Sedan december har livet på Madagaskar varit tumultartat på grund av striderna mellan landets president Marc Ravalomanana och Andry Rajoelina, borgmästare i öns huvud- stad Antananarivo.Oroligheterna började när Ravalomanana stängde Rajoelinas TV- kanal för att den sänt en intervju med hans företrädare som president.
Från att en gång ha setts som en populär reformist har president Ravalomanana blivit mer och mer diktatorisk de senaste åren och har redan behövt avvärja ett försök till statskupp, i november 2006.
Rajoelinas svar på presidentens påtryckningar var att utnämna sig själv till statschef den 31 januari i år, då han också krävde Ravalomananas omedelbara avgång. Tre dagar senare, efter kravaller i huvudstaden och runt om i landet, avsattes Rajoelina som borgmästare.
Demonstrationer för båda sidor fortsatte dock och den 7 februari sköts 28 personer ihjäl av presidentens trupper, då Rajoelinas anhängare försökte storma palatset. Försvarsministern har sedan dess avgått och säger att hon inte kan delta i en regering som dödar civila. Oroligheterna pågår fortfarande.
Frankrike har skyndsamt skickat sina diplomatiska styrkor till sin forna koloni, ett av världens malm- och mineralrikaste länder, för att lugna ner stämningen och övervaka förhandlingar mellan de två parterna. Kyrkorna deltar också i processen.
Man kan fråga sig varför Rajoelina har dragit sin kamp så långt mot vad som trots allt är en demokratiskt vald regering. Samtidigt måste man peka på Ravalomananas tendenser till maktmissbruk och korruption. De båda sidorna är egentligen två sidor av samma mynt och en del av det korrumperade etablissemang som styrt Madagaskar sedan självständigheten. Det är också svårt att se hur en kompromiss framförhandlad av Frankrike och kyrkorna kommer att leda till en förbättring.
Minst 100 madagasker har dödats sedan kuppförsöket och det är uppenbart att det är vanligt folk som förlorar mest i dragkampen mellan två politiker som har suddat ut gränserna mellan sina egna privataffärer och politiken.
John Tumpane
