”Assistans är frihet – rädda assistansen!”

Torsdagen den 2 oktober demonstrerade närmare 300 personer i centrala Stockholm under parollen ”Vi accepterar inte regeringens svek”. Demonstrationen arrangerades av föreningen STIL (personlig assistans och politisk påverkan), Riksföreningen JAG (Jämlikhet Assistans Gemenskap) och uppropet Rimliga Villkor, som samlar flera olika organisationer inklusive redan nämna JAG och STIL samt Neuroförbundet, Funktionsrätt Sverige, Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA), Rörelsehindrade barn och unga (RBU) med flera.

Av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Syftet med demonstrationen var att uppmärksamma regeringens svikna löfte om att både höja och indexreglera assistansersättningen, vilket har utlovats under flera års tid och upprepats så sent som under Almedalsveckan i år. Men istället för den höjning som hade behövts landade siffran på ynka 1,5 procent när regeringen presenterade sin budget den 22 september.

Offensiv fick chansen att intervjua Jessica Smaaland, politisk sekreterare på STIL, innan avmarsch.

Varför har ni samlats här idag? 

– Vi är assistansanvändare, assistenter och assistansbolag, och det vi protesterar mot rör assistansersättningen. Den har inte räknats upp i tillräckligt hög grad under det senaste decenniet. Den följer inte löneökningarna. Det blir mindre och mindre pengar att röra sig med, bolag går i konkurs, vi kan inte ge de löner som våra assistenter förtjänar.  

– Förra året lovade regeringen i sin budgetproposition att de i år skulle införa en indexering, så att assistansersättningen följer kostnadsutvecklingen i samhället. Men nu när budgeten kom, och vi hade väntat oss detta, så blev det ingen indexering, utan de räknade bara upp ersättningen med 1,5 procent. Märket för i år är ju 3,4 procent. Det säger sig självt att det här är en sänkning. 

– Och det var inte det enda, utan regeringen förnekar också att de över huvud taget har gett det här löftet, fast det finns inspelat på film flera gånger under året, nu senast i Almedalen. 

– Vi är väldigt upprörda och oroliga för hur framtiden kommer se ut. 

Att assistansersättningen inte har höjts, vad innebär det konkret? 

– Vi kommer att ha kvar timmarna, men det blir väldigt svårt att rekrytera, vi kan inte ge marknadsmässiga löner, personal kan inte få den utbildning de behöver. Vi kan inte heller leva våra liv. Vi har ju omkostnader som krävs, vi måste ju betala för våra assistenter när vi gör saker ute i samhället som kostar pengar, så det blir stora konsekvenser. Största delen går till löner och det är jättetufft nu. Vi vet inte vad vi ska göra längre. 

Vad hoppas ni att uppnå med denna demonstration? 

– Drömmen vore ju om de ändrade i budgeten. Det kommer inte att hända, men vi vill sätta press så att de kanske kan ändra i vårbudgeten eller liknande. 

Demonstranterna samlades på Sergels torg, för att sedan ta sig till Mynttorget där representanter för de olika föreningarna höll tal. Många hade med sig plakat med budskap som ”Inte lovat? Vi minns, bevis finns!”, ”Liv i fara, sluta spara” och ”Du och jag har samma värde”. Musik från trummor och trummaskiner växlades med talkörer som ”Regeringen svek! Stå vid ert ord!” och ”Assistans är frihet – rädda assistansen!”.

Simon Johansson, ordförande i JAG:s Stockholmsförening, inledde med ett tal som illustrerade hur tillgången till personlig assistans innebär frihet och en högre livskvalitet eftersom det har gett honom och många andra möjligheten att jobba, träna, träffa kompisar eller gå på konsert. Han betonade att det redan idag är svårt att få rätt till assistans, och att en begränsning av individuella friheter såsom tillgången till assistans är en inskränkning i mänskliga rättigheter. 

Suzanne Elmqvist, vice ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) berättade om hur regeringen begått historieförfalskning genom att justera en formulering från förra året om att ”En indexering av schablonbeloppet ska införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och för assistansmottagare” till den nya formuleringen att regeringen ”utreder införandet av en indexering av schablonbeloppet”. 

Hon uttryckte även oro för en återgång till den institutionalisering som fanns innan assistansreformen, och belyste regeringens skeva prioritering i budget 2026:

– Det värsta är att jag inser att Sveriges regering fullständigt skiter i vår lilla marginaliserade grupp. Vi med funktionsnedsättning. För vi påverkar inte valresultat 2026. För regeringen är det helt okej att sänka matmomsen så oxfilén blir billigare, för den som har råd att köpa den, och göra städtjänster ännu billigare tack vare RUT-avdraget – Skattelättnader som kostar miljarder.”

Bland talarna fanns också Åsa Emtelin (pressansvarig på riksföreningen JAG), Henrik Petrén (branschexpert på Fremia) och Johan Klinthammar (ordförande i Rörelsehindrade Barn och Unga, RBU). 

Jessica Smaaland avslutade med ett brandtal:

– Jag är förbannad över att regering efter regering har urholkat assistansersättningen, så att vi ligger sömnlösa på nätterna och undrar hur länge till det egentligen kommer att hålla ihop. Förbannad över att det löfte vi äntligen fick förra året om en hållbar indexering tydligen inte var ett löfte…och jag är förbannad på att regeringen tror att det ska gå att släta över allt genom att ändra på en presentation från förra året. 

– Jag vet att ni är många som delar mina känslor, som känner sig svikna, bedragna, oroliga, uppgivna och arga. Men kom ihåg: vi är många och vi är starka! Tillsammans har vi vänt den här skutan förr. Och vi gör det igen!