90 år sedan Teamsterrevolten

Teamsterrevolten 1934 följdes av våg av kamp och fackliga organisering.

Av LOUISE STRÖMBÄCK // Artikel i Offensiv

I år är det 90 år sedan Teamsterrevolten i Minneapolis i USA år 1934, då transportarbetare genomförde en lokal generaltrejk som kom att sätta tonen för fackföreningsrörelsen i USA och vars lärdomar är högst relevanta än idag. Det var en kamp som leddes av trotskister och som resulterade i både löneökningar och facklig representation på arbetsplatsen. De skapade en utmärkt modell för hur man effektivt kan genomföra strejker, och skapade möjligheter för miljontals outbildade arbetare att organisera sig fackligt.

Teamsterrevolten, på engelska Teamster rebellion, är namnet på den arbetarkamp i Minneapolis år 1934 som ledde till en generalstrejk och flera viktiga segrar för arbetarklassen och fackföreningsrörelsen. Teamsters, egentligen International Brotherhood of Teamsters, är idag ett av USA:s största fackförbund. Det grundades 1903 av droskförare, och har sedan dess organiserat flera olika yrkesgrupper, däribland lastbilschaufförer.

Under 1920-talet var Minneapolis reaktionära arbetsgivare organiserade i arbetsgivarorganisationen Citizens’ Alliance, som var stark nog att krossa alla strejker och annan arbetarkamp, med våld om så krävdes. Minneapolis var även känd som en fristad för strejkbrytare.
Teamsters hade vid den tiden ett konservativt och byråkratiskt ledarskap som motsatte sig strejker. Ledningens synsätt var att yrkesutbildade arbetare stod mycket högre i kurs än de outbildade arbetare och migrantarbetare som hade osäkra anställningar och låga löner.
Teamsters avdelning 574, som organiserade lastbilschaufförer i Minneapolis, hade i början av 1934 färre än 175 medlemmar. Men många av dem var socialister med erfarenhet av organisering och politiskt arbete inom det trotskistiska Communist League of America (CLA). CLA grundades när ett antal medlemmar i USA:s kommunistparti uteslöts för att de stödde Leo Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen. Bland dem fanns kända namn som James P. Cannon, Farrell Dobbs, Vincent Ray Dunne och Carl Skoglund, som alla var involverade i Teamsterrevolten i Minneapolis.
Den politiska medvetenheten som fanns hos medlemmarna inom Teamsters avdelning 574 spelade en avgörande roll i kampen 1934. De höll fackliga möten på söndagar för att undvika att förbundets byråkrater skulle delta. Där agiterade de för strejk och diskuterade när en strejk skulle få störst effekt på företagen.

I februari, när det var särskilt kallt, startade en strejk bland Teamsters som arbetade med att leverera kol till företagen. De låste sina lastbilar inne på kolgårdarna, och de strejkvakter som behövde åka runt till olika arbetsplatser använde sig av kolbilar och kollastbilar för att bilda flygande skvadroner. På så sätt kunde de stoppa och beslagta strejkbrytarnas lastbilar, och kolet tog de i beslag och lämnade i arbetarklassområden.
På bara några timmar hade nästan alla kolgårdar i Minneapolis stängts ner, och både arbetsgivare och Teamsters förbundsledning var mållösa. Efter bara drygt två dagar gav arbetsgivarna upp och gick med på en löneökning och ett erkännande av fackföreningen.
Februaristrejken var ett viktigt första steg, och ledde till att tusentals nya medlemmar kunde värvas till facket under de kommande månaderna. Efter strejken kunde socialisterna från CLA helt ta över ledningen för avdelning 574 då de hade vunnit arbetarnas förtroende och i maj 1934 hade avdelningen 5 000 medlemmar.
Nästa strejk påbörjades den 16 maj efter en enhällig medlemsomröstning. Strejken stängde snabbt ner alla kommersiella transporter i Minneapolis, och även ett viktigt marknadsområde. Den 19 maj försökte strejkande arbetare hindra strejkbrytare från att lasta av varor från en lastbil, men de strejkande blev misshandlade av polis och privata vakter. Därefter följde fler strider mellan de strejkande och polis.
Den 21 maj försökte polisen och medlemmar från arbetsgivarorganisationen Citizens’ Alliance öppna upp marknadsområdet för lastbilstransport. Hundratals frivilliga från Citizens’ Alliance gjordes till ställföreträdande poliser för att kunna bekämpa strejken. När en lastbil framförd av en strejkbrytare skulle lämna en lastkaj började ett storbråk mellan strejkande och poliser. Hundratals strejkvakter tog sig till platsen, och när poliserna drog sina vapen körde strejkvakter en lastbil rakt in i massan av poliser för att hindra dem.
Dagen efter kunde de strejkande driva bort poliserna från marknadsplatsen. De möttes av en hård repression från polisen, vilket de försvarade sig emot. Minneapolis stadsfullmäktige bad guvernören om att sätta in Nationalgardet, vilket han var på väg att göra. Men han hejdade sig i sista stund eftersom han inte ville förlora arbetarröster.

