Serbien i uppror

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter takraset vid järnvägsstationen i Novi Sad, Serbien, som krävde 16 människoliv i november förra året har landet skakats av masskamp, med studenterna i spetsen. Orsaken till dödsolyckan var att järnvägsstationen fuskrenoverats och de ytterst ansvariga var landets korrupta, diktatoriska regim.  

Den 15 mars genomfördes den största demonstrationen i Serbiens historia. Flera hundra tusen människor gick ut på gatorna mot regeringen med krav på nyval och att offren ska få upprättelse. I sommar har kampen tagit ny fart.  

Det dödliga takraset fick missnöjet som länge grott att explodera. Den massrörelse som följde har tvingat premiärministern och flera andra ministrar att avgå. Åtminstone två tidigare ministrar och en rad chefstjänstemän sitter dessutom häktade för sin roll i den korruption som omgav fuskrenoveringen av järnvägsstationen. Men den allt mer desperata presidenten, Aleksandar Vučić, sitter kvar och vägrar att ge efter för massrörelsens huvudkrav på nyval. 

I slutet av juni tog massprotesterna ny fart och som en följd av regimens upptrappade våld har kampen blivit både mer beslutsam och organiserad. Därmed har kampen gått in i en fas, som kan få presidenten på fall om demonstrationerna kombineras med en generalstrejk som helt stannar landet. 

Regimen har inte bara mobiliserat statens styrkor – polis, armé och specialförband – mot demonstranterna, utan också beväpnade band knutna till det styrande partiet SNS. Det är orsaken till de inbördeskrigsliknande scener som har utspelats i flera serbiska städer sedan juli och till att flera av SNS:s högkvarter har satts i brand.  

Ända fram till i sommar hoppades regimen på att masskampen, liksom så många gånger förr i Serbiens moderna historia, till sist skulle tröttas ut och resignera. Men den här gången har massrörelsen blivit mer uthållig (vilket är en global trend) än tidigare samt utvecklats till en kamp som inte nöjer sig med små eftergifter utan vill göra upp räkningen med hela det ruttna politiska styret. 

– Det här är protester utan motstycke i regionen, och förmodligen även i hela Europa, under de senaste decennierna. Landet har cirka 6 miljoner invånare och bokstavligen hundratusentals människor har protesterat i flera månader. Bara i Belgrad har det varit fyra protester på några månader, var och en med över hundra tusen deltagare –och Belgrad är en stad med 1,5 miljoner invånare. En av dessa protester i mitten av mars samlade omkring 300 000 människor, vilket är fyra till fem procent av landets totala befolkning, så det är enormt, säger Nebojša Vladisavljević, professor vid Belgrads universitet till franska public service France 24 den 15 augusti och tillägger att: 

– Landet är helt blockerat – regeringen har i princip förlorat sin förmåga att styra. Den enda utvägen är nyval.  

Kampen har dock inte endast kantats av stora återkommande demonstrationer, utan även av ockupationer av skolor och universitet, vägblockader och lärarstrejker. 

Efter att ha misslyckats med att avleda och trötta ut masskampen har president Vučić med stöd av såväl den ryska imperialismen som imperialistiska makter i Väst, beslutat sig för att en gång för alla krossa masskampen. Statens våld hotar därför att eskalera, men hittills har den ökade repressionen fått motsatt effekt – kampen har hårdnat och demonstranterna har varit beredda att försvara sig. 

I Serbien ska Europas största litiumgruva öppnas. Stora protester stoppade gruvplanerna 2021-22. Men regimen, kraftigt uppbackad av EU, har gett nytt grönt ljus för gruvplanerna, vilket mötts av nya jätteprotester. Så sent som i slutet av juli demonstrerade tiotusentals mot gruvplanerna i Jadar i västra Serbien (Jadarfyndigheten är den största kända högkvalitativa litiumfyndigheten med lång livslängd i Europa, med potential att täcka upp till 10 procent av den globala efterfrågan). 

EU och särskilt den tyska kapitalismen kastar hungriga blickar mot Serbiens litiumtillgångar och den 4 juni i år gav EU-kommissionen sitt officiella stöd till litiumutvinning i Jadargruvan i Serbien och placerade utvinningen på listan över 13 strategiska råvaruprojekt utanför EU:s territorium. 

Väst har anklagat de som protesterat mot gruvan för att ”gå Rysslands ärenden”, vilket är nonsens. Den ryska imperialismen, liksom EU och Trump, stödjer Vučić och hans regim. Putin har till och med erbjudit Vučić hjälp med att slå ner masskampen. 

På grund av att EU-regeringarna fortsätter att odla sina band till Vučić och deras vilja att göra Serbien till en ”litiumkoloni” hämmas inte masskampen av några större illusioner om EU och stödet för EU-medlemskap faller, särskilt bland ungdomar. 

Det finns inte heller något stöd för den ryska eller kinesiska imperialismen. Fuskrenoveringen av järnvägsstationen i Novi Sad var en del i den kinesiska imperialismens investeringar i landet och i Ungern (stationsbygget var en viktig del av ett infrastrukturprojekt som syftade till att uppgradera järnvägsförbindelsen mellan Belgrad och Budapest. Bakom projektet stod ett kinesiskt konsortium samt regeringarna i Serbien och Ungern.)

Den nya fas som masskampen i Serbien gått in i sätter fokus på behovet av en generalstrejk samt att den växande gräsrotsorganiseringen tar steget mot en politisk självorganisering i form av ett nytt socialistiskt och internationalistiskt parti. I annat fall är risken stor för att rörelsen kidnappas av olika borgerliga grupperingar och självutnämnda ”ledare”, samt att den korrupta, despotiska regimen lyckas sitta kvar.