En film som kan sticka ett hål i allas kevlarsjäl

Av Linus Blume // Artikel i Offensiv

Alex och Robin är bröder som har levt sida vid sida i vad som upplevs som för alltid. De bor i en förort till Eskilstuna. Likt så många andra i de svenska städernas ytterskikt, framställs miljön som nästan totalt frikopplad från den verklighet som många vill projicera att Sverige har.

I detta område finns ingen trygghet, inga skyddsnät. Bröderna förlorade sin mor tidigt i livet och lever nu tillsammans med sin alkoholiserade, arbetslösa, misshandlare till far.

Det är nästan ofattbart att tänka sig att Robin och Alex är tänkta att vara i högstadie-, respektive gymnasieålder då nästan inget av barndomens oskyldiga ovisshet verkar finnas kvar, speciellt inte hos Alex.

Han har tagit på sig allt ansvar för inte bara sin brors välstånd, utan även för att strategiskt desarmera och kontrollera deras oförutsägbara och känslostyrda far.

Det som slog mig mest med Alex var hans orubbliga hållning till detta ansvar, hans kevlarsjäl. I en värld där ingen är på din sida är det bara familjen som kan framkalla någon form av trygghet. Han skulle kunna meddela Soc om sin situation, men Alex gör ett aktivt val att inte göra detta. Trots hans längtan efter ett annat liv är han inte villig att släppa taget om familjen, eller så har han helt enkelt förlorat hoppet om att en annan lösning är möjlig.

Flickvännen Ines längtar även hon efter ett annat liv. Alex och Robin träffar henne först på sjukhuset. Robin har blivit svårt slagen av sin pappa och Ines har överdoserat på fentanyl. Triangeldramat som orsakar handlingens huvudsakliga konflikt handlar just om flykt och längtan efter någonting bättre. Det som å andra sidan blir uppenbart är skillnaden mellan dessa flykter. Ines flykt från sin övre medelklassfamilj, Alex flykt från sitt ansvar och Robins flykt från sig själv.

Realistiska och ömma tolkningar av machokultur och utanförskap är också kanske filmens starkaste drag. Det märks att regissören, Maria Eriksson-Hecht, har försökt till sitt yttersta att inte skuldbelägga denna våldsbejakande och hierarkiskt uppdelade värld. Trots makabra och magvändande händelser vill Hecht inte bada i blodet. Hon väljer att framhäva de stunder när karaktärerna inte är bundna till den bana i livet som känns ristade på deras gravsten.

Detta visar också mycket på filmens perspektiv på ödet. Tron på alla personers möjlighet till rehabilitering, att vägen aldrig är förutbestämd. Men de materialistiska förutsättningarna och bristen på förtroende hos de som har möjlighet att hjälpa, gör att de överhängande levnadsvillkoren aldrig riktigt för ändras. Filmen framställer alltså inte någon nyliberal illusion om att man ska ”Pick yourself up by the bootstraps”.

En tydlig symbol för detta är hundarna. I Kevlarsjäl är de enda inslagen av hundar i samband med hundkamptävlingar, en kamp på liv och död, svag och stark. De är fångade i denna tillvaro; hussen Dennis låter dem inte vara till för något annat.

Våld leder till våld, utanförskap leder till utanförskap. Precis som hundarna är Dennis, Alex och Robin också fångade, oavsett om de är gjorda för det eller inte. 

Ett av de väldigt få klagomål jag har på filmen är att det ibland känns som att man inte helt hinner landa i sinnesstämningen mellan de olika tidshoppen och att den ibland har ett lite oskarpt känslomässigt fokus. Utöver detta är dock filmen utomordentlig och är väl förtjänt kopplingen till ett av Sveriges mest ikoniska band (trots att den inte har så mycket med Kent att göra). Det finns mycket att hämta och mycket att känna och jag vill verkligen rekommendera denna film till alla som har mage för den.

Titel: Kevlarsjäl
Regissör: Maria Eriksson-Hecht
Huvudpersoner: Josef Kerch och Rio Svensson
Utgiven: 2025
Går på biografer just nu!