Arbetarklassen måste träda fram, mot kriget mot Iran och för revolutionär förändring
Inom några timmar efter att Trump och Netanyahu inlett sitt nya imperialistiska krig mot Iran hade konflikten spridit sig över hela regionen. Den 3 mars hade död och förstörelse redan drabbat ett dussintal länder. Situationen är nu utom kontroll, och det finns inget snabbt slut i sikte.
Av Danny Byrne, International Socialist Alternative (ISA)
De mänskliga kostnaderna för detta nya krig börjar nu bli tydliga. De första israeliska attackerna, som dödade den iranske diktatorn Khamenei och andra regimledare, dödade också minst 165 skolflickor som just hade börjat sin dag i Minab. Mer än tusen iranier har dödats i konfliktens inledande salvor.
Amerikanska generaler hävdade den 4 mars att 2 000 platser hade träffats, ungefär dubbelt så många som under de ”chock- och skrämselbombningarna” som inledde invasionen av Irak 2003. Och enligt Trump ”har vi inte ens börjat slå hårt mot dem. Den stora vågen har inte ens kommit. Den stora kommer snart”. Trump har gått från att tala om en snabb seger till att spekulera om ett krig som kan pågå i fem veckor eller mer.
Den 3 mars utvidgade Israel sitt anfallskrig till Libanon och dödade 31 personer i en enda attack mot Beirut och dussintals fler över hela landet. Uttalanden från den israeliska krigsmaskinen tyder på att ytterligare en markinvasion av landet är på gång, vilket är början på ”många långvariga stridsdagar”.
Samtidigt har Netanyahu återigen helt stängt av alla vägar in och ut ur Gazaremsan, vilket riskerar att leda till en ny våg av ännu svårare svält. På Västbanken har våldet från bosättarna och de israeliska statens räder också trappats upp ytterligare sedan krigets början.
Den kraftigt försvagade iranska regimens hämndkampanj har varit utan motstycke och sträckt sig över hela regionen. Minst sex amerikanska baser – i Bahrain, Qatar, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Irak – och USA:s ambassader i Saudiarabien och Kuwait – träffades i de första vågorna, liksom mål inom den israeliska staten. Den 3 mars hade sex amerikanska soldater och tio israeliska civila bekräftats döda. Civila dödsfall och skador rapporterades också i Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Irak, Bahrain och Kuwait. I Pakistan dödades 23 demonstranter efter att hundratals stormat den amerikanska ambassaden under en antikrigsdemonstration.
Storbritanniens flygbas Akrotiri på Cypern träffades av en stridsdrönare, och anläggningar som hyser australiska och italienska soldater i regionen har också utsatts för beskjutning. Med undantag för den spanska regeringen ställde sig Västmakterna, av vilka många under de senaste månaderna har poserat som ”motståndare” till Trump, snabbt på krigshetsarens sida för att försvara sina imperialistiska intressen. Frankrike och Storbritannien skickar krigsfartyg till regionen. Trumps raseri mot Spanien för att landet inte ger amerikanska bombplan tillgång till baser, och att han till och med hotar att ”avbryta” all handel, visar hur långt han är beredd att gå mot dem som motsätter sig hans krig, och det speglar också hans frustration över att inte ha uppnått en snabb ”seger”.
Den saudiska diktaturen, som uppmuntrade Trump att inleda detta krig samtidigt som den offentligt rådde till ”försiktighet”, överväger enligt uppgift att direkt gå in i striderna, vilket sannolikt också skulle dra in andra Gulfstater. Detta skulle innebära att Israel och Gulfdiktaturerna skulle slåss på samma sida i ett stort regionalt krig, en utveckling av enorm betydelse i regionen.
Proiranska miliser i Irak och Libanon är redan inblandade i striderna, och de jemenitiska huthierna kommer sannolikt att följa efter. Effekterna på världsekonomin har också bara börjat, med börserna som störtdyker på morgonen den 4 mars.
USA-imperialismen har utlöst en ny våg av skräck i Mellanöstern, med okända konsekvenser. Förutom många fler dödsfall väntar en ny era av krig, inbördeskrig, terroriströrelser och misslyckade stater under det kapitalistiska systemet.
