Arvet efter Fadime kidnappades

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Den 21 januari 2002 sköts 26-åriga Fadime Sahindal till döds av sin pappa, sekunder efter att han skrikit “hora” till henne. 20 år efter mordet har skådespelaren och regissören Nisti Stêrk producerat en dokumentär till minnet av henne och andra offer för våld och förtryck i hederns namn. 

Nisti Stêrk, som precis som Fadime har kurdisk bakgrund, har stått upp för att kvinnor med invandrarbakgrund själva måste berätta sina historier. Efter att hon hoppat av arbetet med att skriva manus och producera en serie om Fadimes liv skrev hon i DN i maj i fjol: ”Jag ringer mina systrar och säger: Hey lyssna, jag ville berätta om en annan systers historia – Fadimes – men de tog den! Gav sig själva rätten att skildra mitt folks historia, traditioner och kultur. Jag ringer mina systrar och säger: Hur kan de ta sig rätten att bli experter på hedersfrågan, plötsligt brann det vita hjärtat för hederskulturen!”
Nu berättar Nisti Stêrk själv. Och det starkaste i dokumentären är just rösterna från de kvinnor som har utsatts för och arbetar emot våld i hederns namn – till exempel Zubeyde Demirörs som giftes bort som femtonåring och Maria Rashidi som fick sitt ansikte bortfrätt med syra av sin före detta make. Genomslaget av att Fadime steg fram och berättade, trots livsfaran det innebar, och satte ansikte, ord och fokus på förtrycket är tydlig.
”Hon gav oss en röst”, säger Dilek Baladiz, som idag leder Origo-resurscentret mot hedersförtryck, i filmen.

Men hur har den rösten tagits emot? Fadimes tal till riksdagen, två månader innan hon dödades, återkommer gång på gång. ”Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen”, säger hon om de tjejer med invandrarbakgrund som utsätts för våld för att hindra dem från att själva kontrollera sina liv och sin sexualitet.
Maktens röst får stor plats i dokumentären. Statsminister Magdalena Andersson (S) får avsluta – i sin regeringsförklaring citerade hon Fadimes tal, men la också in sina egna ord: ”hedersförtrycket hör inte hemma i vårt land.” Mellan raderna: det hör hemma någon annanstans.
Andersson sätter fingret på hur arvet efter Fadime missbrukats av makten. Istället för en verklig kamp för att få hedersförtrycket att upphöra, används Fadimes minne för en signalpolitik som varken är effektiv mot våld i hederns namn eller mot sexismen, rasismen och klassklyftorna som ger det mer utrymme. 

I sin regeringsförklaring sa Magdalena Andersson att ”hedersförtrycket hör inte hemma i vårt land”. Mellan raderna: det hör hemma någon annanstans.

Den skarpa högersvängen i politiken 2015, med den tillfälliga lagen, hetsen mot människor på flykt och efterapandet av SD:s rasistiska politik nämns inte i filmen, och då blir det svårt att förstå varför hedersförtryck nu plötsligt blivit en fråga att “tjäna röster på”.
Justitieminister Morgan Johansson (S), som utvisat tusentals till krig och förtryck, talar om ungas trygghet. Den 1 juni i år träder Lex Fadime i kraft. Lagen betyder att hedersförtryck blir ett eget brott, med straff på mellan ett och sex år.
Sen 2020 är hedersmotiv straffskärpande, efter ett förslag från Liberalerna motiverat bland annat med att hedersvåld är ”perdurerande” – brott som begås under lång tid, inte vid ett enstaka tillfälle.
Perspektivet kan dock tillämpas på mäns våld mot kvinnor som helhet. Också kvinnor som har vanärat en enskild mans heder genom att vägra tillhöra honom får fly för resten av sina liv, just på grund av att hotet från honom är ”perdurerande”.
Zubeyde Demirörs förklarar i filmen att heder handlar om att kontrollera kvinnors sexualitet: ”som tjej måste du vara oskuld tills den dag du gifter dig” och att ”det är inte specifikt ett land, en kultur, eller en religion”. 

Som marxistiska feminister förstår vi förtryck i hederns namn som en specifik del i en större helhet av mäns våld mot kvinnor, i sin tur en bärande del i den könsmaktsordning som upprätthåller dagens globala kapitalism. Att ära och heder, vanära och skam, koncentrerat kring kontrollen av kvinnors sexualitet, är verktyg i förtrycket av kvinnor i alla patriarkala samhällen, men att deras vikt och familjens roll i att upprätthålla dem varierar mellan olika samhällen.
Stêrk lyfter fram en del av komplexiteten bakom detta, men det är frustrerande att se dokumentären glida över ytan på dem snarare än dyka ned. Debatterna om ”kultur eller kvinnoförtryck”, ”islam eller svenska värderingar” tar stor plats, utan övertygande svar.
Tusentals demonstrerade för att hedra Fadime. Bland annat uppvaktade den RS-initierade kampanjen Vägra Kallas Hora just Mona Sahlin med namnlistor som bland annat krävde mer resurser till skola, fritid, psykiatrin, mer kunskap i hedersfrågor, stopp för utvisningar av de som utsätts för våld i hederns namn. Fadime medvetandegjorde och inspirerade. Den kraften har, trots allt, stått för stegen framåt i kunskap och mod. Den kommer också vara oumbärlig när vi en gång gör slut på våld i hederns namn, och med det allt förtryck.

Arvet efter Fadime: om hedersproblematiken i Sverige finns att se på SVT Play.