Årskrönika 2025

Av Miranda Schenk // Artikel i Offensiv

Under året som gått har det allt mer cementerats att Tidölagets Sverige är ett land där man sparkar på den som redan ligger. Klyftorna växer i ett redan ojämställt land på grund av saker som skattesänkningar som främst gynnar de rika samt försämringar av a-kassan.

Välfärd och kultur slaktas samtidigt som pengar kastas på den militära upprustningen. Rasismen har blivit vardagsmat när till och med Moderaternas älskade arbetskraftsinvandring får sig en slägga med orimliga lönekrav och redan etablerade människor hotas med utvisning.

Invandrare pekas ut som orsaken till gängkriminalitet och lösningen spås vara att sätta barn i fängelse. För första gången på flera år ökar Sveriges utsläpp och regeringens ointresse för klimatkrisen har varit så total att ingen från regeringen ens bemödade sig att delta på COP30.

Men 2025 har också varit ett år av motstånd.

Kampen för att rädda Sollefteå sjukhus har pågått i ett decennium och när regionen lade fram ett förslag på ytterligare nedskärningar, som i praktiken skulle innebära en nedläggning av akuten, gick olika organisationer och kommunpolitiker samman. Resultatet blev en demonstration utanför sjukhuset den 22 februari som, kylan till trots, samlade runt 5 000 personer. Frågan fick nationell uppmärksamhet och flera partiledare besökte sjukhuset, men trots motståndet röstades förslaget igenom i regionfullmäktige med minsta möjliga marginal. Inte ens argumentet att ett sjukhus i inlandet är nödvändigt för att rusta Sverige för krig gick an, rådande krigshets till trots. Men än är kampen inte över, folk kommer inte nöja sig med att behöva resa tiotals mil längre för vård och kommer att fortsätta slåss för sitt sjukhus, precis som de gjort de senaste tio åren.

I Haninge har en annan viktig välfärdsstrid utkämpats under året. Av rent ideologiska skäl planerade det moderatledda kommunstyret att privatisera den kommunala Nakterhusskolan. Socialistiskt Alternativ och 350 föräldrar organiserade sig i början på året och tillsammans anordnade demonstrationer, delade ut flygblad, skrev insändare, överklagade till Skolinspektionen och höll i politikerutfrågningar. Till utfrågningarna vågade styret inte delta, men kampen bar frukt. Skolinspektionen stoppade privatiseringen och den 26 september hölls en stor segerfest med hundratals. Segern i Haninge är ett perfekt exempel på vad organiserat motstånd kan åstadkomma. Även om styret har sagt att de inte kommer att överklaga Skolinspektionens beslut står föräldrarna ändå redo för fortsatt kamp om det skulle behövas.

Solidaritet med Palestina har varit en röd tråd genom året, i januari varslade Hamnarbetarförbundet om blockad av krigsmateriel till och från Israel. Strax efteråt sades förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, upp. Arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminals pekade ut honom som illojal och en säkerhetsrisk för uttalanden han gjort om blockaden i egenskap av sin roll som förtroendevald. De gjorde till och med en polisanmälan, men den lades snabbt ned. Detta var inte en attack på en enskild individ, utan på hela fackföreningsrörelsen, och stödet flödade in från fackklubbar och internationella fack medan facktopparna i LO, TCO och SACO lyste med sin frånvaro. I juli slog Arbetsdomstolen fast att uppsägningen saknade skälig grund och att Erik Helgesons anställning skulle bestå i väntan på slutgiltig dom, som kommer att dröja till nästa år. Striden visade hur långt arbetsgivare är villiga att gå, men också på solidariteten inom fackföreningsrörelsen.

Direktrapporter från folkmordet i Palestina fick människor att fylla gatorna. Den 7 juni deltog människor från hela landet i en demonstration i Stockholm. Tåget var så jättelikt att när fronten nådde Sergels torg hade de sista inte lämnat startplatsen på Odenplan, vilket är en sträcka på nästan 2 kilometer. Uppskattningsvis var det 50 000 deltagare. Bara tio dagar senare samlade Vi drar den röda linjen omkring 20 000 personer. Människor uppmuntrades att bära rött och glädjande nog var också fack medarrangörer.

