte var någon effektiv motståndkraft mot Japan. USA:s press beskrev Chiang som ”diktatorisk, inkompetent, korrumperad” med en armé som vägrade att strida mot Japan eftersom man sparade sig för strider mot kommunisterna. USA:s general Stilwell konstaterade att KKP stred hårdare än nationalisterna.
När den nationalistiska armén retirerade plundrades landsbygden, vilket ledde till svält och uppror.
KKP hade en helt annan politik och taktik. Jorden delades upp och odlades, vilket hela tiden stärkte partiets stöd. Detta banade väg för den kinesiska revolutionen 1949.
Japan hade snabbt erövrat Syd­ostasien men pressades snart gradvis tillbaka.
Dess militära taktik var mycket konservativ och dess ekonomi och produktion kunde inte matcha USA, som definitivt drogs in kriget efter attacken på Pearl Harbor i ­december 1942.
Kriget på örikena i Stilla Havet var extremt krävande. De japanska styrkorna tog skydd i grottor och hade order att aldrig ge upp. Sjukdomar och svält härjade bland de japanska soldaterna som ofta anföll med självmordsattacker. För att erövra öarna krävdes minst fyrdubbla antalet soldater jämfört med de försvarande styrkorna.
USA-generalen MacArthur hade fördrivits från sin bas på Filippinerna och bedrev en formlig personkultskampanj inför sin återvändo. Han blev senare de facto styrande i Japan och Korea efter kriget, där han bland annat gav immunitet till de ansvariga för den biologiska krigföringen och forskningen.
Kriget i Asien avslutades med ­atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, med 135 000 direkta dödsoffer och många fler därefter. Beevor konstaterar helt riktigt att bombningen till stor del handlade om att ”USA demonstrerade sin makt för Sovjetunionen”. Washington ville et­ablera en ny världsordning, pax americana.

Sovjetunionen och därmed de stalinistiska kommunistpartierna fick allt starkare stöd i takt med framgångarna på östfronten. I London genomfördes massdemonstrationer med krav på en ”andra front nu”. Fram till landstigningen i Normandie i juni 1944 bestod denna andra front av motståndsrörelserna.
Det stora antalet civila dödade berodde på att militärledningar och politiker helst förlitade sig på ­artilleri och flygbombning för att hålla nere antalet egna stupade. Än mer har så varit fallet i senare krig, där USA förlitat sig på flygbombningar av Vietnam och Irak, och än senare med drönarattackerna i Afghanistan och Pakistan.
Den brittiske flyggeneralen Arthur Harris utvecklade en metod där brandbomber föregick sprängbomberna. Han skröt med att 63 tyska städer hade förstörts.
Skillnaden mellan Hitlers och Stalins båda brutala diktaturer var den materiella basen. Sovjet var en dikta­tur, men samtidigt en planerad ekonomi som gett ekonomisk tillväxt samtidigt som kapitalismen befunnit sig i 1930-talets depression. Hitlers Tyskland var fortsatt kapitalism, ledd av närmast vidskepliga fanatiker.
Hitler trodde på allvar att kriget förlorats på grund av höga officerares konspirationer. Själv tog han sitt liv med inställningen att ”om det tyska folket inte förmådde segra, då förtjänade det inte heller att överleva”, som Beevor uttrycker det. Hans medarbetare flydde hals över huvud från ett land i ruiner med åtta miljoner hemlösa och fem miljoner slavarbetare från andra länder.
I Sovjet spirade idéer om förändring, men för de hemvändande väntade Stalins hemliga polis, NKVD, som inledde nya massarresteringar och utrensningar. 135 000 soldater och officerare greps för ”kontrarevolutionära brott”. Hela ­folkgrupper, som tjetjenerna, tvångsförflyttades. 1943 hade Stalin upplöst den Kommunistiska Internationalen för att understryka att kommunistpartiernas uppgift världen över var att stödja Sovjet (läs: Stalin), inte att bedriva revolutionär kamp och världsrevolution.
Antony Beevors Andra världskriget beskriver kriget som det verkligen var. Våldtäktsmassakrer som Röda arméns soldater utförde på miljontals kvinnor i Budapest och Berlin var en del av kriget. Självmordsattacker och terrorbombningar likaså.
Resultatet av kriget blev inte fred. Nya krig följde i Vietnam, Korea, Mellanöstern och under de senaste 20 åren i exempelvis Jugoslavien, och Afghanistan.
I Väst och i de stalinistiska ­staterna följde efter 1945 en 20-25-årig ekonomisk uppgångsperiod. I de fattiga länderna fördes befrielsekrig medan nöden ofta fördjupades.
De motsättningar som ledde fram till kriget finns kvar än idag. Kapitalismens kriser leder idag inte till omedelbara hot om världskrig på grund av det enorma motstånd ett storkrig skulle möta från arbetare och vanligt folk.
Tänk om de jättelika, oemotsvarade resurser och all tänkbar vetenskaplig forskning som mobiliserades för att åstadkomma maximal förstörelse istället skulle användas för att förbättra människors liv och miljö. För detta behövs en global, demokratisk socialistisk rörelse.


