| BOK |
| Titel: Muqtada al-Sadr, the Shia Revival, and the Struggle for Iraq. Författare: Patrick Cockburn. Förlag: Scribner Book Company. |
Cockburns senaste bok är helt enkelt en nödvändig läsning för alla som vill veta mer om dagens Irak i allmänhet och al-Sadrs rörelse (”sadristerna”) i synnerhet. Det är bara synd att den än så länge endast finns på engelska.
Patrick Cockburn är sedan länge den brittiska tidningen The Independents Irakkorrespondent och han är starkt kritisk till det USA-ledda kriget och ockupationen.
Till skillnad från The Occupation, som gav ut 2006, handlar Muqtada al-Sadr, the Shia Revival, and the Struggle for Iraq mindre om det ockuperade Irak efter 2003 och mer om händelseutvecklingen efter det första Irakkriget 1991. Den historiska bakgrunden sprider nytt ljus över varför al-Sadr åtnjuter ett så stort stöd bland shiamuslimerna i Irak, särskilt bland de fattigaste.
Flera gånger har USA och dess marionettregering försökt krossa ”sadristerna” och Mahdiarmén, men misslyckats (Mahdiarmén är en milis på 60 000 man under vapen som al-Sadr började bygga upp under 2003).
I mars i år inledde ockupationsmakten tillsammans med irakiska regeringsstyrkor och rivaliserande milisgrupper en ny offensiv, med början i Basra i södra Irak, mot ”sadristerna” runt om i landet. Fullt krig råder nu i al-Sadrs styrkefäste Sadrstaden, den del av huvudstaden Bagdad (egentligen en tvillingstad) som bebos av närmare 2,5 miljoner, i huvudsak fattiga shiamuslimer. Samtidigt med striderna byggs en jättelik 3,6 meter hög betongmur genom området med syftet att dela Sadr-staden och isolera Mahdiarmén till dess norra delar, för att man på så sätt lättare ska kunna angripa dem.
De blodiga strider som för närvarande pågår i Sadrstaden, Basra och i andra städer ger en bild av det verkliga läget i Irak och representerar en ny våldsam vändpunkt. Mars i år blev den blodigaste månaden för civila sen i fjol somras.
Bushs militära upptrappning i början av förra året förebådade de uppblossade strider som nu rasar. Trots al-Sadrs ensidiga vapenvila sedan september förra året, utropad för att vinna tid och konsolidera sina styrkor i avsikt att undvika en storskalig konfrontation med ockupationsmakten och, om möjligt, förhindra att striderna olika shiamiliser emellan utvecklades till ett inbördeskrig.
Shiamuslimerna utgör 60 procent av Iraks befolkning. Men det är bland sunniaraberna som landets elit hämtat sina rekryter. Under exempelvis Saddam Husseins blodiga diktatur (från 1970-talet fram till 2003) dominerades regimen och diktaturens redskap – Baathpartiet – av sunniaraber, vilka bara utgör ungefär en femtedel av befolkningen. En nästan lika stor andel utgörs av Iraks kurder, varav de flesta är sunnimuslimer.
Saddam Husseins diktatur, som till en början stöddes av t ex USA, präglades av extremt förtryck och katastrofala beslut som kriget mot Iran 1980 och invasionen av Kuwait 1990, som gav imperialismen en ursäkt för det första Irakkriget.
Efter Irakkriget 1991 reste sig de shiitiska massorna och man trodde att USA skulle ge dem stöd. Men USA:s regering och styrkor i landet, ledda av George Bush d ä, blundade när Saddams styrkor krossade massupproret och dödade 150 000 shiiter. Inte heller de irakiska grupper som fanns i exil i Iran eller den iranska regimen gav, trots alla löften, stöd och hjälp till upproret.
