Den ekonomiska och sociala kris som har exploderat i Grekland under de senaste månaderna har inte bara avslöjat djupa sociala motsättningar inom det grekiska samhället, utan också fundamentala problem som den europeiska kapitalismen står inför.Greklands arbetare har stått i förgrunden för motståndet i Europa. Tre generalstrejker har hittills ägt rum i år.
Även i Portugal har arbetarna tagit strid mot regeringens ”stabilitetsplan” med målet att minska budgetunderskottet från 9,3 procent till min- dre än 3 procent av BNP fram till år 2013. I denna plan ingår omfattande nedskärningar av de offentliga utgifterna, försämrade pensioner och privatiseringar.
I mars ägde en stark motreaktion rum, med över 300 000 offentliganställda indragna i en 24-timmars generalstrejk, med en 80-procentig upp- slutningsgrad.
Spanien har också skakats av massprotester. I slutet av februari demonstrerade 200 000 mot regeringens förslag på höjd pensionsålder – från 65 till 67 år – samt sänkt pension. Protesterna bidrog till att regeringen tvingades skrota sin plan på att höja pensionsåldern. Regeringen vill dock fortfarande skära ned de offentliga utgifterna med 50 miljarder euro (480 miljarder kronor) till år 2013.
Dessa växande kamprörelser i Europa representerar en verklig fara för Europas pampars och regeringars förmåga att tvinga igenom sina agendor av attacker på levnadsstandarden.
Till följd av den ekonomiska krisen ökar splittringen och motsättningarna mellan länderna inom euro- zonen och EU. Greklands och andra EU-länders svåra kris har gett upphov till starka motsättningar mellan de europeiska stormakterna Frankrike och Tyskland.
Medan EU-kommissionen och ECB (Europeiska centralbanken) tillsammans med Frankrike har sökt en ”europeisk” lösning på det grekiska problemet, utan inblandning av Internationella valutafonden IMF, har de tyska ledarna upprepade gånger avvisat idén om ett europeiskt räddningspaket och istället framhävt att Grek- land är ansvarigt för sina egna problem och ska hänvisas till IMF.
Splittringen inom eurozonen återspeglar det faktum att det är endast är en monetär och inte en politisk union. De växande skillnaderna länderna emellan har också lett till stora obalanser inom eurozonen.
Medan exempelvis den tyska ekonomin är en av världens största exportörer, med en export som utgör 40 procent av landets BNP och ett beräknat valutaöverskott på 187 miljarder dollar (1 345 miljarder kronor) detta år, är den grekiska ekonomin extremt svag, med en statsskuld på 112 procent av BNP och med en export som svarar för bara 20 procent av BNP.
Trots att man är med i samma valutaunion kan Tyskland låna till mindre än 3,5 procents ränta på världens statsobligationsmarknader, medan Grekland är tvunget att betala mer än dubbelt så mycket i ränta.
För Tyskland var det avgörande att även IMF ställde upp med nödlån till Grekland (IMF står för en tredjedel av det krispaket på 45 miljader euro, 431 miljarder kronor, som de europeiska regeringarna till sist enades om). Krispaketet är emellertid starkt villkorat och Grekland måste förbinda sig att genomföra ytterligare nedskärningar i utbyte mot lån från EU och IMF.
Det som nu äger rum kan innebära början till slutet för euron. Hur och när i tiden är emellertid inte klart. Den kris som en uppbrytning av euron kan orsaka för de stora europeiska ekonomierna är en framtidsutsikt som kan fördröja men inte förhindra sönderfallet.
Den mest sannolika varianten är eurozonens uppbrytning uifrån och in, där svagare ekonomier väljer att lämna zonen och lämna en starkt reducerad ”nordeuropeiskt” baserad euro efter sig.
Det grekiska dilemmat kommer sannolikt att reproduceras i andra skuldtyngda EU-länder.
Även om det inte är någon omedelbart tilltalande utväg att lämna euron (därför att skulderna fortfarande skulle räknas i euro och skulle bli mer betungande), skulle det tyska etablissemangets blockerande av ett verkligt räddningspaket få utsikterna av att ett eller flera av dessa länder lämnar euron att bli till verklighet.
Den alternativa möjligheten att Tyskland lämnar eurozonen är något som nu omnämns allt mer. Fyrtio procent av tyskarna anser nu att de skulle ha det bättre utanför eurozonen. Tysklands utträde som den starkaste ekonomin skulle utgöra ett hårt och troligen dödsbringande slag mot euron.
Den ekonomiska krisen har inneburit återkomsten för kapitalismens grundläggande motsättningar i Europa.
Den växande ekonomiska nationalismen mellan de europeiska kapitalistklasserna kommer troligen att fortgå eftersom större del av Europa dras med en långsam ekonomisk tillväxt.
Fortsatt arbetarkamp kommer också att öka spänningarna inom eurozonen.
Dessa tvillingfenomen av splittring mellan kapitalistklasserna och framväxande rörelser underifrån är ett recept för en tumultartad period under de kommande månaderna och åren.
Paul Murphy
