Idag behövs den feministiska kampen mer än någonsin – nu när jämställdheten backar. Politikerna har avslöjat sig själva. De tävlade om att kalla sig för feminister för tio år sedan – när klyftan mellan män och kvinnor minskade, visserligen långsamt men den minskade. Idag när lönegapet och andra gap ökar igen – då är det inte längre mode att vara feminist bland partierna i etablissemanget. Det har heller aldrig berott på dem. Den verkliga kraften för förändring kommer alltid underifrån. Det är vi arbetande kvinnor, män, transpersoner, unga, gamla av olika etnicitet som behöver komma ut och demonstrera på Internationella kvinnodagen 8 mars.
Artikel av Elin Gauffin
För femte året i rad ökar skillnaden mellan kvinnors och mäns löner (enligt nätverket Lön hela dagen). I en annan tid, då när politikerna tävlade om att vara ”feminister”, var vi kvinnor uppe i 92 procent av männens löner. Idag är det 89,8 procent. Lägg till att det fundamentala måttet på jämställdhet, nämligen deltagande i arbetskraften också sjunker, kvinnors andel var 41,9 procent 2014 och är nu 40,5 procent – så borde det bli ett ramaskri i detta jämställdhetens land. Speciellt som det är valår.
Istället har ett sorts machoideal återlanserats. Förra veckan hade SVT ett inslag om techmiljardärernas nya besatthet av bodybuilding och manlig muskelstyrka. Inget förvånar när det gäller vad dessa högerextrema sexistiska råkapitalister sysslar med, men det som är anmärkningsvärt är hur SVT spelar med. Precis som när SVT sände dokumentärfilmen Priset som män får betala, där machogurun Jan Emanuel kräver av filmaren och tidigare feministen Frida Söderlund att hon ska be om ursäkt till männen för sin feminism. Söderlund sviker och jamsar med. Jan Emanuel har därefter belönats och får plats i TV-rutan var och varannan dag.
Jenny Westerstrand (tidigare ordförande för ROKS) skrev den 30 januari om hur Sverige har ställt om från synen att våldet mot kvinnor har med makt att göra och dess kopplingar till sexualitet, där ”erotiserad dominans / blir / central i hur kön skapas”, ”till en jämställdhetsdiskurs”. Som revolutionär tolkar jag det här som att Westerstrand menar att svensk politik nuförtiden fokuserar på att fördela problem jämnt mellan olika grupper istället för att välta det system som producerar våld och förtryck över ända. Det handlar om strukturella hierarkier, inte enskilda våldsindivider.
Socialstyrelsen har kartlagt 98 fall av dödligt våld eller försök till dödligt våld från närstående 2024 och 2025. Rapporten är dyster. Den visar hur hälso- och sjukvården inte upptäcker våldet. Socialtjänsten gör det inte heller, trots år av utbildning och träning i att göra just detta. Åklagarmyndigheten har inte anhållit eller begärt gärningspersoner häktade trots att det varit möjligt. Förundersökningar har lagts ner när brottsoffer inte längre vill medverka, som om det vore ett utsatt brottsoffers ansvar att stoppa gärningsmannen.
Regeringen har tillsatt Rådet för kvinnofrid, efter flera uppmärksammade mord på kvinnor. Men rådet kommer inte att komma åt våldet eftersom det är regeringens politik som dagligen när våldet mot kvinnor. Våldet är en följd av att män som grupp dominerar ekonomiskt, politiskt och socialt över kvinnor. Ska vårdpersonal, skola och socialtjänsten få möjlighet att ta sig tid att se och hjälpa brottsoffer för våld i hemmet så behövs tusentals fler anställda inom dessa områden.
Därför behöver vi demonstrera på Internationella kvinnodagen. Mot stressen inom välfärden, men också mot stressen som vi alla känner över världsutvecklingen. Efter år av obeskrivliga lidanden för de palestinska kvinnorna som fått se sina barn dödas av Israels bomber eller svälta på grund av ekonomisk krigföring ser vi nu hur ett nytt storkrig tar fart i regionen. Det finns ingen lösning i krig. Maktens män står inte på vår sida. De är beredda att tända världsbränder för att försäkra sig om makten, precis som de gick över Epsteins brottsoffer för att få tillhöra eliten.
Den ryska revolutionen startade på just Internationella kvinnodagen, med kravet på fred längst fram. Även den iranska revolutionen 1979 startade på kvinnodagen. Sen kom mullorna och kidnappade revolutionen. Det iranska slagordet Kvinna Liv Frihet och rörelsen som bär upp det får inte låta sig kidnappas en gång till, av shahens son eller av en imperialistisk och krigisk Trump. Att demonstrera på Internationella kvinnodagen är att ge solidaritet och stöttning till alla som kämpar för rättvisa, både här hemma och i världen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.