Sovjets Röda armé besegrade nazismen

Fångar i koncentrationslägret Auschwitz hälsar sina befriare ur Röda armén den 27 januari 1945.

Christer Bergström, internationellt känd som en av de stora experterna på andra världskriget och författare till 25 böcker på temat, reder här ut begreppen om vilka som besegrade nazisterna och hur historien har manipulerats av politiska skäl.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland, vilket satte punkt för andra världskriget. I Sovjetunionen gjordes den första fredsdagen 9 maj till en helgdag. Det gäller fortfarande i de gamla sovjetiska delrepublikerna såsom Ryssland, Vitryssland och Ukraina, liksom i till exempel Polen. I Västeuropa firar man istället EU-dagen, utan någon som helst koppling till segern över Nazityskland, och i USA avskaffades år 1975 den enda helgdagen med koppling till andra världskriget, ”VJ-dagen”, då segern över Japan den 2 september 1945 firades. Tydligare än så kan det inte illustreras att det framför allt var Sovjetunionen som besegrade det nazistiska monstret. 
Det finns knappast något fotografi som har blivit mer känt än Jevgenij Chaldeis bild på en georgisk soldat i Röda armén som planterar den röda fanan på taket till riksdagshuset i Berlin efter stridernas slut den 2 maj 1945. Det är också svårt att tänka sig en bild som bättre symboliserar segern över nazismen under andra världskriget.
För seriösa experter på andra världskriget är det fullkomligt okontroversiellt att det huvudsakligen var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland under andra världskriget. Men nu i vår, när 70-årsjubileet av Hitlers nederlag krockar med konflikten mellan Ryssland och västvärlden över Ukraina, har det blossat upp en ”debatt” om vem som egentligen bidrog mest till att nazismen krossades år 1945. Plötsligt har det i borgerliga kretsar blivit väldigt känsligt att erkänna Sovjetunionen som det land som var det viktigaste i kampen mot Hitler.

Som så ofta går det alldeles galet när historia används för politiska syften. De som hävdar att Röda armén inte var någon befriare, eftersom dess framryckning ledde till att Östeuropa hamnade under stalinistiskt förtryck, glömmer att om man räknar så fanns det inget land som var ”befriare” år 1945. Storbritannien och Frankrike fortsatte att utöva sitt förtryck i kolonierna. Holländarna återvände till ”sitt” Indonesien, där de med våld slog ned frihetsrörelsen. Britterna gjorde samma sak i Aden (Jemen) och Malaysia, fransmännen i Vietnam, Algeriet och Madagaskar. USA backade upp diktaturerna i Spanien (Franco) och Turkiet.
Vem som helst inser att man inte kan räkna så när Europa befriades från nazismen. Oavsett att stalinism, kapitalism och kolonialism återupprättades, måste man beskriva besegrandet av det nazistiska herraväldet som en befrielse. Man kan börja med att fråga de fångar i Auschwitz och många andra koncentrationsläger som intogs av Röda armén huruvida de kände sig befriade eller inte. Ändå är det befogat att säga att Sovjetunionen svek sin befrielseuppgift – fast utifrån ett helt annat perspektiv än vad borgerliga kommentatorer ser det.
Det hopp som Röda arméns befrielse väckte om en socialistisk framtid sveks. Arbetarklassens kamp och självorganisering kvävdes. Kapitalismen avskaffades visserligen i merparten av den halva av Europa som kontrollerades av Sovjetunionen efter kriget, men inte på grundval av socialistisk demokrati och arbetarstyre. Regimerna i ”Öst” blev en blåkopia av den stalinistiska diktaturen  i Sovjetunionen. Dessutom sökte kommunistpartierna i västra Europa och på andra håll i världen allianser och bildade koalitionsregeringar med borgarna, vilket starkt bidrog till att släcka förhoppningarna om att krigets slut skulle följas av kapitalismens avskaffande. 