Muqtadas al-Sadrs far Mohammed Sadiq al-Sadr blev efter 1991 en av dem som återuppbyggde den shiitiska rörelsen i Irak. Saddam Hussein trodde att Sadig al-Sadr skulle bli ett lydigt verktyg, men det visade sig vara ytterligare en av diktatorns många felkalkyler. Sadiq al-Sadr kom från en välkänd shiitisk familj, som drabbats av hård repression.
Sadiq al-Sadr vände sig främst till fattiga shiiter, som drabbades extra svårt av den ekonomiska och sociala kollaps som följde i spåren på imperialismens sanktioner under 1990-talet.
Dessa sanktioner, som inte drabbade landets elit, fick förödande konsekvenser; när sanktionerna infördes år 1990 rådde arbetskraftsbrist i Irak, två år senare låg arbetslösheten på över 50 procent. Arbetslöshet och hyperinflation ruinerade landet. Cockburn berättar att en av hans vänner i Irak, en lärare, i mitten av 1990-talet inte tjänade mer än motsvarande 5 dollar (30 kronor) i månaden.
Samhällets kollaps bidrog till att stärka Sadiq al-Sadrs ställning eftersom hans rörelse erbjöd åtminstone ett visst socialt skydd. Under 1990-talets andra hälft kom han dessutom, om än i försiktiga ordalag, att börja utmana regimen.
I början av 1999 sköts Sadiq al-Sadrs och två av hans söner ihjäl av regimens agenter när de färdades i en bil. Mordet följdes av spontana revolter och demonstrationer, som slogs ned men som visade att sviterna efter nederlaget 1991 började övervinnas.
Muqtada al-Sadr blev efter mordet på sin far och två av sina bröder en ny given ledare för de fattiga shiiterna. Att han och hans familj dessutom inte gått i exil, som andra shiitiska ledare, stärkte hans popularitet.
Det är alltså inte sant att Muqtada al-Sadr, som det ibland hävdats, var en obetydlig figur ända fram till kriget och ockupationen 2003. Sant är dock att hans motstånd mot ockupationen och inte minst förföljelsen av hans rörelse gjort honom än mer populär. Sant är också att Bushadministrationens agerande i Irak präglats av arrogans och klassförakt samt okunnighet, vilket ytterligare bidragit till al-Sadrs popularitet. Paul Bremer, USA:s överståthållare i Irak mellan maj 2003 och juni 2004, personifierade denna hållning när han sa: ”Jag skiter väl i underklassen och dom där sadristerna”.
Muqtada al-Sadr har inte heller kompromissat på kravet att ockupationsstyrkorna ska dras bort, men utan stödet från hans representanter i det så kallade irakiska parlamentet skulle inte den nuvarande premiärminister Jawad Maliki ha fått sin post. Den interna kritik som mötte al-Sadr efter att Maliki valts som premiärminister 2006 ledde senare till att ministrar lierade med al-Sadr avgick ur regeringen i december samma år. ”Det var ett mönster som senare skulle upprepas under hela 2007; ’sadristerna’ deklarerar att man lämnar regeringen och den styrande shia-alliansen för att sedan säga att de är beredda att ingå i regeringen igen samtidigt som man aktat sig för att rösta bort regeringen”, skriver Cockburn. Ett konstaterande som speglar al-Sadrs sicksackkurs och försök att gå en balansgång, vilket knappast längre är möjligt med tanke på att USA och regeringen återupptagit har kriget mot al-Sadrs styrkor, med målet att allvarligt försvaga ”sadristerna” inför det stundande lokalvalet höst.
Enligt Maliki den 28 mars i år ”är sadristerna värre än al-Qaida”. Det är svårare att hitta en mer allvarlig anklagelse i dagens Irak. Anklagelsen är befängd, men ett tecken på hur djupa motsättningarna är inom shia-alliansen.
Al-Qaida är en extremt reaktionär terrorgrupp som i namnet av en riktning inom sunniislam bedriver ”heligt krig” mot shiamuslimer och andra sunnimuslimer med syfte att skapa kaos och inbördeskrig.
