FILM Föreställ er diktaturens förträfflighet med riggade val, manipulativa massmedier och ett samhälle kontrollerat av en maktfullkomlig minoritet. Den totalitäre diktatorn Aladeens tal inför världens öron tryckte sannerligen på den kapitalistiska maktelitens ömma punkt i de västliga så kallade demokratierna.Sacha Baron Cohen levererar återigen samhällssatir i en oslagbar humoristisk anda.
Huvudrollskaraktären Admiral-General Aladeen är en korkad karikatyr av en arabisk envåldshärskare mest lik Gaddafi. Han styr med brutala metoder över sitt oljerika nordafrikanska rike Wadiya och använder landets rikedomar till att bekosta sin egen extravaganta livsstil och till att bygga upp en statushöjande kärnbestyckad vapenarsenal.
Filmens handling bygger på hur hans släkting Tamir – som troligtvis avsiktligen gjorts oerhört lik Afghanistans president Hamid Karzai – försöker att, genom en imperialiststödd konspiration, upplösa Admiral-Generalens diktatur för att upprätta en pseudodemokrati till fördel för västkapitalistiska oljeexploatörer.
Som i tidigare filmer (till exempel Borat från 2006) står den dominerande ”västliga kulturen” i satirens fokus när Cohen driver med såväl nykolonial vardagsrasism, post-9/11-säkerhetsparanoia, kommersialiserad politisk journalistik, islamistiska patriarkat och eskapistisk veganism. Den fränaste satiren riktas dock mot politiska ledare och det politiska systemet som sådant.
Filmskaparen lyckas på ett skickligt sätt göra narr av politikerelitens och storkapitalets hemliga konspirerande och korruption, som sker på bekostnad av demokratin och folkets behov.
Filmens slutkläm är ett tal av Aladeen inför FN:s generalförsamling, där han hyllar diktaturens ”fördelar”, men oavsiktligt presenterar en obekväm beskrivning av den amerikanska politiken.
Talet blir ett slagkraftigt och i maktelitens ögon säkerligen provocerande klargörande: Den beskurna, eller till och med hotade, demokratin som den nyliberala världsordningen har att erbjuda är inte på något avgörande sätt skild från den som återfinns i totalitära diktaturer, utan likheterna är snarare mer slående än skillnaderna.
Den antikapitalistiska poängen kunde ha varit naturligare integrerad i filmen, men är ändå väl inbäddad i en ram av unikt underhållande satir och mycket skrattframkallande, ibland kanske något för grova, humorinslag.
Helt klart en sevärd film som resulterade i rejäl träningsvärk i käkmusklerna.
Ammar Khorshed