Trump förde valkampanj mot ”eviga krig”, men i verkligheten har han inte tagit till sig lärdomarna från Irak och Afghanistan. Även om USA och Israel idag framstår som allsmäktiga i regionen, är de i själva verket inblandade i ett historiskt och mycket Trumpliknande övergrepp, som sår frön till nya generationer av kraftfullt motstånd mot deras blodiga styre.
USA-mperialismens offensiv intensifieras
Detta krig fortsätter i samma riktning som angreppet mot Venezuela, med vilket USA:s imperialism inledde året. Trump leder en historisk imperialistisk offensiv och försöker slå ut ”lätta mål” bland USA:s långvariga motståndare. I processen förskjuter han den globala maktbalansen avsevärt till USA:s fördel och till nackdel för dess huvudkonkurrent, den kinesiska imperialismen.
Trump siktar på att hamna på Mount Rushmore genom att vara den amerikanske ledare som presiderar över fallet av viktiga motståndare till den amerikanska imperialismen i Venezuela, Iran, Kuba och på andra håll. I en värld där ”energisäkerhet” (det vill säga plundra och säkra energitillgångar) är avgörande för konkurrerande imperialistiska makter, använder han USA:s militära överlägsenhet för att slå ut två av Kinas tre viktigaste oljekällor (efter Venezuela och Iran skulle bara Ryssland återstå). Han slår till för att säkerställa att Israels totala överlägsenhet som militärmakt i Mellanöstern etableras bortom allt tvivel. Och som alltid försöker han tjäna snabba pengar åt sina vänner och sin familj i processen.
Det är en förödmjukande stund för den kinesiska imperialismen, som plågas av sin egen ekonomiska svaghet och kris i toppen. För drygt två veckor sedan genomförde Iran gemensamma marinövningar med Kina och Ryssland i Persiska viken. Vad övade de på, om inte just det scenario som Iran står inför idag? Men återigen tvingas Kina (och Ryssland) att nöja sig med att utfärda protester medan deras allierade slås ihjäl. Den kinesiska imperialismens impotens som ”säkerhetspartner” för alla regimer runt om i världen hamnar i rampljuset.
Trump har ingen plan för Iran
Samtidigt skiljer sig detta krig mycket från Trumps (hittills!) ”billiga och enkla” operation i Venezuela. Detta är ett mycket mer avgörande ögonblick i historien. Det är ett ögonblick av extrem hybris, storhetsvansinne, och har öppnat upp en situation som är fylld av stora faror för Trumps regim och den amerikanska imperialismen.
Marco Rubio förklarade för reportrar den 2 mars att Trump hade tryckt på avtryckaren när Netanyahu varnade honom för IDF:s (den israeliska militären) planer på att slå ut ayatollan. Men även om detta är sant, så innebar detta beslut bara att starten på kriget, som Trump var fast besluten att inleda, försköts något. De löjliga ”förhandlingarna” – en annan återkommande del av Trumps och Netanyahus spelplan – med den iranska regimen var en täckmantel för förberedelserna att agera beslutsamt mot Teheran, som befinner sig i sitt svagaste läge sedan 1979. Den amerikanska imperialismen behövde tid för att samla de styrkor som ansågs vara nödvändiga.
Avgörande är att Trump har satsat allt på ett regimskifte, men utan någon som helst plan för Irans framtida styre. Antagandet att han skulle ha ett ”Venezuelascenario” i bakfickan – där en del av regimen står beredd att underordna sig Washingtons diktat – har skingrats. Otroligt nog sa han till tidningen The Atlantic den 1 mars att han hade identifierat ”tre eller fyra” kandidater att ta över, men att de alla hade dödats i hans flyganfall!
Trump har upprepade gånger uppmanat IRGC (Islamiska ”revolutionsgardet”, regimens elit- och väktarstyrka) att ”lägga ner sina vapen”. Men även om de ville, skulle ingen IRCG-medlem kunna veta vem exakt de skulle kapitulera för.
Det finns ingen Delcy Rodriguez (Venezuelas tillförordnade president) i sikte. Även om ingenting kan uteslutas, verkar det högst osannolikt att någon betydande del av det iranska regimen skulle vara beredd att hoppa av omedelbart efter en så kraftfull attack och elimineringen av Khamenei – som inte bara var en diktator utan också den högsta religiösa auktoriteten för shiamuslimer.
