Belarus: Hur kan vi ta kampen vidare?

Den massiva kampvågen i Belarus under hösten 2020 har förvisso avtagit, men folkets ilska mot regimen har inte dämpats – tvärtom (Foto: CC BY-SA 3.0).

av Supratsiwlenine Pratsownykh (Arbetarmotstånd, ISA:s sympatisörer i Belarus) // Artikel i Offensiv

Heroiska massprotester har sedan den 10 augusti 2020 skakat Belarus, som har vägrat att böja sig inför den öppna terror som används av regimen, med polisvåld och mass­arresteringar. Vilken är nu vägen framåt?

Heroiska massprotester har sedan den 10 augusti förra året skakat Belarus, då resultatet av presidentvalet tillkännagavs och Aleksandr Lukasjenko gjorde anspråk på att ha vunnit med över 80 procent av rösterna. De har mötts av polisvåld och massarresteringar. Till dags dato har över 30 000 personer arresterats, många oppositionsaktivister har tvingats lämna landet och andra har skadats av polisens agerande.
Det helt klart riggade valresultatet, följt av det brutala polisvåldet dagarna efter, var de utlösande orsaker som drog in massorna i kamp. Arbetarklassen besvarade i slutet av augusti förra året våldet med spontana massmöten och strejker. Med ett allt större deltagande från arbetarklassen växte protesterna i styrka, men upptrappad repression och polisvåld kom att begränsa deltagandet i den landsomfattande strejken som genomfördes i oktober. 
Allt eftersom de protesterande sökte efter nya sätt att organisera sig gick människor i bostadsområdena samman och formade kvarterskommittéer. 

Aleksandr Lukasjenko har suttit vid makten sedan i juli 1994. Hans regim har, fram till nu, aldrig varit i en så djup kris. Men de motsättningar som har lett fram till den här krisen har ackumulerats under de senaste tjugo åren. Privatiseringar, nedskärningar och den globala ekonomiska krisens följder har alla spelat sin roll.
Arbetare har inte längre någon anställningstrygghet – de anställs på tillfälliga kontrakt. Samtidigt har pensionerna försämrats. När regimen år 2021 inledde en stor attack på arbetslösa och la en ny skattepålaga på den halva miljonen arbetslösa, ”parasiterna” som inte gav samhället någonting enligt regimen, utbröt massprotester. 
Att regimen helt avfärdade farorna med coronaviruset förstärkte det missnöje som redan fanns. Lukasjenko är en virusförnekare, som exempelvis har hävdat att smittan kan bekämpas genom att dricka ett par snapsar vodka. 

Det växande missnöjet och den förändrade medvetenheten bland massorna provocerade fram en splittring inom den härskande eliten. Viktor Babariko, tidigare överhuvud för Belgazprom-banken, ett dotterbolag till ryska Gazprom, och Valerij Tsapkalo, som var spjutspetsen för Lukasjenkos presidentvalskampanj 1994, tillkännagav att de skulle ställa upp mot honom i presidentvalet. De fick anslutning av den populära bloggaren Sergej Tichanovskij. 
Regimen svarade med att låta åtala alla tre – Tsapkalo flydde landet, men de två andra arresterades. Det blev då Svetlana Tichanovskajas uppgift att upprätthålla oppositionens fana i valet.
Få förväntade sig att Lukasjenko skulle tillåta ett rättvist val. Men tillkännagivandet av valresultatet, i vilket han hävdade att han fått mer än 80 procent av rösterna, blev droppen. Missnöjet med den ekonomiska situationen, de arbetarklassfientliga reformerna och avsaknaden av grundläggande fri- och rättigheter knuffade massorna till protester. De började, drivna av en längtan efter förändring, kräva diktaturens störtande.

Vad som började som fredliga och relativt lugna protester möttes snart av våldsam repression. Användandet av polisvåld, särskilt när det riktades mot arbetare, ökade ilskan på arbetsplatserna och resulterade i att kraven skärptes. 
Förutom att regimen skulle bort restes även krav på att dess representanter skulle ställas inför en ”tribunal för bestraffarna”, och parollen ”frihet för de politiska fångarna” började höras ännu högre.
De olika sociala skikt och klasser som deltog i protester hade olika motiv. För oppositionens liberala elit var protesterna endast en följd av valfusket som förhindrat dem från att komma till makten. För den breda majoriteten av befolkningen som opponerade sig emot regimen var valfusket en fortsättning på den rådande katastrofala ekonomiska och sociala politiken. I avsaknad av massornas egna organisationer, särskilt för arbetarklassen, blev det den liberala eliten som kunde göra anspråk på att tala för alla protesterande.

Den liberala eliten har till följd av sin klassposition sina egna skäl att göra sig kvitt denna diktator, genom att om nödvändigt luta mot arbetarna för att kunna få jobbet gjort. De gör dock allt för att dessa arbetare inte blir tillräckligt oberoende och organiserade för att förhindra att de vänder sig emot den nya härskande eliten – kapitalisterna och oligarkerna – efter Lukasjenko.
Oppositionseliten var snabb med att organisera ”samordningråden” i förhoppning om att detta organ skulle kunna ta över makten så snart diktatorn drivits bort. Och med hundratusentals människor ute på gatorna runt om i landet såg det ett tag ut som om det bara var en fråga om när regimen skulle falla. Men när Lukasjenko lyckades sitta kvar började oppositionen splittras upp och söka olika vägar framåt.

