Vapenvila i Gaza – en välkommen lättnad, men kampen för varaktig fred och befrielse måste fortsätta

ISA välkomnar upphörandet av blodbadet, men vi stödjer inte det avtal som Trump vill påtvinga palestinierna. 

Av Claire Laker-Mansfield, ISA // Artikel i Offensiv

Efter två års folkmord i Gaza trädde den första vapenvilan på över sex månader i kraft den 10 oktober. När den överenskomna starttiden för vapenvilan närmade sig intensifierade IDF sina bombningar av Gazaremsan – ett bevis på den ondskefulla grymhet med vilken den israeliska regimen har fört sitt krig mot det palestinska folket.

Varje paus i blodbadet är naturligtvis en absolut nödvändighet. ISA har, tillsammans med miljontals arbetare runt om i världen, kämpat för att få ett slut på blodbadet ända sedan det började. Förutsatt att det håller i sig under en period bör vapenvilan leda till en viss lindring av den humanitära krisen, även om den fortfarande kommer att vara partiell och otillräcklig. Den israeliska regimen har åtagit sig att låta 600 hjälptransporter komma in i Gazaremsan varje dag, vilket ungefär motsvarar nivån före kriget. Med tanke på att detta är en befolkning som systematiskt har bombats, mördats, svultits och förnekats livets mest grundläggande behov i månader, kommer detta, även om det levereras, fortfarande att ligga långt under den nivå av hjälp som behövs för att livet ska bli uthärdligt igen mitt i förödelsen.

Men som ett bevis på den enorma styrkan i palestiniernas motståndsvilja har redan  tiotusentals människor påbörjat den långa marschen tillbaka till sina förstörda hem och kvarter. De gör detta trots att de fortsätter att hotas med dödligt våld om de avviker från de rutter som den israeliska militären har fastställt. En vapenvila kan ge palestinierna en chans att återförenas, omgruppera sig och återuppbygga sin kollektiva organisering och sitt motstånd. Den kan också ge arbetarrörelsen och solidaritetsrörelsen internationellt tid att ta till sig lärdomarna från de senaste månaderna. ISA välkomnar pausen i massakern, men vi stödjer inte vapenvilan i sig på något sätt. Den innebär i praktiken att palestinierna tvingas kapitulera inför den israeliska kapitalismen och den amerikanska imperialismen. Den israeliska armén kommer att kontrollera minst 50 procent av Gaza under lång tid. Till detta kommer den extra förolämpningen att krigsförbrytaren Tony Blair utnämns till en slags diktator – som ska leda en så kallad ”fredskommitté” som ska övervaka styrningen av Gazaremsan. Han kommer utan tvekan också att försöka se till att Trumps fastighetsambitioner kan förverkligas.

Varför just nu?

Trump själv har drivit på avtalet av två huvudsakliga skäl. Det ena är hans rädsla för konsekvenserna av att den israeliska staten har gått så långt att alla regimer som ses som medskyldiga till folkmordet – särskilt i arabvärlden – skulle bli sårbara för en överväldigande motreaktion, eventuellt med revolutionära drag. Den växande allmänna strejkrörelsen bland arbetare i Europa, som nådde sin höjdpunkt i solidaritetsrörelsen med Sumudflottan, har skapat ett oöverträffat tryck på regeringarna i framför allt Italien och Spanien. Rädslan för att strejkrörelserna skulle kunna växa och spridas har varit en annan faktor.

Det är ingen slump att en idé som liknar avtalet först lanserades tidigare i sommar efter några inledande strejker, men nu genomförs. Trots bristen på ledarskap från de byråkratiska ledarna för stora delar av fackföreningsrörelsen internationellt, fruktar imperialismen fortfarande början på en betydande massrörelse av arbetarklassen som utvecklar och använder sitt mäktigaste vapen: strejker.

Den andra huvudsakliga anledningen till att Trump har pressat hårt för ett avtal har att göra med att Netanyahus regim av den amerikanska imperialismen ses som alltmer skurkaktig och okontrollerbar. Det misslyckade försöket att mörda Hamas högsta ledare medan de deltog i fredssamtal i Doha – på en viktig amerikansk allierads territorium – var viktigt i detta sammanhang. Om sådana handlingar skulle upprepas av den israeliska regimen skulle det hota att förstöra alla förhoppningar om att uppnå det som var på gång före Hamas attack den 7 oktober: ett ”normaliseringavtal” i regionen.