Förutom att de inte har någon bas från vilken de kan organisera en ny regim inom landet, är det uppenbart att varken Trump eller Netanyahu har viljan eller förmågan att sätta in trupper och ockupera detta vidsträckta land. Om de planerar att försöka återinsätta den reaktionäre monarkaspiranten Reza Pahlavi vid makten, kommer han att ha stora svårigheter att säkra kontrollen utan en armé.
Trump kanske hoppas att genom att helt enkelt bomba sönder Irans statliga och militära institutioner kommer något som faller honom i smaken att resa sig ur askan. En sådan övermodig handling har få, om några, föregångare och definitivt inga framgångsrika sådana. Det vakuum som skapas av USA:s imperialistiska agerande skulle mycket väl kunna fyllas av en ännu hårdare diktatur baserad på resterna av regimen och/eller leda till ett långvarigt inbördeskrig som kan sprida sig över en multietnisk region.
För den israeliska regimen och den saudiska monarkin kan ett kaotiskt, misslyckat Iran mycket väl vara att föredra framför en mäktig och tungt beväpnad motståndare. Men för den amerikanska imperialismen skulle destabiliseringen av hela regionen öppna vägen för nya kriser och svårigheter under en lång period.
Detta, och de bittra lärdomarna från de olyckliga amerikanska krigen i regionen i början av detta århundrade, hjälper till att förklara varför detta krig är så impopulärt i USA självt, där endast en av fyra uttrycker sitt stöd i opinionsundersökningar. Ett nytt krig, som redan har resulterat i att amerikanska soldater har skickats hem i liksäckar, kan bli en avgörande vändpunkt i Trumps inrikespolitiska problem, efter att han tidigare i år tvingades retirera från slaget om Minneapolis av arbetarklassen.
Krigets fortsättning
Brutaliteten i de amerikanska och israeliska attackerna är extrem. Förutom två bekräftade mordiska bombningar av skolor har nio sjukhus enligt uppgift attackerats. Områden i Iran och Libanon jämnas med marken utan nåd, med samma metoder som användes i Israels folkmord i Gaza.
Den enkelhet med vilken Khamenei dödades, i sin egen bostad och efter att han vårdslöst samlat ledande företrädare för att slaktas, är ytterligare ett bevis på den iranska diktaturens extrema svaghet. Liksom i juni 2025 finns det inga tecken på att det finns ett effektivt luftförsvar i landet. De tre amerikanska stridsplan som hittills har skjutits ner sköts ner av Kuwaits luftförsvar av misstag (”friendly fire”), inte av den iranska militären.
Trots detta verkar regimen i Teheran ha lärt sig några läxor av förra årets 12-dagarskrig. Den avfyrar mindre, men mer regelbundna missil- och drönarsalvor, vilket ökar dess chanser att undvika luftförsvaret.
Realistiskt sett kan Iran inte besegra USA och Israel militärt. Dess vedergällning kalibreras dock för att åstadkomma maximal skada, både militärt och ekonomiskt, i hopp om att provocera fram kriser som kan tvinga Trump att backa. Om Trumps och Netanyahus förutsägelser om ett långt krig bekräftas, kommer effekterna av Irans kampanj sannolikt att bli allt värre.
Trumps högsta general, ”Razin” Caine, varnade enligt HuffPost (tidigare Huffington Post) att ett nytt krig med Iran riskerar att farligt tömma USA:s lager av antimissilvapen, som är extremt dyra och långsamma att producera. Under det 12 dagar långa kriget ökade träffsäkerheten för iranska missiler avsevärt i takt med att kriget fortsatte och Israels luftförsvar började vackla. Denna gång verkar det därför som om Teheran ransonerar sina missiler, använder de med lägre kvalitet först och sparar de mer kraftfulla ballistiska missilerna för att få större effekt längre fram.
Iran har också medvetet riktat in sig på energiindustrin, som är avgörande för regionen. Landet har effektivt stängt Hormuzsundet, genom vilket 20 procent av världens olja och gas transporteras, och dess allierade Huthirebellerna (Ansar Allah) i Jemen kan komma att göra samma sak i Röda havet. Qatar har redan tvingats stoppa produktionen av LNG (flytande naturgas) och priserna har skjutit i höjden. Iranska drönarattacker har också stängt ett av Saudiarabiens största oljefält.