Låt oss nu ta oss an det antisovjetiska, borgerliga historiebruket gällande andra världskriget. Där kommer de vidriga övergrepp mot den tyska civilbefolkningen som sovjetiska soldater gjorde sig skyldiga till alltid på tal – givetvis med rätta. Hundratusentals tyska kvinnor våldtogs av brutaliserade och krigsskadade soldater i Röda armén. Många av de sistnämnda var tidigare koncentrationslägerfångar som hade gått med i Röda armén efter att de hade blivit befriade. Givetvis kände sig dessa tyska kvinnor knappast ”befriade”. 
De vidriga övergrepp som Röda armén gjorde sig skyldig till var en återspegling av den stalinistiska urartning som ägt rum i Sovjetunionen efter att den socialistiska oktoberrevolutionen år 1917 inte följts av segerrika socialistiska revolutioner i Europa och på andra håll i världen. Revolutionens isolering till ett land sargat av krig, inbördeskrig och imperialismens svältblockad gjorde det möjligt för den framväxande byråkratin att krossa alla inslag av socialistisk demokrati – sovjeterna, fackföreningarna och till sist även Bolsjevikpartiet – i blod.  Endast revolutionens sociala landvinningar kvarstod – avskaffandet av kapital- och godsägarväldet och den förstatligande, planerade ekonomin.
Till följd av de sociala framsteg som den planerade ekonomin möjliggjort genomsyrades Röda armén, stalinismen till trots, av en vilja att försvara oktoberrevolutionen och antifascism. Stridsmoralen var hög, men inte genomsyrad av den revolutionära anda och socialistiska internationalism som var den grundval som den byggdes upp på av Trotskij direkt efter revolutionen. Det var inte samma Röda armé som drygt 20 år tidigare räddade revolutionen.
Borgerliga kommentatorer manipulerar och ger en ensidig bild av vad som skedde för att dölja de övergrepp som de allierade gjorde sig skyldiga till i västra Tyskland av politiska skäl. Den tyska historikern Miriam Gebhardt utkom i år med en bok som ger faktiska data och statistik över de fruktansvärda våldtäkterna på tyska kvinnor i krigsslutet och strax efteråt. Miriam Gebhardt visar att 860 000 tyska kvinnor utsattes för våldtäkt av utländska soldater under åren 1945-46.

Churchill, Roosevelt och Stalin vid Jaltakonferensen i februari 1945.

Det mest dramatiska med Geb­hardts bok är att hon kan avslöja en i historieskrivningen hittills väl dold sanning att av dessa 860 000 våldtäktsoffer blev 295 000, alltså drygt var tredje, utsatt för våldtäkt av västallierade soldater. Andelen våldtäktsmän bland västallierade soldater var i verkligheten högre än bland de sovjetiska soldaterna. Dessa fakta har blivit väl undangömda i kalla krigets historieskrivning här i väst. Även ett stort antal tyska män blev våldtagna av segrarnas soldater.
Förtigandet och vägran att erkänna lidandet hos de 295 000 tyska kvinnor och tusentals män som våldtogs av västallierade soldater avslöjar en enorm cynism i borgerligt historiebruk. Att dessa våldtäkter dessutom ibland används för att försöka reducera betydelsen av befrielsen från nazismen gör inte saken bättre.
Man räknar med att Nazityskland direkt bar ansvaret för 35 miljoner människors död under andra världskriget. Enbart i Sovjetunionen dödades omkring 20 miljoner civilpersoner genom den tyska invasionen.
Det påpekas gärna från borgerligt håll att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen. Detta stämmer. Sedan den sovjetiske diktatorn Josef Stalin krossat vänster- och högeroppositionen inom kommunistpartiet tvekade han inte att ingå i en fredspakt med Hitler. Så skedde i augusti 1939, och det gjorde det möjligt för Tyskland att gå till anfall i väst utan att behöva oroa sig för ett tvåfrontskrig.