En nyckeluppgift är nu att organisera strejkommittéer och bilda fackföreningar på arbetsplatserna.

Om dess ledning hade haft en tydlig strategi hade massrörelsen kunnat besegra Lukasjenko under de veckor som följde efter att fuskvalets resultat annonserats. 
Men det saknades en strategi som baserades på att de som gick med i protesterna också drogs med i diskussioner om taktik, krav och hur sprida och förankra proteströrelsen, särskilt på arbetsplatserna. På fabrikerna följdes protesterna av att krav också restes på fasta jobb – bort med de osäkra och tillfälliga – men ingen inom eliterna vågade lova att fullfölja detta krav. Samordningsrådet valde istället att publicera ett dokument som talade om att kontraktssystemet ”skulle ses över”. 
I brist på strategi kom protesterna till slut att framstå som veckovisa rituella demonstrationer.

Kamprörelsen hade kunnat segra om den hade haft demokratiska strukturer, valda kommittéer med representanter från arbetsplatsernas strejkkommittéer, bostadsområden samt universitet och högskolor. Men oppositionseliten ville inte ens överväga denna möjlighet för att inte riskera att få sin position hotad.
Supratsiwlenine Pratsownykh, ISA:s anhängare i Belarus, menar att till kraven på att Lukasjenko måste bort och alla politiska fångar friges måste också läggas ett krav på ett slut på privatiseringarna och kontraktssystemet samt för pensioner som det går att leva på, plus kostnadsfri högkvalitativ sjukvård och utbildning. 
Arbetarklassen måste bli kamprörelsens ledande kraft och bilda ett massarbetarparti med ett socialistiskt program, som ställer upp med egna kandidater i val samtidigt som partiet kämpar för att en ny konstituerande församling sammankallas där valda representanter för det arbetande folket kan besluta om hur det nya Belarus ska styras och formas. 
Vi säger: För ett demokratiskt, oberoende och socialistiskt Belarus som en del av en bredare federation av demokratiskt socialistiska stater.
Oppositionseliten begränsade protesterna till att endast kräva ”rättvisa val” och ignorerande nödvändigheten av en social och ekonomisk förändring. Den liberala oppositionen talar om nationens intressen och behovet av att ena folket, men med detta menar de att de leder, medan resten passivt stödjer den politik de vill föra. Dess uppmaning att varje arbetare som vill strejka informerar ledningen om detta, vilket leder till att de omedelbart avskedas, är kriminellt eftersom det direkt motverkar en organisering på fabrikerna när arbetaraktivisterna en efter en kastas ut. 

Vänstern i Belarus kan inte underordna sig den liberala eliten, utan måste erbjuda ett socialistiskt alternativ till den misslyckade taktiken och till kapitalismen, samt göra allt som står i deras makt för att assistera en självständig arbetarorganisering på arbetsplatserna.
Endast arbetarnas självorganisering kan göra det möjligt för oss att besegra kapitalismen och endast den kan garantera introduktionen av den mest progressiva formen av demokrati.
Vänstern måste undvika det sekteristiska misstaget att reducera arbetarklassen till arbetarna på de stora fabrikerna. Nya skikt i samhället har anslutit sig till arbetarklassen. Sjuk- och hälsovårdsanställda har placerat sig i kampens frontlinje, studenter har organiserat sig för att uttrycka sin solidaritet med arbetarklassen. Arbetare inom transport- och informationssektorn har förmågan att på ett effektivt sätt lamslå ekonomin om de är organiserade.
De belarusiska protesterna har haft ett ”kvinnligt ansikte” och det har även landets arbetarklass. Procentandelen arbetarkvinnor i Belarus, likaväl som andelen kvinnor med extrajobb vid sidan av, är högre än i Ryssland eller Ukraina, samtidigt som kvinnor idag har lägre löner än män. Kampen för kvinnors rättigheter måste sättas högst på dagordningen när arbetarenhet ska byggas. 

Vår kamp för att fälla Lukasjenkos diktatur är en kamp för demokrati och socialism – för en planerad ekonomi baserad på arbetarnas demokratiska kontroll och styre av alla fabriker och större arbetsplatser.
En nyckeluppgift är nu att organisera strejkkommittéer och bilda fackföreningar på arbetsplatserna, för att arbetarkollektiven ska organisera sig som självständig och oberoende kraft.
Protesterna i Belarus är för närvarande i avtagande, men folkets ilska mot regimen har inte försvunnit. Det har blivit mer riskabelt att delta i demonstrationerna, då repressionen har trappats upp, demonstrationerna har blivit mindre och det blir allt svårare att bedriva politisk aktivitet på gator och torg.
Det i sin tur gör det än mer nödvändigt att förlägga det politiska arbetets tyngdpunkt till arbetsplatserna och på så sätt bygga kamprörelsen inför de strider som väntar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!