Afghanistan: ”Våra söner måste också få stanna”

Förra veckan beslutade Migrationsverket att det inte längre är möjligt att neka asyl till kvinnor från Afghanistan. Det är milt sagt många år för sent och fortfarande nekas andra flyktingar från talibanernas brutala diktatur uppehållstillstånd. Offensiv har bett Zahra Shojaee, flykting från Afghanistan som har varit två år i Sverige, att skriva om sin reaktion på beslutet.

”Från djupet av mitt hjärta var jag mycket glad över att höra dessa nya nyheter från Migrationsverket för afghanska flickor och kvinnor.
Världen bevittnar hur mycket orättvisa som görs mot kvinnorna och flickorna i Afghanistan, och speciellt i Hazaraområdena – men låt oss ta en bredare titt på insidan av afghanska familjer.
I kulturen i öst och särskilt i landet Afghanistan älskar familjemedlemmarna varandra så mycket och är känslomässigt beroende av varandra. Oavsett hur gamla de är bor de hemma hos sina föräldrar tills de växer upp och gifter sig eller bildar sina separata familj.
För det mesta jobbar pojkar ute med sina pappor efter studier (eller samtidigt som de studerar) och hjälper till med hushållsinkomsten. Flickor hjälper sina mammor med antingen hushållsarbete efter studier eller båda samtidigt.
Därför har familjemedlemmarna en stark känsla av beroende av varandra. För familjer som har förlorat en förälder eller som saknar en vårdnadshavare är denna känsla av beroende definitivt större och varje familjemedlem anses vara en viktig del av en annan familjemedlems kropp, de kan inte leva åtskilda från varandra. Speciellt om de fortfarande är singlar.
Alla föräldrar i världen, oavsett var de kommer ifrån, har förstås oftast ett starkt beroende av och kärlek till sina barn. Men på grund av hur familjer i Afghanistan lever är beroendet av familjen extremt starkt.

Därför, efter att ha hört denna nyhet från Migrationsverket, har varje afghansk mamma som har en vuxen son fortfarande stark ångest och oro över vilken framtid sonen kommer att ha – ska familjen splittras? Det gäller speciellt killar över 18 år som har fått ett utvisningsbeslut och som regeringen vill skicka tillbaka till talibanernas brutala diktatur.
Några familjer har bara en vuxen son och ingen familjefar. Många familjer har redan förlorat några av sina medlemmar i krig eller självmordsattacker. De vill inte förlora fler medlemmar.
För dem är denna son som ett bultande hjärta i en kropp för resten av familjemedlemmarna – om hjärtat inte är med kommer resten av kroppens organ att misslyckas och kan inte fortsätta att leva. Det spelar ingen roll om det är enda pojken eller om det finns flera i familjen.
För en mamma är hennes 5-årige son lika med hennes 50-årige son och hon älskar honom lika mycket. Deras liv, oavsett ålder, är viktigt och kärt för hennes familj.

Alla afghanska familjer vet den bittra sanningen om vad som kommer att hända med deras söner om de deporteras till Afghanistan. Naturligtvis använder talibanerna pojkar för att uppnå sina terroristmål, hjärntvättar dem och tränar dem att slåss och utgjuta blod från oskyldiga människor eller piska kvinnor på gatorna.
För dessa terrorister spelar åldern på dessa pojkar ingen roll och de tränar pojkarna redan från barndomen och ger dem vapen för att gradvis förstöra hela världen och döda alla.
Frågorna man måste ställa sig när Sverige fortsätter utvisa till Afghanistan är: Borde vi inte hjälpa patienten medan hen fortfarande lever? Ska vi tillåta en farlig terroristgrupp med illvilliga mål att nå sitt mål? Eller ska vi hindra dem från att nå sina barbariska mål så mycket vi kan?”