Stoppa Trumps och Netanyahus krig

Danny Byrne, ISA:s internationella politiska kommitté

Liv, energi, ekologi och världsekonomin är under attack

USA-imperialismens krig i Mellanöstern har fortsatt att eskalera in i sin andra vecka. På krigets elfte dag (den 10 mars) förklarade USA:s krigsminister Pete Hegseth att ”idag kommer att bli den hittills mest intensiva dagen av attacker”. Bilder av svampmoln och rasande infernon från centrala Teheran, Beirut och andra platser har översvämmat etern. Det bekräftade dödstalet uppgår till tusentals.

Inte nöjda med att spränga skolor och sjukhus började amerikanska och israeliska stridsflygplan att rikta in sig på energianläggningar i Iran. En mänsklig och ekologisk katastrof utspelar sig efter att oljeraffinaderier och oljedepåer har satts i brand. Svart regn har fallit i Teheran och invånarna har uppmanats att stanna inomhus för att undvika surt regn och dödliga ångor. Bevattningssystem har fyllts av förorenat vatten, vilket pumpar ut gifter i den omgivande naturen. WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus har varnat för att de skadade oljedepåerna ”riskerar att förorena mat, vatten och luft – faror som kan ha stor påverkan på hälsan, speciellt för barn, äldre och de som redan har hälsoproblem”.

I en annan skrämmande eskalering för regionens befolkning är nu även vattenförsörjningen under attack. I Iran, som har drabbats av en akut vattenkris under flera år, slog USA till mot en viktig avsaltningsanläggning på ön Qeshm, som försörjer 30 städer och byar. Som svar slog iranska drönare till mot en liknande anläggning i Bahrain.

Befolkningen i Persiska viken är mycket beroende av avsaltning, en metod som används för att tillhandahålla det mesta av dricksvattnet i en av planetens torraste regioner. I Kuwait kommer till exempel 90 procent  av dricksvattnet från anläggningar som nu kan förstöras.

Teheran slår fortfarande tillbaka

Washingtons krigshetsare har släppt lös en obarmhärtig  våg av mänskligt lidande. Hans krigsminister, Pete Hegseth, varelsen prydd med vita nationalistiska tatueringar som nu har den amerikanska militären till sitt förfogande, gläder sig åt detta faktum. Han skröt inför reportrar att USA och Israel skulle låta ”död och förstörelse regna från himlen hela dagen lång” när Irans luftförsvar väl hade försvagats tillräckligt. ”Det här var aldrig menat att vara en rättvis kamp, och det är inte en rättvis kamp. Vi slår på dem medan de ligger ner, vilket är precis som det ska vara”, hånade han, ”de enda som behöver oroa sig just nu är iranier som tror att de kommer att överleva”. Den iranska regimen är visserligen ”nere”, men den är definitivt inte ute. Utnämningen av den reaktionäre Motjaba Khamenei som sin fars efterträdare till posten som ”Irans högste ledare” är ett tecken på trots mot Trumps krav på villkorslös kapitulation. Medan USA har gjort mycket av det faktum att iranska missiler och drönare har minskat, råder det ingen tvekan om att de fortsätter.

Ju längre kriget pågår, desto farligare blir eskaleringen.

Effekterna av Teherans vedergällningsattacker censureras mycket effektivt i västerländska medier, men det är uppenbart att de har haft stor inverkan. Sju amerikanska soldater har dödats i två attacker (i Kuwait och Saudiarabien) och två israeliska soldater dödades av Hizbollahkrigare i Libanon. I Israel har mer än 2 000 personer hamnat på sjukhus till följd av iranska attacker sedan krigets början, med 13 bekräftade civila dödsoffer. Amerikanska och allierade baser har träffats i sex länder och amerikanska radar- och missilförsvarssystem till ett värde av miljarder dollar har enligt uppgift förstörts. 23 personer har bekräftats ha dött i Gulfstaterna, varav de flesta var militär- och säkerhetspersonal. Som Hegseth säger är det inte en rättvis kamp, eller en jämn kamp, men Iran har visat sin förmåga att ta ut ett betydande pris för Trumps aggression.

Ju längre kriget pågår, desto farligare blir eskaleringen. I början av mars sa Trump att han skulle försöka inleda ett markkrig mot det iranska regimen med hjälp av kurdiska och balochiska miliser. Rapporter tyder också på att USA och israeliska initialt övervägde att sända in egna specialstyrkor till Iran för att döda kvarvarande regimledare och beslagta uranlager.

Arbetarklassen i regionen och internationellt har inte råd att sitta och vänta på att Trump ska fega ur. Arbetarna måste organisera sig, mobilisera, blockera, protestera och strejka för att stoppa krigsmaskineriet och sparka ut alla krigshetsare.

Krig mot världsekonomin?