Teheran hoppas att i ett scenario med en långvarig konflikt kommer skadorna på världsekonomin och ett större antal dödsfall, både bland amerikanska militärer och civila i Israel och i hela regionen, att öka trycket för att avsluta kriget. För detta ändamål har man också riktat in sig på civil infrastruktur, hotell och flygplatser i hela Gulfregionen. För närvarande verkar detta dock ha fått motsatt effekt, då Gulfstaterna istället överväger ett mer aktivt deltagande i kriget på Trumps sida.
Foto: CGIL.
Arbetarklassen måste träda in på scenen
Inget gott kan förväntas av någon av de kapitalistiska makterna som är inblandade i detta krig. Varken Iran eller dess allierade kan besegra USA:s och Israels imperialism militärt. Ingen regim i regionen, inklusive Teheran, är vän till det iranska, libanesiska eller palestinska folket. Det finns ingen ”vänligare” imperialistisk makt som kommer att ingripa för att stoppa Trump och Netanyahu. Inte heller den proimperialistiska politiska oppositionen i USA eller Israel kommer att göra det.
Den enda kraft som har ett verkligt intresse och makt att vända situationen är arbetarklassen. Den är miljonhövdad i hela regionen, har en stolt kamphistoria och i flera länder är man fortfarande beväpnad med mäktiga fackföreningar. Nya kamptraditioner byggs upp bland nya generationer och arbetarklassens kampmetoder som strejken återupptäcks. Denna kraft måste mobiliseras omgående.
Arbetare i hela Mellanöstern bör samordna strejker mot kriget. En regional generalstrejk bör förberedas. Arbetare i Egypten, Saudiarabien, Jordanien och på andra håll bör resa sig mot sina förtryckande regeringar som samarbetar med imperialismen och begår folkmord.
I USA måste ännu ett imperialistiskt krig för regimskifte leda till en ny eskalering av arbetarklassens motstånd mot Trumpregimen, i linje med den generalstrejk som tvingade ICE att lämna Minnesota. I Storbritannien, Europa och Kanada bör arbetarrörelsen organisera sig för att stoppa vapenförsäljningen till Israel och störta regeringar som stöder Trumps nya krig.
För ett revolutionärt socialistiskt alternativ till den iranska diktaturen
”Död åt diktatorn” har varit den viktigaste parollen i många heroiska uppror bland iranska arbetare, kvinnor, ungdomar och förtryckta nationaliteter vari under de senaste åren. Det senaste, och kanske största, av dessa uppror kvästes genom massakern på tusentals människor bara några veckor innan detta krig började. Regimen som ayatolla Khamenei ledde är dränkt i blod från topp till tå.
Det iranska folket fick dock inte den rättvisa de förtjänar när Khamenei eliminerades av israeliska bomber. Att avsätta regimen och ställa dess ledare till svars är iraniernas uppgift, deras rätt och ansvar. Och denna uppgift handlar inte bara, eller främst, om straff. Det handlar om att bygga en bättre framtid. Det kommer inte att ske genom imperialistiska krig eller invasioner, utan endast genom att arbetarklassen tar makten i egna händer.
Trump och Netanyahu refererar på ett motbjudande sätt till de iranska protesterna, men är inga vänner till demonstranterna i sina egna länder och har utövat brutalt statligt förtryck mot dem, inklusive dödsfall i händerna på Trumps repressiva ICE-styrkor i år. Deras bomber hjälper inte massprotesterna. I själva verket satte detta senaste krig stopp för en ny våg av massprotester som startade på iranska universitet förra veckan. Västledarnas hyckleri när de talar om demokrati avslöjas också av deras allians med diktaturerna i Gulfstaterna, där proteströrelser skulle attackeras på samma sätt som i Iran.
Gatorna i Iran är för närvarande, och förståeligt nog, inte fyllda med demonstranter. Ändå kan arbetare och förtryckta fortfarande förbereda sig för en kamp för att forma landets framtid. Befintliga rörelser måste kopplas samman och samordnas via demokratiska arbetarorganisationer. En revolutionär socialistisk kamp måste förberedas för att motverka inte bara Khameneis potentiella efterträdare, utan alla reaktionära regeringar som försöker ersätta regimen.
Varje tanke om att Reza Pahlavi skulle representera något slags mindre ont bör bestämt motarbetas. Istället kan idéerna om offentlig äganderätt till resurser och nyckelindustrier, om kvinnors och hbtq+-personers frigörelse och om nationell självbestämmanderätt inspirera den nödvändiga rörelsen för revolutionär socialistisk förändring.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.