En avgörande fråga för arbetarklassen och låginkomsttagare på Island är att for- mulera sina egna politiska alternativ och egna politiska organisationer.Massrörelsen har gång på gång visat sin beslutsamhet. Man har dagligen kommit ut på gatorna, man har varit beredda att slå tillbaka polisen och man har genomfört civilolydnads- och direkta aktioner. Detta kombinerat fick regeringen på fall och visar på styrkan i ett kollektivt ageran- de.
Detta har också varit en spontan rörelse. Det har varit ilskan och frustrationen som dragit ut folket i kamp mot regering, stat och kapital.
Men det finns en rad lärdomar att dra från internationella händelser. Spontana rörelser har flera gånger lyckats fälla impopulära regeringar, som till exempel i Argentina åren 2000/2001. Det var en uppoffrande och beslutsam massrörelse som inom loppet av två veckor fällde fem presidenter. Rörelsen i Argentina formerade dock aldrig sitt eget politiska alternativ. Att detta inte skedde ledde in den i en återvändsgränd, man kan inte bara mobilisera till demonstrationer för all framtid. Man skulle ha behövt formera ett politisk alternativ med en egen dagordning för att föra rörelsen till en slutgiltig seger.
Erfarenhet är bästa lärdomen. Tiotusentals har under rörelsen på Island lärt sig hur man organiserar demonstrationer och möten, samt hur man bemöter polis och media. Nu måste dessa lärdomar tas tillvara genom att man utmanar systemet på allvar genom uppbygget av ett eget politiskt alternativ i form av ett socialistiskt massparti. Frågan om nya arbetarpartier är central i händelserna på Island. Arbetarklassen behöver en självständig politisk röst.
Att kapitalismen är i kris leder inte automatiskt till en socialistisk medvetenhet, vilket rörelsen på Island visar. Många vet vad de är emot, men få vad de vill ha istället.
Med ett socialistiskt massparti skulle arbetarrörelsens traditioner och historia kunna visa vägen framåt till ett nytt socialistiskt Island. Utvecklingen på Island måste därför följas noggrant av socialister internationellt. Socialister måste också i den grad det är möjligt intervenera i rörelsen och lägga fram ett socialistiskt program.
På demonstrationen den 30 januari var CWI den enda socialistiska organisationen som spred något material. Över 200 ex av en sexsidig pamflett delades ut med rubriken ”Demonstration av ilska fick regeringen på fall”. Suget efter idéer syntes i att pamfletten bokstavligen slets ur händerna på CWI-medlemmarna.
Kristofer Lundberg
Reykjavik