Den 25 maj kom facket och arbetsgivarna överens om ett avtal där facket erkändes som representant för arbetarna, de strejkande återfick sina jobb och en klausul mot diskriminering infördes. Men arbetsgivarna skapade ett kryphål i avtalet så att det inte innefattade vissa grupper av arbetare, och strejken återupptogs den 17 juli.

Polischefen sade till poliserna: ”Ni har hagelgevär, och ni vet hur man använder dem”. 

Våldet återupptogs också, och polisen ville hämnas de två som hade dödats i maj. Polischefen sade till poliserna: ”Ni har hagelgevär, och ni vet hur man använder dem”. Den 20 juli körde en strejkbrytarlastbil till marknadsplatsen, eskorterad av 50 beväpnade poliser. De möttes av strejkvakter i ett fordon, och polisen började skjuta mot dem och de 5 000 obeväpnade strejkande som fyllde gatorna runt omkring.
Polisen sköt på allt som rörde sig, trots att ingen av de strejkande var beväpnad. Enligt vittnen sköt de folk i ryggen när de försökte fly. Två personer dödades, och dagen kom att kallas den blodiga fredagen. Men trots den våldsamma repressionen vägrade arbetarna att vika sig, utan fortsatte att kämpa.
Guvernören satte då in Nationalgardet, som arresterade strejkledarna och tog över fackets högkvarter. Strejken utvecklades till en generalstrejk som paralyserade hela transportindustrin. Trots attackerna var strejken mycket väl planerad och organiserad. Facket upprättade ett nytt högkvarter i ett garage, med frivilliga som bemannade telefonerna för att hålla kontakten med strejkledare i olika stadsdelar.

I högkvarteret upprättades ett kök där frivilliga kockar lagade mat som skänkts av jordbrukare. Ett provisoriskt sjukhus inrättades för att ta hand om de skadade, där frivilliga läkare och sjuksköterskor hjälpte till under sin lediga tid.
Strejkledarna och de kvinnor som deltog i kampen inrättade en kvinnoorganisation inom avdelningen. Genom den kunde de många kvinnor som inte själva strejkade, men som ändå var involverade i strejken, delta. De samlade bland annat in pengar, delade ut fackets tidning och deltog i demonstrationer. Arbetslösa arbetare deltog också i kampen, och fick en egen sektion i avdelning 574. Facket höll stormöten varje kväll för att informera medlemmarna om nyheter som rörde strejken.
Tack vare att strejken var så välorganiserad och hade ett brett stöd hos arbetarklassen i Minneapolis kunde Teamsterstrejken vinna. Generalstrejken ledde till att arbetarna fick igenom sina krav på högre löner och rätten till facklig representation på arbetsplatsen. Men en minst lika viktig seger var beviset för hela arbetarklassen att gemensam kamp vinner segrar.
Teamsterrevolten blev en modell för hur kommande strejker kunde vinnas, och förändrade den fackliga kampen för en lång tid framöver. Lärdomar från Teamsterrevolten är aktuella än idag, 90 år senare.■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!