Den i grunden antikommunistiske Stalin utgick inte från någon socialistisk målsättning, utan allt hans handlande styrdes utifrån en strävan att sitta kvar vid makten. Det var därför han lät avrätta hundratusentals medlemmar i kommunistpartiet och det var därför han lät mörda Trotskij. Det var också därför han år 1935 försökte alliera sig med de stora kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien – vilket inbegrep ett aktivt krossande av den spanska revolutionen år 1937. När Frankrike och Storbritannien avvisade Stalins inviter var det helt logiskt att han vände sig till Hitler. 
Det påpekas också från borgerligt håll att Sovjetunionen samarbetade med Hitler om att dela på Polen. Denna historia är dock lite mer komplicerad än vad förenklade borgerliga ideologer vill göra den till. 
I september 1939 gick Röda armén in och tog de delar av Vitryssland och Ukraina som Polen lagt beslag på genom en invasion på 1920-talet. I dessa områden var det många, inte minst judar, som såg Röda armén som befriare undan polskt nationellt och antisemitiskt förtryck. En judisk invånare i den polsk/vitryska staden Grodno skrev till exempel i ett brev till sin son efter den sovjetiska inmarschen:
”Vi är alla vid liv, tack gode Gud, och det var Röda armén som räddade oss från de polska banditerna. Om Röda armén hade kommit en enda dag senare skulle inte en enda jude ha varit kvar i livet i staden.” 
Dessutom hade Polen på 1920-talet erövrat Litauens huvudstad Vilnius, och denna intogs nu av Sovjetunionen och återbördades till Litauen. Att Stalin några månader senare lät erövra de baltiska staterna gör inte den polsk-ukrainska och polsk-vitryska konflikten över dessa områden enklare. Att han dessutom lät deportera hundratusentals polacker till fångläger i Sovjetunionen lade grunden för en hätsk antikommunism i Polen.

Men de som framhåller att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen bör betänka att detsamma gäller USA. Det var Hitler som förklarade krig mot USA i december 1941.
Stalins principlösa hållning fortsatte att dominera Sovjetunionens politik. När landet invaderades av Tyskland och Stalin blev allierad med västmakterna lät han upplösa den kommunistiska internationalen såsom en vänskaplig gest mot de kapitalistiska staterna.
Man måste skilja på Stalin och det sovjetiska samhället. Det fanns en kluvenhet mellan missnöje med politiskt förtryck och stora sociala framsteg. Vid den här tiden – tidigt 1940-tal – upplevde landets invånare fortfarande de enorma sociala vinster som oktoberrevolutionen 20 år tidigare hade inneburit. Det fanns ännu en glödande pionjäranda i Sovjetunionen och människor var beredda att försvara de socialistiska landvinningarna till sista blodsdroppen, även om de ofta själva var drabbade av Stalins politiska förföljelse.
Det var just denna ideologiskt och socialt grundade vilja till motstånd mot de nazistiska invasionstrupperna som gjorde att Sovjetunionen inte bara kunde överleva den första, förödande tyska anfallsstöten år 1941, utan så småningom även besegra den nazistiska besten.
I sin skräck för den nya revolution som Trotskij uppmanade sovjetmedborgarna till hade Stalin år 1937 slagit till mot Röda armén – Trotskijs skapelse. Flertalet utbildade befälhavare utrensades och avrättades, bland dem högsta befälhavaren Michail Tuchatjevskij, en av 1900-talets största militära tänkare.
Detta resulterade i katastrofala sovjetiska bakslag när den extremt professionella tyska armén invaderade i juni 1941. Bristen på kompetenta befäl hade redan märkts under finska vinterkriget 1939-1940, men den här gången tillfogades Sovjetunionen så hårda slag att vilket annat land som helst förmodligen skulle ha dukat under. I juni 1941 hade Röda armén 5,5 miljoner man. Fram till årsskiftet stupade eller sårades 4,3 miljoner.

Man kan inte förklara det på något annat vis än att det var den bolsjevikiska andan som fick sovjetmedborgarna att vägra ge upp.