Avtalet innebär också att många av de omgivande arabiska diktaturerna i praktiken kapitulerar å palestiniernas vägnar. Dessa förrädiska regimer behöver och förtjänar att störtas genom en massrevolutionär rörelse av arbetarklassen. Varje ”normalisering” kommer nu att ske med Israel i en absolut dominerande position i regionen. Israel har redan förändrat maktbalansen i Mellanöstern till sin fördel genom de senaste två årens krig, inte bara mot Gaza, utan också mot Libanon, Iran, Syrien och huthierna. De nästan dagliga bombattackerna mot Libanon visar hur lite ett vapenstilleståndsavtal är värt. Den israeliska regimen åtnjuter ett till synes bottenlöst stöd från den västerländska imperialismen, oavsett vad den gör, och fortsätter att förses med de senaste vapnen, även av regeringar som retoriskt har fördömt aspekter av folkmordet som svar på allmänhetens påtryckningar.

Men är avtalet ens ett avtal?

Trump har uppenbarligen för avsikt att detta avtal ska avsluta den mest intensiva fasen av folkmordet. Men han har ingen avsikt att ge palestinierna några verkliga garantier för deras framtida säkerhet. Samtidigt är Netanyahus politiska karriär, som var i gungning innan den 7 oktober 2023, dömd att misslyckas när kriget tar slut. Den israeliska extremhögern har pressat på för att Israel ska ta direkt kontroll över Gaza, utrota och fördriva den palestinska befolkningen och återuppbygga området med judiska bosättningar. De förespråkar nu öppet en återupptagning av massakern när gisslan har återlämnats. Samtidigt har den israeliska arbetarklassen nyligen gått in i kampen mot kriget (främst på grund av en önskan att se gisslan återvända). Mellan dessa två påtryckningar, tillsammans med påtryckningarna från Vita huset, blir Netanyahus manöverutrymme alltmer begränsat.

Varje seriöst försök att bygga en varaktig fred i regionen skulle innebära att slaktare som Netanyahu ställs inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Netanyahu har ofta använt kriget mot palestinierna som ett medel för att stärka sitt inhemska stöd. Han och Trump har också upprepade gånger svarat på påtryckningar från den israeliska extremhögern, vars stöd Netanyahu behöver i regeringen, genom att trappa upp massakern. Allt detta innebär att det långt ifrån är säkert att han kommer att vilja fullfölja detta avtal till slutet. Det är faktiskt oundvikligt att attackerna mot palestinierna kommer att fortsätta i Gaza, även om de kanske blir betydligt mindre intensiva under en tid. Det pågående våldet och den etniska rensningen kommer också att fortsätta på Västbanken.

Allt detta understryker att vi måste fortsätta att bygga upp och utvidga massrörelsen i solidaritet med palestinierna över hela världen. Kampanjen för att bryta belägringen bör fortsätta, för att säkerställa att Gazaborna får tillgång till den hjälp de verkligen behöver – inte de magra ransoner som Israel planerar att ge ett utsvultet och förkrossat folk. Vi efterlyser en ny och större flottilj – denna gång med stöd av en generalstrejk i hela Europa och Mellanöstern, som ett viktigt nästa steg.

Vi säger:

• Stoppa folkmordet. För en permanent vapenvila, ett slut på ockupationen och blockaden. Riv alla israeliska bosättningar på Västbanken. För en omedelbar och massiv humanitär insats för att få slut på krisen i Gaza.
• Organisera massmotståndet mot kriget i hela Mellanöstern till en enorm, arbetarklassledd rörelse för att bryta belägringen, få slut på de omgivande arabiska regeringarnas medverkan i folkmordet och ockupationen samt störta diktatoriska regimer som utnyttjar och förtrycker sina egna befolkningar.
• Inga fler vapen till den israeliska statsterrorismen – hamnarbetarna i Genua visar vägen. Arbetarrörelsen runt om i världen bör använda sin styrka och makt för att hjälpa till att blockera den pågående leveransen av vapen och vapendelar till Israel.
• För en ny hjälpfartygskonvoj – denna gång med stöd av en generalstrejk i hela Europa och Mellanöstern – för att bryta belägringen och ge Gazaborna den hjälp de behöver.
• Återupprätta de bästa traditionerna från den första intifadan. För massivt palestinskt motstånd både i de ockuperade områdena och inom den gröna linjen. Bygg demokratiska arbetarklassorganisationer för att eskalera kampen genom massdemonstrationer, generalstrejker och, där det är nödvändigt, väpnat självförsvar.
• Intensifiera antikrigsrörelsen inom Israel och kämpa inom den för ett tydligt och omfattande motstånd mot folkmord, krig och ockupation. Bygg upp kontakter och solidaritet mellan palestinska arbetare och israeliska arbetare som kämpar tillbaka. 
• För revolutionär förändring i hela Mellanöstern för att få slut på det palestinska nationella förtrycket. Nej till Tony Blairs ”fredsråd”. Bygg upp kampen för socialistisk förändring för att skapa fred, demokrati och nationella rättigheter till självbestämmande för alla folk i regionen, inklusive ett fritt, socialistiskt Palestina.