Under krigets andra vecka blev också effekterna på världsekonomin ännu tydligare. Den 9 mars steg oljepriserna i den snabbaste takten sedan pandemins början och aktiemarknaderna rasade. Chris Beauchamp, chefsalytiker på IG Group (aktie- och investeringsmäklare), förklarade i brittiska Guardian: ”Aktiemarknaderna har äntligen vaknat upp till konsekvenserna av kriget mot Iran, när oljepriset för första gången på fyra år nått tresiffrigt. Efter att ha varit anmärkningsvärt självbelåtna förra veckan verkar det som om rusningen mot utgångarna har börjat på allvar…”

Irans effektiva stängning av Hormuzsundet och konsekventa budskap från Washington och Teheran om att konflikten kommer att bli långvarig har ökat risken för en intensiv energikris och skrämt marknaderna. Efter attackerna mot oljeanläggningar anslöt sig Bahrain till Qatar och förklarade ”force majeure” (oförmåga att fullgöra avtalsförpliktelser på grund av okontrollerbara händelser) för energiexport. Enligt flera rapporter kan oljeproduktionen i regionen vara bara några dagar från att stängas ner helt. G7 organiserade ett hastigt toppmöte för att diskutera att använda sig av de globala oljereserverna för att stärka försörjningen och lugna marknaderna, men enligt uppgift lyckades man inte enas om omedelbara åtgärder.

Marknadsnedgångarna den 9 mars var mest uttalade i Sydostasien, som är starkt beroende av de fossila bränslen som passerar genom det Irankonrollerade Hormuzsundet. I Sydkorea har handelsstopp införts två gånger efter kraftiga utförsäljningar. 

Utöver energiförsörjningen hamnar de mer omfattande faror som kriget innebär för världsekonomin i fokus. Nya inflationstryck byggs upp, och de förväntade räntesänkningarna i Storbritannien och EU kommer nu sannolikt att skjutas upp eller till och med reverseras. I USA själv bidrar kriget till en snabbare prisökning på bensin än vad som förutspåtts, med en ökning på 16 procent på mindre än en vecka.

Till och med AI, den viktigaste drivkraften för världens osäkra finanssektor, är under attack. Onlinebetalnings- och banksystem kraschade i Förenade Arabemiraten förra helgen efter att Amazons datacenter träffats av iranska drönare. Dessutom är AI naturligtvis en ökänd energikrävande industri. Bränslekrisen i regionen, tillsammans med nya säkerhetsrisker, innebär att många ambitiösa planer på att expandera sektorn i regionen, med stora investeringar, är i allvarlig fara.

Kommer Trump att backa?

Typiskt för Trump är att det är aktiemarknaderna snarare än de fruktansvärda mänskliga kostnaderna för detta krig som får honom att tveka och göra det som i media kommit att kallas en ”TACO (Trump Always Chickens Out)”. Den 10 mars föll oljepriserna och marknaderna steg som en reaktion på spekulationer om att Trumpadministrationen övervägde en reträtt. Detta följde på Trumps vaga uttalande kvällen innan att kriget skulle ”vara över mycket snart. Vi har redan vunnit på många sätt, men vi har inte vunnit tillräckligt”.

Trump kommer naturligtvis att vara orolig för den ekonomiska turbulensen och dess inverkan på hans opinionssiffror inför det amerikanska mellanårsvalet i november. Samtidigt skulle en hastig reträtt nu vara en tydlig förödmjukelse.

Netanyahus högerextrema regering vill inte avsluta kriget.

Inget av Trumps och Netanyahus uttalade krigsmål har uppnåtts. Regimen i Teheran har fortfarande full kontroll, med Khamenei junior vid rodret. Irans missil- och militära kapacitet har inte utplånats. Dess ”ombud” är fortfarande aktiva och deltar i striderna, med undantag för huthierna i Jemen, vars inträde i kriget allmänt anses vara bara en tidsfråga.

Om Trump tvingas dra sig tillbaka på kort sikt kommer det att understryka begränsningarna för den amerikanska imperialismen och allvaret i hans felbedömning när han satte regionen i brand. Dessutom skulle en amerikansk reträtt nu inte stoppa den skadliga kedjereaktion som har satts igång.

Netanyahus högerextrema regering vill inte avsluta kriget. Till skillnad från USA har attacken mot Iran starkt stöd i den israeliska opinionen. Nu vill den israeliska staten förstöra så mycket som möjligt i Iran och talar om ett långt krig i Libanon, där över en halv miljon människor tvingats lämna sina hem under den senaste veckan.

För närvarande verkar en snabb reträtt från Trump inte vara det mest troliga scenariot. Faktum är att bara några minuter efter Trumps ”lugnande” ord inleddes nya omgångar av amerikanska/israeliska attacker i Iran, Libanon och Irak. Och Trump hotade att slå till mot Iran ”20 gånger hårdare” om Hormuzsundet förblir stängt.