Med dagens språkbruk låter det som en klyscha, men man kan inte förklara det på något annat vis än att det var den bolsjevikiska andan som fick sovjetmedborgarna att vägra ge upp. En tysk rapport från år 1941 löd:
”Vad har hänt med ryssen från 1914-1917, som sprang iväg eller kom emot oss med händerna i vädret så snart vår eldgivning nådde sin höjdpunkt? Nu stannar han kvar i sin bunker och tvingar oss att bränna ut honom, han föredrar att stekas ihjäl i sin stridsvagn, och hans flygare fortsätter att beskjuta oss även sedan deras eget flygplan börjat brinna. Vad har hänt med ryssen? Ideologin har förändrat honom!”
Den sovjetiska motståndsviljan förstärktes av berättelser från människor som tagit sig ifrån de områden som hade hamnat under tysk ockupation. Den tyska invasionen av Sovjetunionen var inte ett vanligt fälttåg, utan ett nazistiskt utrotningskrig. 
De tyska soldaterna fick höra att de deltog i ett korståg mot ”undermänniskor” som leddes av ”grymma kommunistiska kommissarier”, styrda av ”judarna”, som ”hade förberett sig för att invadera Tyskland”. På grund av denna propaganda skedde mängder av övergrepp där tyskarna ryckte fram genom sovjetiska områden. Redan från den första dagen mördade man sovjetiska krigsfångar och civila utan att några tyska myndigheter ingrep för att stoppa övergreppen. Den 30 juni 1941 skrev generallöjtnant Joachim Lemelsen, chefen för 47:e tyska pansarkåren: ”Vägarna kantas av oräkneliga döda [sovjetiska] soldater som uppenbart har dödats genom skott från nära håll genom huvudet, utan sina vapen, och med armarna höjda.”

I december 1941 lyckades Röda armén driva tillbaka tyskarna framför Moskvas portar. Men det var bara början på en fyra år lång, segdragen kamp mellan Nazityskland och Sovjetunionen där man på båda sidor slogs med ideologiska förtecken. 
Det som till slut blev avgörande var den sovjetiska planekonomin, som gjorde det möjligt att snabbt omlokalisera stora delar av industrin från de västra delarna av Sovjetunionen – som snart hamnade under tysk ockupation – och till områden längre österut. Redan efter ett års krig överträffade Sovjetunionen tyskarna i fråga om krigsproduktion – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att Tyskland förfogade över större delen av Europas industri- och råvaruresurser medan några av Sovjetunionens ekonomiskt viktigaste områden hade hamnat under tysk ockupation.
Det talas ofta om betydelsen av brittiska och amerikanska leveranser till Sovjetunionen. Självklart spelade dessa en viktig roll, men de har ofta överdrivits av politiska skäl. I fråga om flygplan och stridsvagnar motsvarade de västliga leveranserna bara en bråkdel av den sovjetiska produktionen. Dessutom var de flygplan och stridsvagnar som de västallierade levererade av mycket sämre kvalité än de sovjetiska konstruktionerna.
Däremot hade de västliga leveranserna mycket stor betydelse för det sovjetiska transportväsendet. Flertalet tåg i tjänst i Sovjetunionen under kriget kom från väst, liksom två tredjedelar av lastbilarna. Leveranser av aluminium, telefontråd, konserverade livsmedel och klädesplagg spelade också en viktig roll. 
Men då får man inte glömma att de västallierade hade möjlighet att avvara detta materiel eftersom Röda armén stod för i huvudsak hela kriget mot Tyskland åren 1941-1942. Under denna tid begränsades de västallierades krigföring till det ganska småskaliga ökenkriget i Nordafrika samt fortfarande ganska måttliga bombanfall. Jämförelsevis kostade alla strider i Nordafrika mellan åren 1941 och maj 1943 tyskarna 12 808 stupade, medan det under samma tid stupade över 900 000 man på östfronten, alltså 70 gånger fler.
Det var först när de västallierade landsteg i Normandie i Frankrike den 6 juni 1944 som de utmanade tyskarna på allvar. Att de över huvud taget lyckades genomföra denna landstigning berodde på att Röda armén vid det laget totalt hade slitit ned den tyska krigsmakten. 63 procent av Tysklands soldater, 75 procent av stridsvagnarna och 45 procent av flygplanen befann sig då på östfronten. Om det inte hade varit för att Röda armén bundit upp dessa, skulle de västallierade aldrig ha kunnat genomföra sin berömda invasion. Allt talar för att Sovjetunionen skulle ha lyckats besegra Nazityskland i kriget även utan den västallierade landstigningen i Normandie – det skulle bara ha tagit längre tid.

