HIND RAJAB — RÖSTEN FRÅN GAZA

Regissören Kaouther Ben Hanias berättelse om ett mycket känt exempel på folkmordet i Palestina har blivit hyllad som ett mästerverk, och har dessutom fått stöd från aktörer inom Hollywoods elit — stora namn som Brad Pitt, Joaquin Phoenix, Rooney Mara, Alfonso Cuarón, Spike Lee och Jonathan Glazer har anslutits till filmen som producenter. Men kommer detatt hjälpa? Det hoppas i alla fall producent Odessa Rae: ”Jag vet inte vad för skillnad konst kan göra, men som filmskapare är detta verkligen det minsta vi kan göra.”

För dom som känner sig överväldigade av alla hemska världsnyheter som verkar komma på löpande band nu för tiden, och kanske helt glömt bort historien om Hind Rajab, låt oss ge en sammanfattning av den verkliga händelsen som blev viral på nätet 2024:

Sex år gamla Hind Rajab Hamada är i Gaza Stad med sin morbror, moster och fyra kusiner då de på morgonen får besked om att området måste evakueras. De sätter sig alla i bilen och försöker ta sig över till en trygg zon. Innan de klarar att ta sig dit blir deras bil beskjuten. Hind och hennes 15-åriga kusin Layan är de enda i bilen som överlever första attacken. Layan ringer till Palestinska Röda Halvmånen och skriker om hjälp — men medan hon är i luren med dem, blir bilen återigen beskjuten. Röda Halvmånen hänger kvar på telefonen, fast de förstår nu att Layan sannolikt är död. Helt plötsligt får de höra rösten av lilla Hind. Hon är rädd och vill att någon ska komma och hämta henne. Även om den närmaste ambulansen bara är några minuter borta, så kommer det ta lång tid innan de kan nå fram till flickan; Röda Halvmånen måste först samordna med israelerna så att ambulanspersonalen har trygg framkomst i en krigszon. Detta är en kamp mot klockan, men också en kamp mot den israeliska byråkratin. Räddningen av Hind borde vara enkel i princip, men inget är enkelt i Gaza. Inom några timmar är Hind död. Ambulansen hann aldrig fram i tid; minuter efter att de äntligen fick klarsignal från israeliska myndigheter, blev de själva attackerade. Ambulanspersonal Yusuf Al-Zeino och Ahmed Al-Madhoun dör omedelbart. Bara några tiotals meter stod emellan Hind och räddningen.

Bara några tiotals meter stod emellan Hind och räddningen.

Om man har hängt med lite i nyheterna kring Palestina så känner man kanske till denna historia genom korta inlägg på sociala medier. Men det är någonting helt annat att få allting rakt i ansiktet genom en socialrealistisk film, och regissören Kaouther Ben Hania har verkligen inte hållit tillbaka. Med tillåtelse från föräldrarna har filmskaparna fått använda inspelningar av Hinds egen röst, där hon i flera timmar sitter i luren med Röda Halvmånen — vars uppgift är att hjälpa såna som Hind, men som helt enkelt inte får genomföra sitt jobb under förhållandena  i Israelockuperade Palestina. Dessa obesjungna hjältar från Röda Halvmånen får komma fram i den här filmen: Idealistiska Omar är den första att ta emot samtalet ifrån Hamadafamiljens bil. Han berörs av det här fallet till den grad att han struntar i att bete sig professionellt; han tjafsar med den erfarna samordnaren Madhi, som — trots han också tycker det är frustrerande att försöka samordna räddningstjänsten under byråkratin i ett ockuperat område — håller fast vid sina principer. Madhi vill självklart också rädda Hind, men han måste samtidigt skydda sin ambulanspersonal, som både är en mycket bristande resurs och dessutom även människor med  egna familjer och barn.

En verklighet i Palestina som media inte fokuserar på särskilt mycket är den enorma påfrestning som vårdpersonal är tvungna att stå ut med under krig och ockupation. I denna film får man se hur de  lider av sömnbrist och emotionellt trauma, hur de är tvungna att ta hjärtskärande beslut, och hur de även riskerar att bli mördade av den israeliska militären. Om man känner till historien så vet man precis hur det går på slutet: Den lilla flickan dör. Men ändå klarar den här filmen på något sätt att skapa en känsla av det kanske går bra för Hind i slutändan. Så pass effektiv och välgjord är denna film: genom att den berättas genom ögonen på hjältarna vid Röda Halvmånen, är det nästan omöjligt att inte få någon sorts känsla av hopp, även om man vet så väl hur det slutar.

Historien om Hind Rajab är inte på något sätt unik; det finns ett tusental liknande historier från Gaza. Men just denna historia  nådde tydligen fram till den globala allmänheten; möjligtvis på grund av att Röda Halvmånen gick ut med audiofiler av deras telefonsamtal på sociala medier. Det hjälpte inte henne då, tyvärr. Som Omar säger i filmen, medan han visar upp sin telefon för Madhi: ”Titta på sociala medier — små barns kroppar sprängdes sönder på sidan av vägen. Tror ni verkligen att en livrädd liten flickas röst kommer göra någon skillnad?” Men även om det inte hjälpte Hind den gången, kanske det skulle kunna hjälpa andra palestinska barn i efterhand; det hoppas i alla fall filmskaparna, och även Hinds mamma, Wissam Rajab, som själv medverkar i slutet på filmen. ”Hind var mycket starkare än mig,” sade hon i en intervju.

…Tjugotre minuter lång stående applåd.

Vid visningen av denna film under Venedigs filmfestival fick den en tjugotre minuter lång stående applåd. Borta i Storbritannien blev den även nominerad till en BAFTA — den vann dock inte, vilket är kanske inte så förvånande med tanke på hur den brittiska eliten fortfarande förhåller sig till Palestina, över hundra år efter Balfourdeklarationen. Men det som verkligen illustrerar Storbritanniens förhållande till Palestina mer än något annat, är hur BBC hanterade sin redigering av BAFTA-sändningen: De valde att inte censurera ett rasistiskt förtal — däremot blev ”Free Palestine!” bortredigerat. Inte imponerande, men  inte heller särskilt överraskande. Så här är det alltid när man väljer att stå upp för palestinier, vare sig det är filmskapare i Storbritannien eller politiker och aktivister här hemma i Sverige.

Hind Rajab — Rösten Från Gaza är visserligen en jobbig film och man borde ta med sig rikligt med näsdukar om man ska se den, men den är också oerhört viktig: tyvärr är denna historia  fortfarande lika relevant som den dagen då Hind blev mördad, för över två år sedan. Filmen är en hyllning till hennes minne, och till alla som har förlorat sina liv under det pågående folkmordet i Palestina. Den stannar kvar i minnet och lämnar en klump i halsen länge efter man gått ut ur biosalen. Zita Folkets Bio i Stockholm håller i skrivande stund fortfarande regelbundna visningar av filmen, och andra biografer runtom i Sverige kommer köra enstaka visningar på grund av stor efterfrågan. Passa på att se den.

”Snälla kom och hämta mig. Det börjar bli mörkt. Jag är rädd.”