Argentinas högerextrema president Milei fortsätter sin ”motorsågsmassaker” mot arbetares rättigheter. Trots stora protester och två generalstrejker har nya försämringar i arbetsrätten nyligen röstats igenom.
Av Marcus Kollbrunner, Liberdade, Socialismo e Revolução (LSR, ISA i Brasilien)
”Denna lag (den nya sämre arbetsrätten) kastar oss tillbaka 100 år i tiden vad gäller individuella rättigheter och rätt till kollektivavtal. Den går ut på att föra över ekonomiska resurser från arbetare till arbetsgivare”, konstaterar Jorge Sola, från den största fackliga centralorganisationen CGT.
Den argentinska arbetarklassen har visat gång på gång att den är beredd att ta upp kampen, men det saknas en ledning beredd att föra kampen ända till slutet.
Efter en våg av demonstrationer 2024, inklusive två massiva generalstrejker, mot Mileis första stora lagpaket fylld med attacker, deklarerade den fackliga ledningen, som domineras av peronismen (den traditionella reformistiska så kallade mitten-vänstern) en ”vapenvila”.
Trots en viss ekonomisk återhämtning under 2025 och en lägre inflationstakt, så hade Mileis regering, som hade en minoritet i kongressen, större problem att få igenom sina förslag i fjol i kongressen och tappade stöd i opinionsmätningarna efter en rad korruptionsskandaler. Dessutom började inflationen att krypa upp och en ny valutakris började hota.
En ny generalstrejk genomfördes i april, men istället för att trappa upp kampen satsade peronismen allt krut på mellanårsvalet i oktober. Trump kastade dock en ekonomisk livboj som lyckades skjuta upp en ny finansiell kris och Milei vann en storseger i valet, då många vänsterväljare avstod från att rösta.
Stärkt av valet har Milei nu gått på offensiven på nytt, främst genom en massaker på arbetsrätten. Lagpaketet som lades fram i slutet av året innehöll 200 förslag om försämringar. Arbetsgivaren får rätt att utöka arbetsdagen till 12 timmar utan övertidsersättning (bara kompledighet), sätta upp ackord som leder till sänkta löner, dela upp semestern i bara 7 sammanhängande dagar. En ny fond för att bekosta uppsägningar ska sättas upp genom att ta en del av arbetsgivaravgiften som skulle bekosta socialförsäkringar. Det ska bli svårare att strejka. En rad nya områden är ”essentiella” och bara 25 procent av arbetarna kan tas ut i strejk, inklusive alla exportföretag. Fackliga möten på arbetstid för att rösta om strejk kan bara genomföras med arbetsgivarnas medgivande och med löneavdrag. Facken kan nu pressas att i lokala avtal förhandla bort rättigheter vunna i nationella avtal. För att nämna en del. Vissa förslag drogs tillbaka under förhandlingar, som att arbetsgivaren skulle ha rätt att betala ut lön in natura!
Redan den 18 december hölls en stor protestdag med demonstrationer, men den fackliga ledningen lade större vikt vid förhandlingar. När senaten gjorde sin första omröstning den 11 februari genomfördes det nya protester, men utan en generalstrejk. Den fackliga ledningen hade dock fått igenom ett förslag i förhandlingar, att de kan inkassera en facklig avgift från arbetare som inte är med i facket. Det vill säga, ett förslag som gynnar byråkratin, utan att stärka den fackliga organiseringen!
CGT pressades dock till att utlysa en generalstrejk till den 19 februari, när de skulle rösta om förslaget i underhuset, då det blev känt att lagpaketet inkluderade en sänkning av sjukersättningen med upp till 50 procent, vilket väckte en enorm ilska. En del senatorer som hade röstat för förslaget ursäktade sig med att de inte hade fattat, eller läst, förslaget!
Generalstrejken den 19 februari var en stor framgång. Enligt facken deltog 90 procent. All transport, inklusive utrikesflyg, offentlig service, utbildning och delar av industrin stod stilla.
Efter strejken drogs försämringen av sjukersättningen tillbaka. Totalt drogs 30 förslag tillbaka eller formulerades om. I stället för att trappa upp kampen för att fälla paketet, tog CGT:s ledning det som ursäkt för att istället återgå till förhandlingar och att lova att gå till domstol mot de värsta förslagen.