De västallierade körde genast fast i Normandie så snart de hade upprättat ett brohuvud. I det läget gick Röda armén till storoffensiv på östfronten  i slutet av juni 1944. På några månader förlorade tyskarna 900 000 man på östfronten i Tysklands största militära nederlag genom historien. Detta gav de västallierade en möjlighet att bryta igenom i Normandie i slutet av augusti 1944.
Röda armén skulle komma till de västallierades undsättning en gång till under kriget. I december 1944 slog Hitler till mot amerikanerna i Ardennerna på västfronten. Den gängse historieskrivningen har försökt dölja omfattningen av det amerikanska bakslaget, men faktum är att den allierade överbefälhavaren Eisenhower skickade sin stabschef till Washington med budskapet att om inte nya förstärkningar sattes in hastigt skulle kriget kunna komma att förloras.
Den amerikanske generalen Patton, som var insatt i Ardennerna, skrev så sent som den 4 januari 1945 i sin dagbok: ”Vi kan fortfarande komma att förlora kriget.”
I det läget vände sig den brittiske premiärministern Winston Churchill till Stalin och vädjade om understöd. Stalin gick med på att tidigarelägga sin planerade vinteroffensiv. Den 12 januari 1945 gick Röda armén till attack. Trots att de stod mot lika starka tyska truppstyrkor som de som tillfogat amerikanerna ett katastrofalt bakslag i väst, slog de de tyska ställningarna i spillror. I panik beordrade Hitler huvuddelen av sina styrkor i Ardennerna och nästan allt tyskt flyg i väst till östfronten. Det innebar dödsstöten för hans Ardenneroffensiv.

Röda Armén orsakade 80 procent av alla tyska förluster i soldater under hela andra världskriget.

En genomgång av andra världskrigets historia visar att Sovjetunionen utan tvekan var den viktigaste faktorn till Hitlers nederlag. Sovjetunionen spelade en mångdubbelt större roll än alla andra Tysklands motståndare tillsammans. Röda armén orsakade 80 procent av alla tyska förluster i soldater under hela andra världskriget. Även sedan de västallierade landstigit i både Italien och Frankrike tillfogades tyskarna de största förlusterna på östfronten. Även under juli månad 1944, när de allierade stred i Normandie, svarade östfronten för 75 procent av den tyska krigsmaktens förluster.
Samtidigt var de sovjetiska förlusterna ojämförligt högre än i både de tyska och de västallierade arméerna. Röda armén förlorade skrämmande 10 miljoner i stupade – vilket kan jämföras med drygt 400 000 vardera i den brittiska respektive den amerikanska armén. En anledning är förstås att Sovjetunionen stod mot i snitt omkring 70 procent av den tyska krigsmakten, men Röda armén tog ändå 90 procent av de sammanlagda allierade förlusterna. 
Viktigare anledningar var dels sämre sovjetiska befäl i början av kriget och framför allt en avsevärt högre stridsmotivering på den sovjetiska sidan. Tyska rapporter från kriget visar entydigt att de sovjetiska soldaterna var oerhört mycket mer offervilliga i strid än västallierade soldater, som inte utan fog betraktades som överdrivet försiktiga. Det var just denna starka motivation hos Röda arméns soldater som förklarar dess väldiga framgångar gentemot Hitlers krigsmaskin.
Även denna starka motivation hos de sovjetiska soldaterna har man försökt dölja i efterkrigstidens historieskrivning i väst. Förekomsten av ”spärrförband” som avrättade soldater som vägrade att anfalla har överdrivits enormt. Den tyske historikern Jochen Hellbecks bok Stalingradprotokollen, som kom ut på svenska år 2013, ger en mycket bra bild av den verkliga stridsmoralen i Röda armén under andra världskriget. 

Tragiskt nog styrdes detta ännu livskraftiga och glödande antifascistiska Sovjetunionen av en principlös diktator vid namn Josef Stalin. Omedelbart efter andra världskriget dominerade socialistiska stämningar i hela Europa. Kommunisterna hade den faktiska makten över samhället i Frankrike och Italien, och det socialt ganska radikala Labourpartiet vann valet i Storbritannien våren 1945. 
Men av rädsla för spridningseffekter till Sovjetunionen hade Stalin motsatt sig verkliga revolutioner i 20 års tid. Åren närmast efter andra världskriget använde han sitt inflytande över kommunistpartierna i världen till att beordra en återgång till ett borgerligt styre med bevarad kapitalism – i ett läge där Europas arbetare var närmare en socialistisk seger än kanske någonsin. De östeuropeiska länder som Stalin ansåg sig behöva som en ”buffert” ställdes under tvångsstyre där det helt enkelt var mest praktiskt att de fick samma totalitära stalinistiska styre som i Sovjetunionen. 
Man kan förvisso säga att Sovjetunionen svek sin uppgift att befria Europa och världen i samband med andra världskriget, men inte på det sätt som borgerliga kommentatorer hävdar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!