August Palm – socialistisk pionjär

Foto: Pressfoto

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal på temat Hvad vilja Socialdemokraterna? på Hotell Stockholm i Malmö. Det var många som kom för att lyssna på vad August Palm hade att säga. Detta trots en inträdesavgift på 20 öre, vilket var mer än vad en industriarbetare tjänade i timmen på den tiden. Mötet kom att skriva historia. Om mötet och August Palms omistliga insats i bygget av den socialistiska arbetarrörelsen i Sverige handlar boken August Palm: Historien om agitatorn som ville förändra Sverige (Kira förlag), skriven av Lars Berggren och Roger Johansson. Boken är en utvidgad och nyutgiven version av ett litet häfte som gavs ut 2006 till 125-årsminnet av August Palms tal.

Per Olsson (per.olsson@socialisterna.org)

Boken är lättläst och ger en kort men informativ skildring av den socialistiska arbetarrörelsens tidiga historia i Sverige, som August Palm kanske mer än någon annan personifierar. Boken sporrar till mer läsning om  arbetarrörelsens historia och tidiga kamp samt är ett utomordentligt underlag för en studiecirkel.

Genom August Palms agitationsresor läggs grunden till det arbetarparti – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) – som grundades 1889 och som inte har  något gemensamt med dagens borgerliga socialdemokrati.

August Palm var skräddare till yrket och det var under sin tid i Tyskland och när han bosatte sig i Danmark under tidigt 1870-tal som han kom i kontakt med den socialistiska rörelsen. På grund av sitt socialistiska engagemang kom han att utvisas från Tyskland 1877 och bosatte sig i Danmark, där han fortsatte att vara en aktiv socialist. I Danmark motarbetades han hårt av etablissemanget och ”1881 mognade tanken till beslut; på hösten flyttade Palm över till Malmö. Han började som skräddare men umgicks, som han själv skriver, ’med tanken att få en socialdemokratisk rörelse i gång’”, som John Lindgren skrev i sin biografi över August Palm.

I Malmö fanns redan innan Palms återkomst till staden 1881 prenumeranter på den danska socialdemokratins tidning Socialisten.

Men det var först med Palm som det kom att bildas självständiga socialistiska arbetarorganisationer och socialistiska arbetartidningar började ges ut. I sitt tal den 6 november 1881 poängterade Palm vikten av att ge ut en arbetartidning, som propagandist och organisatör, och på våren 1882 kom det första numret avFolkviljan ut. Med Folkviljan, som Palm grundat, byggdes arbetarrörelsen samtidigt som tidningen finansierade hans agitations- och organisationsresor. ”Oj, vad jag älskade denna tidning”, skulle Palm skriva i sina memoarer. 

Folkviljan kom dock ut sporadiskt och skulle tre år senare komma att få en ny skepnad i Social-Demokraten, som gavs ut i Stockholm dit Palm flyttat år 1885. Tiden innan flytten till Stockholm reste Palm runt i Sverige för att hålla tal och bygga upp arbetarföreningar. Enbart under perioden mars-september 1883 höll Palm 150 möten. Dessa agitations- och organisationsmöten bidrog starkt till att socialisterna vann ett allt större inflytande i de fackföreningar som fanns och till att en rad nya socialistiska arbetarföreningar bildades. 

Under sin tid i Tyskland och Danmark hade Palm påverkats av Ferdinand Lassalles hemmasnickrade idéer, som var reformistiska och färgade av den utopiska socialismen. Karl Marx och Friedrich Engels var starkt kritiska till eftergifter på en rad centrala politiska punkter som ledarna för den tyska socialdemokratin gjort till Lassalle och som resulterade i att man gick ihop med ”lassalleanerna” år 1875. Bland annat kritiserade Marx och Engels skarpt Lassalles bristande internationalism, hans så kallade kallade ”järnhårda lönelag” och oförståelse för fackföreningarnas roll samt den utopiska tanken att kapitalisterna kunde konkurreras ut av kooperativ som fick ”statlig hjälp” (läs mer i Kritik av Gothaprogrammet, som Marx och Engels skrev 1875).

I sitt tal 1881 lyfte även Palm fram det sistnämnda som ett steg mot socialism, men till skillnad från Lassalle var Palm en sann internationalist och antimilitarist. Det var inte heller Lassalles idéer som kom att genomsyra Socialdemokraternas första partiprogram och tidningen Social-Demokratens första år, utan den revolutionära socialismens. Social-Demokraten kom i sina första nummer att publicera Kommunistiska manifestet som följetong. I Socialdemokraternas första partiprogram från 1897 slås det fast att målet är: ”Upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion” och programmet avslutas med ”att Sveriges socialdemokratiska parti förklarar sig vara ett med socialdemokratin i andra länder” (kursiv i den ursprungliga texten).

Boken är kort, texten löper över drygt 90 sidor, och det är naturligtvis på både gott och ont. Den politiska striden mellan Palm och Hjalmar Branting under 1880-talets mitt får exempelvis ett alltför litet utrymme, trots att den gällde centrala politiska frågor som arbetarrörelsens förhållande till Liberalerna och eventuellt regeringssamarbete (”ministersocialismen”), kampen mot militarismen och storstrejken som vapen i kampen för allmän rösträtt. Branting ville aldrig bränna några broar till Liberalerna och ansåg att det räckte med att demonstrera för rösträtten.  Det var Brantings hållning som till sist kom att få överhanden inom partiets och LO:s ledande kretsar (LO bildades 1898) och Palm skulle med åren att marginaliseras.

Under 1900-talets första årtionden, August Palm dog 1922, kom Palm även på kant med Socialdemokraternas vänsterflygel, vars stomme var det socialdemokratiska ungdomsförbundet. När högern beslöt att splittra Socialdemokraterna 1917 och kasta ut vänstern gick inte Palm med vänstern. Han gick heller inte med i det nya socialistiska vänsterparti som bildades i maj 1917.

Utan flera år innan hade han, som boken skriver, ”distanserat sig från vänstern” och sökt en medelväg som inte fanns. Men även om Palm i slutet av sitt liv förlorade mycket av sin politiska kompass kom han aldrig att överge de idéer och ideal som fick honom att åka över sundet för att bygga den socialistiska rörelsen i Sverige.