Samtidigt har smutskastningen mot Palestinarörelsen varit stor: demonstranter har kallats för odjur och anklagats för att ta utländska konflikter till svenska gator. Greta Thunberg och andra svenska deltagare i Global Sumud Flotilla utsattes för övergrepp i israelisk fångenskap medan svenska diplomater undanhöll information för deras nära och kära och agerade allmänt tandlöst och statsministern menade att de i princip fick skylla sig själva. Trots detta har demonstrationer fortsatt landet runt, vecka efter vecka.

I Jämtland växte under året motståndet mot planerna på mineralbrytning i alunskiffer i Ovikenområdet. Det tilltänkta området ligger i anslutning till Storsjön, som är halva Jämtlands vattentäkt. Eventuella föroreningar skulle riskera att rinna ut i Storsjön och sedan sprida sig ut till Bottenhavet via Indalsälven, med konsekvenser för hela samhället och ekosystemet. Idag finns det inga säkra metoder för att hantera avfallet från brytning i alunskiffer.

Motståndet har varit massivt, kommunerna runt Storsjön (Östersund, Krokom, Åre och Berg) är alla emot planerna och omkring 2 000 personer deltog i en stor demonstration i Östersund den 29 mars. Senare under året hölls det även en demonstration i Stockholm. Men trots protester beslutade regeringen den 5 november att tillåta uranbrytning och att slopa det kommunala vetot, köpta som de är av gruvlobbyn och företag som konsekvent överdrivit möjligheterna och underskattat riskerna.

Årets första maj lockade många människor. Vänsterpartiets tåg i Stockholm, där Socialistiskt Alternativ hade ett block, bestod av över 20 000 personer, vilket är den högsta siffran hittills. SAV deltog under parollen ”Våga vägra militarismen”, en viktig fråga i en tid när upprustning och hårdare tag presenteras som lösningen på varje samhällsproblem. Runt om i landet samlades människor för att protestera mot välfärdsslakt, ökade klyftor och en politik som prioriterar militären framför vård, skola och omsorg.

Den 29 november anordnande våldsbejakande nazistgruppen Aktivklubb en marsch och trots att de saknade tillstånd ansåg polisen att de hade rätt att ”uttrycka sin åsikt” och de tilläts marschera obehindrat längs Stockholms gator. Dagen efter, den 30 november, var det dags för fascisternas fackeltåg till minne av Karl XII, men de möttes av stort motstånd: i bakgrunden till AFS-ledaren Gustav Kasselstrands tal hördes ”inga rasister på våra gator” och när deras manifestation var över strömmade motdemonstranterna in och tog tillbaka platsen med tal om bland annat behovet av att visa på motstånd även mot regeringens fascistiska tendenser.

En vecka senare hölls Salemmarschen igen för första gången på femton år, denna gång organiserad gemensamt av NMR och Aktivklubb. Marschen lyckades inte locka till sig många högerextrema, men även här var motståndet stort, både med en motdemonstration och bland lokalbefolkningen som anordnade en julmarknad som ett alternativ till marschen.

Alla dessa frågor hänger ihop, och så måste även motståndet göra. Ett stormöte den 3 juni blev startskottet för vad som skulle komma att kallas Septemberupproret, där ambitionen var att knyta samman kampen mot rasism, välfärdsslakt, militarism och inskränkningar på demokratin. Över sjuttio organisationer anslöt sig till nätverket.

En demonstration planerades vid riksdagens öppnande den 9 september, och på flera platser i landet samlades folk under gemensamma paroller mot den blåbruna politiken. Uppslutningen visade bredden på motståndet och behovet av en verklig opposition, något som inte finns representerat i något parti i riksdagen idag.

Septemberupproret var inte en engångshändelse. I oktober följde ännu en demonstration, denna gång under parollen ”Rör inte våra rättigheter” som svar på regeringens utspel mot demonstrationsfrihet och demokratiska rättigheter, som förslaget att ta bort permanenta uppehållstillstånd.

Septemberupproret visar att repression inte kommer att passera obemärkt och att det finns ett motstånd, att det växer och att det blir mer enat.

När regeringen rustar för krig, normaliserar rasism och skär ned i välfärden finns bara en lösning: mer organisering för kamp och ett tydligt socialistiskt alternativ.