Ett regionalt krig som drabbar hela världen

Hela regionen är indragen i denna konflikt, och striderna har till och med börjat sprida sig utanför regionen. Över hundra iranska soldater drunknade när en amerikansk ubåt attackerade ett fartyg i Indiska oceanen, och Azerbajdzjan hävdade att man blivit det första kaukasiska landet som blivit måltavla.

Förutom Gulfstaterna samlas västvärldens kollektiva militärmakt för att stödja Trumps krig. Trots vaga klagomål och halvhjärtade kritiska kommentarer från Macron och Starmer om Trumps attacker, deltar brittiska och franska styrkor i kriget och skickar nya krigsfartyg och hangarfartyg för att delta i striderna. Turkiet, Natos näst största armé, har också varit inblandat i nedskjutningen av drönare och missiler. Trump har rekryterat den ukrainska regimens experter på drönarbekämpning. Italienska, kanadensiska och australiska styrkor har också visat sig villiga att delta. USA flyttar också vapen och utrustning från Asien till Mellanöstern, vilket väcker kritik i Sydkorea och Japan.

Dessa utplaceringar åtföljs ofta av motbjudande utsagor om att det handlar om ”defensiva” militära åtgärder, till skillnad från de offensiva operationer som Trump och Netanyahu genomför. Det finns inget defensivt i den västerländska imperialismens roll i denna region.

Delvis avslöjar det allt bredare engagemanget från andra NATO-allierade begränsningarna i den amerikanska imperialismen, trots Trumps påståenden (med hänvisning till Storbritannien) att ”vi behöver inte folk som går med i krig efter att vi redan har vunnit!”. I själva verket behöver Trump uppenbarligen militärt stöd för att skjuta ner iranska drönare och missiler, använda allierade flygbaser och så vidare. Detta förklarar den bitterhet med vilken han reagerade på den spanska regeringens vägran att samarbeta och Kier Starmers initiala tvekan att tillåta användning av brittiska landningsbanor.

Västvärldens militära mobilisering står i kontrast till den förödmjukande reaktionen (eller bristen på reaktion) från den kinesiska imperialismen, som är huvudmålet för Trumps globala imperialistiska aggression. Trots USA:s obevekliga angrepp på sina allierade och inflytandesfärer planerar Xiregimen fortfarande att rulla ut röda mattan för Trump i Peking den 31 mars! För Peking, som befinner sig i en historisk kris, överskuggar bevarandet av den osäkra handelsuppgörelsen med den amerikanska imperialismen alla andra frågor.

Ryssland å sin sida uppges ge Iran avgörande hjälp i form av underrättelser som underlättar attackerna mot amerikanska baser i Persiska viken. Dessutom framstår Putin, trots sin allians med Teheran, i flera avseenden som en vinnare i detta krig. Först och främst har rysk oljeexport över en natt blivit en mycket mer attraktiv och dyrbar handelsvara, samtidigt som de amerikanska sanktionerna mot försäljningen har lättats. Dessutom är det nästan säkert att Västvärldens uppmärksamhet och leveranser kommer att omdirigeras från Ukraina – Putins krig – till Mellanöstern.

Lösningen – global arbetarkamp för fred, frihet och socialism

Irans nye ayatollah, Mojtaba Khamenei, signalerar både att det är samma grupp inom regimen som har kontroll över den islamiska diktaturen som det totala misslyckandet för Trumps och Netanyahus strategi att avsätta ledarna. Den nye högste ledaren har aldrig hållit ett enda offentligt tal, men uppges ha varit central i det brutala krossandet av ett massuppror 2009 och framträdde som favoritkandidat bland IRGC:s ”hårdföra”. (IRGC är regimens elitstyrkor och väktargarde.)

Hans uppträdande understryker också att amerikanska och israeliska bomber inte har bidragit till det iranska folkets kamp för frihet från det blodbesudlade regimen. Ett potentiellt markkrig, där regimen skulle försöka samla till försvar av Irans territoriella integritet mot ”separatism”, skulle på kort sikt kunna stärka dess position.

Osäkerheten om krigets utgång och rädslan för allmänhetens protester mot ett direkt samarbete med Israel har hittills hindrat Gulfstaterna från att militärt svara på attackerna från Iran. Om Trump backar kommer de att bli ännu tydligare mål, vilket ytterligare undergräver deras bild av stabilitet och välstånd.

Den internationella arbetarklassen, särskilt i regionen själv, måste träda in på scenen för att stoppa kriget. Detta kan ge de iranska arbetarna utrymme att återuppbygga den revolutionära rörelsen, denna gång ledd av arbetarorganisationer beväpnade med ett socialistiskt alternativ. I denna process måste rörelsen rikta in sig på alla kapitalistiska regimer i regionen och kämpa för en gemensam socialistisk framtid med fred och frihet från ockupation och förtryck.