Bokslut över de fyras gäng på Tidö slott

Hej då Tidö – Bokslut över en regering är titeln på en ny bok skriven av de båda journalisterna Peter Gustavsson och Mats Wingborg och utgiven av Verbal förlag.

Bokens stora behållning är det bokslut som görs över Tidöregeringens reaktionära politik och en genomgång av vad som hänt med alla de vallöften som Tidöpartierna gav. Bokens behållning är alla de fakta och argument som ges, vilket ger bra ammunition i valrörelsen. Inte endast mot Tidöregeringens politik utan mot alla former av högerpolitik.

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Titeln kan ge sken av att författarna tror att valutgången är given, men så är inte fallet. Utan vad titeln vill säga är att efter valet väntar en regering som har en annan sammansättning än dagens. Frågan om vilken politik en ny regering kommer att föra?, lämnar författarna till framtiden. Men varnar samtidigt för att om högern vinner väntar en SD-regering ”och då åker handskarna av”. Och skulle högern vinna valet blir det en SD-regering: Det står klart efter de uppgörelser som först L och sedan M gjort i år med SD-ledaren Jimmie Åkesson (boken skrevs innan dessa uppgörelser).

Utgången av det yttersta jämna riksdagsvalet 2022 blev till sist att en ny högerregering kunde bildas på grundval av den politiska överenskommelse som M, KD, L och SD slöt på Tidö slott; Tidöavtalet, som var en krigsförklaring mot lågavlönade, särskilt invandrare och flyktingar.

Tidöavtalet genomsyrades av Sverigedemokraternas politik och retorik. SD valde dock att stå utanför regeringen. Ministerposterna gick istället till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. 

Från första stund var de tre regeringspartierna helt beroende av stödet från SD, som när som helst kunde dra undan mattan för den nye statsministern, Ulf Kristersson (M), och hans regering.

Den nya regeringen var den mest reaktionära och rasistiska som styrt sedan mellankrigstiden (1920- och 30-talet). Tidöavtalets uttalade mål var ett ”paradigmskifte” inom två områden – kriminalpolitik och migration. Avsnitten om kriminalpolitik, migration och integration sträcker sig över 30 av Tidöavtalets totalt 62 sidor. Tidöavtalets alla attacker hade en särskild udd mot flyktingar och invandrare i landet, de som hade uppehållstillstånd, men även de som fått medborgarskap. Målet för denna ”återvandringspolitk” var och är att driva ut så många människor som möjligt från Sverige.

Efter att fått igenom sina krav på en hårdare batongpolitik med barn i fängelse och hårdare straff och en ännu omänskligare flyktingpolitik ville SD inte veta av de löften man gett i valet om bättre a-kassa och billigare tandvård. Istället försämrades a-kassan samtidigt som hetsen mot arbetslösa ökade. Och det blev inte längre gratis för 20-23-åringar att gå till tandläkare.

Tidigare regeringars högerpolitik öppnade vägen för SD-rasisterna. ”Vi är på väg att vinna, debatten har redan flyttats till vår planhalva”, sade en segerviss Jimmie Åkesson efter att den dåvarande S-MP-regeringen med hjälp av en chockdoktrin genomfört en drakonisk skärpning av flyktingpolitiken hösten 2015. Det var då som tillfälliga uppehållstillstånd först blev regel, samtidigt som asylreglerna stramades åt och rätten till familjeåterförening inskränktes ytterligare och ID-kontroller infördes på samtliga kollektiva transportsätt. Attacker som tillsammans innebar att utlänningslagen anpassades till EU:s miniminivå. Det var S och MP som tog det första steget i det rasistiska paradigmskifte som Tidöpartierna nu slutför.

S-MP-regeringens attacker fick Jimmie Åkesson att börja hoppas på en framtida SD-M-KD-regering. Elva år senare är faran stor för att en en sådan regering bildas, även om det inte är den mest sannolika utkomsten av valet i höst.

I takt med att SD ökat sitt stöd har övriga partier i allt större grad kopierat Sverigedemokraternas politik och retorik. När Ulf Kristersson som nybliven M-ledare talade för första gången i Almedalen 2018 tog han avstånd från SD ”som skyllde nästan allt på invandringen”. När samme Ulf Kristersson fyra år senare var tillbaka i Almedalen började han sitt tal med att säga: ”Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen”.

Även om boken är alltför ”sossevänlig” tvingas författarna erkänna att Socialdemokraterna ”under det senaste decenniet delvis rört sig närmare SD i migrationspolitiken”. Men det är frågan om mer än bara ”delvis närmat sig”.

Det är med stöd av Socialdemokraterna som Tidöpartierna fullbordar det ”paradigmskifte”, som de S-ledda regeringarna inledde.

”Regeringen har utlovat ett paradigmskifte inom migration och kriminalpolitik. DN:s genomgång av samtliga riksdagsbeslut under mandatperioden visar att Socialdemokraterna i mycket stor utsträckning är överens med Tidöpartierna. S har röstat på alla regeringens förslag om migration”, konstaterade Dagens Nyheter drygt två år efter valet. Inget har ändrats sedan dess. Det enda rasistiska lagförslag som Socialdemokraterna varit emot är det höjda återvändarbidraget, från 10 000 till 350 000 kronor från och med i år. Men även den utredare som regeringen tillsatt för att föreslå en höjning var emot, eftersom ”det skickar signalen att staten vill bli av med denna målgrupp (flyktingar som har uppehållstillstånd)”.

Tidöregeringen har varit en katastrof för klimatet. Efter snart fyra år står det klart att inget av klimatmålen kommer att nås och beroendet av fossila bränslen har stärkts. Istället för att satsa på en hållbar energiförsörjning toksatsar Tidöregeringen på dyr och onödig kärnkraft. Av det skälet har Tidöregeringen även beslutat att häva förbudet mot att bryta uran i Sverige.

Tidöpartiernas ”kulturkrig” är trumpism på svensk mark.

På bred front har Tidöregeringen gått till attack mot kultur och folkbildning. Det som boken så träffande beskriver som ”försvagat demokratins rotsystem”. Under Tidöregeringens tid vid makten har studieförbundens finansiering sänkts med en tredjedel. Mångfald och det fria ordet har strypts genom att public service påtvingats drastiska sparpaket och att flera tidningar och tidskrifter, däribland Offensiv, förlorat sitt statliga stöd. Istället för kultursatsningar har det blivit en ”svensk kulturkanon”.

Ett viktigt område som inte berörs i boken är militarismen. Den oemotsvarade militära upprustningen, Natointrädet, DCA-avtalet nämns inte alls, trots att militarismen utgör batongpolitikens fundament. Att militarismen mött inget eller litet motstånd från den så kallade oppositionen i riksdagen visar vilken politik en ny S-ledd regering kommer att driva. Det blir fortsatt  militarism och ”stram migrationspolitik”. ”Tidöpartierna lovar fortsatt stram migrationspolitik, det gör också Socialdemokraterna” (Sveriges Radio den 26 mars i år).

Tidöregeringen måste bort. Men även efter ett regeringsskifte kommer det att behövas gräsrotskamp och en kämpande vänsteropposition som bygger motståndet mot rasism, klassklyftor och kapitalism.