Det var al-Oaidas kriminella och dödliga attack i februari 2006 mot de shiapilgrimer som hade färdats till den gyllene moskén i Samarra som blev inledningen till det inbördeskrig som rasade under resten av 2006.
Nästan omedelbart efter attacken i Samarra började shiamuslimer att angripa sunniter, som dödades och fördrevs från sina hem. Bagdad blev en delad stad efter de etniska rensningarna. Mahdiarmén var ansvarig för många av illdåden. En av dess ledare, Abu Kamael, som senare flydde till Jordanien, menade att Mahdiarmén dödade 30 sunniter per dag under 2006. ”För oss var alla sunniaraber skyldiga”, vittnade Abu Kamael förra året.
Muqtada al-Sadr själv menade att han inte hade kontroll över den ilska som bröt fram efter Samarra och att kriminella opererade under Mahdiarméns namn. Det är i mångt och mycket en efterhandskonstruktion.
Det var först efter att inbördeskriget och den etniska rensningen hade nått sin kulmen som al-Sadr återigen började tala i termer av försoning och enighet mot ockupationen.
Det är USA:s krig och den fördjupade ekonomiska och sociala krisen efter 2003 samt inte minst imperialismens söndra- och härska-taktik som bär huvudansvaret för de allt bittrare etniskt-nationella motsättningarna.
Det fanns förutsättningar till enad motståndskamp i Irak, inte minst 2004 under det första angreppet mot Falluja, ett starkt motståndsfäste för sunnimuslimerna, och i samband med striderna i Najaf. Frivilliga från Falluja deltog exempelvis på Mahdiarméns sida i kampen om Najaf.
Men i avsaknad av arbetarklassbaserad befrielserörelse med ett socialistiskt program bröts tendenserna till enighet sönder och den religiösa etniska sekterismen började ta överhanden i form av allt mer oförsonliga motsättningar shia-sunni, men också i form av strider mellan olika shiagrupper om pengar, makt och toppjobb.
al-Sadrs rörelse saknar det program, de metoder, den taktik och den strategi som idag kan övervinna denna splittring. ”De är inga sociala revolutionärer”, skriver Cockburn. Det summerar begränsningar i al-Sadrs rörelse, som består av många unga heroiska kämpar, varav flera skulle kunna vinnas för socialism.
En förutsättning för demokratiska fri- och rättigheter i Irak är att USA:s trupper drivs ut. Så länge koalitionsstyrkorna ockuperar Irak kommer ständigt nya offer att skördas.
Detsamma gäller även om USA till sist tvingas bort från Irak, om inte arbetarna och de förtryckta massorna förenas i gemensam kamp för jobb, en dräglig levnadsnivå och demokrati och rättigheter för alla minoriteter. I annat fall riskerar de nu dominerande rörelsernas politiska svagheter och inbyggda sekterism att leda till en våldsam uppsplittring av Irak.
Patrik Cockburn är inte socialist och därför ser han ingen väg framåt. Hans slutsats blir därför att Irak kommer att sönderfalla i en löslig kapitalistisk federation präglad av våld och etnisk-religiös splittring i likhet med Libanon.
Bara en socialistisk massrörelse i Irak och resten av Mellanöstern kan förhindra att detta förödande scenario blir verklighet.
Per Olsson
USA ut ur Irak
För ett demokratiskt socialistiskt Irak
- USA och övriga ockupationsstyrkor ut ur Irak. Det irakiska folket ska bestämma landets framtid.
- Inga inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Försvara kvinnors rättigheter.
- Bekämpa nationell och religiös sekteristisk splittring – enad motståndskamp för att driva bort ockupationsstyrkorna och deras marionetter.
- Bygg väpnade demokratiska försvarskommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser.
- Det kurdiska folket har rätt till nationellt självbestämmande och en egen stat om de så vill.
- Stoppa plundringen och privatiseringen. Statligt ägande av Iraks olja, gas och större företag – demokratisk kontroll och styre av ekonomin.
- För ett demokratiskt socialistiskt Irak, som en del i en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern.
