Att bli arbetslös är inte bara en lek, utan även en dans på rosor – taggigt och jävligt! Nu mer än någonsin… Det har väl aldrig varit lätt att bli arbetslös, särskilt inte långtidsarbetslös, men nu är det väldigt hårt tryck på de arbetslösa att stå på tå och riktigt bevisa hur mycket de står till arbetsmarknadens förfogande. I ett läge av en oacceptabelt hög arbetslöshet på omkring 9 procent.
Anonym Offensivare
Det första som möter dig som arbetslös är den förvirrande djungel som en till stor del privatiserad arbetsförmedling innebär: Det kan ta tid innan du över huvud taget blir registrerad som arbetslös i ett i hög grad digitaliserat system som ärligt talat inte fungerar särskilt bra… Befinner du dig på det neuroatypiska spektrumet, är äldre och inte är överdrivet datavan och dessutom inte har haft med systemet att göra helt på egen hand på åratal, så kan det bli väldigt förvirrande.
Därefter kommer mötet med den försämrade a-kassan: Har du a-kassa får du 80 procent av din tidigare lön och för de som haft hyfsade löner innan arbetslösheten ofta mindre än så därför att taket för vad du kan få ut har sänkts till dryg 27 000. Till det kommer att den 80-procentiga nivån bara gäller de första 100 dagarna, för att sedan sänkas i två omgångar till först 75 procent och sedan 70 procent. Du har också trycket på dig från Arbetsförmedlingen att söka 6-12 jobb i månaden och redovisa det på månadsbasis. Du prövas mot arbetsmarknaden först regionalt och sedermera i större geografiskt omfattning. Till slut i hela Sverige. Dessutom förväntas du söka allt bredare med tiden, oavsett utbildning, yrkesmässig bakgrund och tidigare erfarenhet. Vilket som tidigare nämnts slår hårdast mot de som har fysiska, psykiska/psykiatriska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, samt är äldre och därmed inte gångbara på en läskigt krävande arbetsmarknad, där du förutsätts vara ung vuxen med eftergymnasial utbildning, typ minst 10 års arbetslivserfarenhet och absolut ingen historia av sjukdomar, funktionsnedsättningar och annat ”störande”. Allt som sagt i ett absurt läge med en arbetslöshet på omkring 9 procent, där sittande Tidölag förutsätter att arbetslösa och särskilt långtidsarbetslösa som står långt ifrån arbetsmarknaden ska kunna skrämmas och bestraffas till att söka jobb som i skrämmande hög utsträckning inte finns…
Det här är en arbetsmarknadspolitik som inte bara omfattas av SD (som kvickt som attan dumpade sina tidigare (falska) löften om att förbättra a-kassan så fort Timbro lockropade på dem med politiska mutor) samt den tidigare ”normala” traditionellt borgerliga ”liberala” högern – först och främst M, men även KD och L (idag närmast tvillingpartier till SD) och delvis C. Även den tidigare S-märkta minoritetsregeringen kom alltmer att anamma den moderata så kallade arbetslinjen som påbörjades under Reinfeldt.
Det som nu behövs är en återupplivad massförankrad socialistisk arbetarrörelse som menar vad den säger och säger vad den menar. I motsatsställning till vad det numera före detta arbetarpartiet Socialdemokraterna (där ledningen för Vänsterpartiet tyvärr svansar efter i den fåfänga förhoppningen om att få ministerposter i en eventuell framtida S-regering). Alltså tydlighet i det politiska snacket och framförallt väldigt mycket verkstad i den politiska handlingen!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.