När förslaget skulle upp för en slutgiltig omröstning i senaten den 27 februari genomfördes en mer begränsad generalstrejk, utlyst av den Enade Fackfronten, som består av cirka 100 fack som leds av en mer radikal gren av den peronistiska byråkratin.
Visst är marknaden förstås nöjd med alla attacker, men för folket är verkligheten en annan.
Det är viktigt att påpeka att attackerna har röstats igenom med stöd av en del av de peronistiska kongressledamöterna och med stöd av vissa peronistiska guvernörer. Men även om dessa kallas för ”förrädare” av peronismens ledning, så ger inte heller de en vägledning i kampen, utan satsar allt krut på nästa val, 2027.
Internationell media försöker utmåla Mileis Argentina som en framgångssaga. Visst är marknaden förstås nöjd med alla attacker, men för folket är verkligheten en annan.
Reallönerna är 20 procent lägre än 2017 och inflationen kryper upp igen, månad för månad. Efter den lägsta nivån i maj, med 1,5 procents månatlig inflation, så var inflationen 2,9 procent under januari. Men den officiella inflationen visar inte den verkliga bilden. Chefen för den argentinska statistikbyrån, INDEC, avgick i februari då Mileis regering vägrade att genomföra en uppdatering av hur inflationen beräknas. Sist man uppdaterade de varor som ingår i inflationsindex var 2004. Så priset på tryckta tidningar, uthyrning av DVD-filmer, etcetera ingår, men inte en rad nya internettjänster eller mobilabonnemang.
Även om den officiella arbetslöshetssiffran varit relativt stabil, så försämras arbetsmarknaden. Enligt fackens beräkningar så har 21 000 företag stängts och
300 000 jobb förlorats sedan Milei kom till makten. Industriproduktionen föll med drygt 3 procent ifjol. Regeringen satsar allt på att göra Argentina till en exportör av råvaror, medan den lokala industrin faller tillbaka. Den lokala fordonstillverkningen föll till exempel med 23 procent och efter att Milei sänkt importtullar på bildäck från 35 till 16 procent så deklarerade ägarna att däckfabriken Fate, som har 85 år nacken, ska stängas, vilket drabbar 920 arbetare direkt och ytterligare 2 500 jobb hos underleverantörer. Arbetarna ockuperar just nu fabriken och kräver att den öppnas på nytt.
Milei har gjort det lättare att föra ut pengar ur landet och multinationella bolag som HSBC, Carrefour och Exxon har lämnat landet. Samtidigt är Milei är i full färd att avreglera gruvdrift i skyddade glaciärområden för att gynna litium- och kopparutvinningen, vilket kommer att skada miljön och hota viktiga vattenreserver.
Argentina kan snart stå inför en ny finansiell kris. Tillväxten saktar ned och trots officiella siffror om en valutareserv på 45 miljarder dollar, så anger Internationella valutafonden IMF att det verkliga saldot är minus 16 miljarder, om man räknar in kortsiktiga lån. Det kan leda till nya fall i valutans värde och nytt bränsle i inflationsbrasan, vilket drabbar befolkningen hårt.
Så vi kan räkna med fortsatt kamp. Den 24 mars är det 50 år sedan militärkuppen 1976 och den kan bli en ny stor kampdag.
Arbetarklassen i Argentina har genomlidit viktiga nederlag, men är inte besegrad. Det som krävs är en strategi för att vinna. Avsaknaden av ett starkt och konsekvent vänsteralternativ med ett socialistiskt program gör att kampen inte förs till slut: att helt stoppa Mileis attacker genom att fälla regeringen.
Peronismen har inget alternativ till kapitalismens kaos och genomförde själva en rad attacker när de var i regering. Arbetarnas Vänsterfront-Enhet (FIT-U), där stora delar av den revolutionära vänstern ingår, har inte lyckats skapa en enad kraft, förutom i valen, och inte heller kunnat visa vägen framåt i kampen eller lägga grunden för ett nytt stort arbetarparti med ett socialistiskt program. Det är en kamp mot klockan, då insatsen höjs med varje ny kris.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.