Bolivia: Masskamp för socialism kan stoppa högern

2008-05-15 15:51:49




Som vi skrev i förra numret av Offensiv (nr 799, den 8 maj) stiger spänningen i Bolivia efter högerns så kallade folkomröstningen i departementet (provinsen) Santa Cruz den 4 maj, där över 80 procent röstade ja till ökat självstyre (autonomi) åt den rika provinsen.
Bolivias president Evo Morales har svarat med att utlysa en riksomfattande folkomröstning för att mobilisera till stöd för sin regering och politik.

– Autonomin som de föreslår (i Santa Cruz) är inget annat är ett trick för att fortsätta strypa de fattiga, säger Marina, aymaraindian från Plan 3000, en fattigförort med jordvägar i utkanten av Santa Cruz, till BBC.
Bolivia är ett delat land, socialt och geografiskt. De låglänta provinserna i östern, Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando, kallas för ”halvmånen”. Där är majoriteten vit och där finns gasfyndigheterna och de stora jordbruken. I höglandet i väster tillhör den stora majoriteten ursprungsbefolkningen, som förtryckts under hundratals år och fram till nyligen helt saknade inflytande i det politiska systemet. Där är också den stora majoriteten fattig.

Ett delat land

Den politiska uppdelningen följer samma linjer. President Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för socialism) har starkare stöd i höglandet, medan den gamla eliten och högern är stark i låglandet. Men denna uppdelning är inte huggen i sten. Under de folkliga resningarna åren 2000 (med ”vattenkriget”, då en folklig rörelse stoppade privatiseringen av vattnet i Cochabamba), 2003 (”gaskriget”, som fällde presidenten Sánchez de Lozada) och 2005 (för nationaliseringen av gasen och oljan, som fällde presidenten Carlos Mesa) gick vänstern framåt. År 2005 blev Evo Morales vald med 54 procent av rösterna, en fördubbling jämfört med valet innan (2002). Även i Santa Cruz gick MAS starkt framåt.
De som röstade på Evo Morales hoppades på förändring. De rörelser som organiserat protesterna satte press på Evo Morales för ett förstatligande av gasen och oljan. Med dessa rikedomar i statens händer skulle den fattiga befolkningen, som lidit under århundraden av kolonialt och imperialistiskt förtryck och plundring, äntligen få det bättre. Men det förutsätter ett program för en brytning med det kapitalistiska systemet, vilket skulle innebära en kamp mot den gamla eliten och högern, och mot imperialismen. Det skulle därför vara nödvändigt att fortsätta de folkliga mobiliseringarna och förstärka organiseringen av arbetarna och de fattiga bönderna, och bygga ett alternativ till de ruttna borgerliga institutionerna.
Tyvärr hade inte Morales något sådant i åtanke. Regeringen linje har varit att hålla sig till vad som är ”lagligt”, hålla sig inom den borgerliga statens institutioner och söka en kompromiss med den gamla eliten.

Finns ingen medelväg

Men det är försöket att bara gå halva vägen som lagt grunden till de problem som Evo Morales möter idag. De progressiva åtgärderna som införs är inte tillräckliga för att bryta sönder den gamla maktstrukturen eller för att ändra situationen för den fattiga majoriteten, men långt mer än tillräckligt för att hamna på kollisionskurs med högern.
Den första stora åtgärden från Evo Morales sida var att den 1 maj 2006 deklarera ”nationaliseringen av gasen och oljan”. För att understryka åtgärden ockuperade armén gas- och oljebolagens tillgångar tillfälligt. Men denna ”nationalisering” begränsades till en omförhandling av kontrakten med de multinationella företagen, som tvingades acceptera en högre beskattning. Det enda som då blev nationaliserat var de två raffinaderier som brasilianska Petrobras hade köpt 1997, som nu köptes tillbaka till i stort sett samma pris. Vad gällde de andra företagen som delvis privatiserats var förslaget att de också fortsättningsvis skulle stå under ett blandat ägande, men med statlig aktiemajoritet. Det var dock först på 1 maj i år som Evo Moralen konkretiserade det.
Evo Morales deklarerade att fyra gasbolag och telebolaget Entel ska ”förstatligas”. Vad gäller bolaget Andina, innebar det att regeringen köpte 1,08 procent av aktierna av Repsol-YPF (spansk-argentinskt) för 6 miljoner dollar, vilket räckte för aktiemajoritet. Andina kontrollerar 50 procent av jättegasfälten San Antonio och San Alberto, där Petrobras äger 35 procent. Båda parter var överens om denna affär. I de tre andra fallen kommer regeringen att tvinga igenom affären. Det gäller Chaco (som kontrolleras av brittiska BP), Transredes (Ashmore, också brittiskt) och CLHB (tysk-peruanskt). Transredes äger 51 procent av gasledningen till Brasilien på den bolivianska sidan. På den brasilianska sidan äger de 12 procent.
Telebolaget Entel privatiserades 1996, med Telecom Italia som största ägare. Sedan ifjol har bolivianska staten och Telecom Italia tvistat om kontrollen över de 47 procent av aktierna som ägs av pensionsfonder.
Samtidigt tillät Evo Morales privatiseringen av utvinningen av en av världens största järnmalmsfyndigheter, Mutún, att gå igenom. Den kontrolleras nu av det indiska företaget Jindal Steel.
De ökade skatteintäkterna har gett ett visst utrymme för ett fåtal och begränsade reformer. Regeringen har exempelvis gjort vissa förbättringar vad gäller den statliga grundpensionen. Men även denna begränsade pensionsreform har lett till konflikt med högern, då regeringen har bekostat den genom att behålla 30 procent av skatteintäkterna från gasen och oljan som egentligen skulle gå till provinserna och kommunerna.

Autonomi – för vem?

Den hetaste stridsfrågan nu är frågan om autonomin. För att förstå denna fråga måste man se att den har två sidor. Å ena sidan har rörelserna som företräder ursprungsbefolkningen länge krävt mer utrymme och autonomi i sina områden.
Evo Morales, den förste indianen att bli vald till president i Bolivia, trots att över 60 procent av befolkningen tillhör de olika ursprungsfolken, lovade att göra sig kvitt den maktstruktur som påtvingats dem sedan kolonialtiden. Å andra sidan, har den lokala makteliten i ”halvmånen”, främst i Santa Cruz, krävt en ökad autonomi. Dessa två sidor har helt motsatta intressen. Den gamla eliten vill ha ökat självstyre för att inte behöva dela med sig av de lokala rikedomarna till de fattigare områdena, men också som motvikt mot en vänstervriden centralregering.
Till skillnad från grannlandet Brasilien eller USA är Bolivia ingen federation. Fram till 2005 var prefekterna (guvernörerna) i departementen utsedda av regeringen, och det fanns inga lokala parlament. Som en del av kompromissen mellan MAS och högern, genomfördes de första valen till prefekter samtidigt som de allmänna valen i slutet av 2005. Evo Morales anhängare lyckades dock bara vinna tre av de nio departementen. Under 2006 genomfördes en folkomröstning om autonomi för departementen. Majoriteten i landet röstade nej, medan en majoritet i ”halvmånen” röstade ja.
Som utlovat genomfördes 2006 val till den nya konstituerande församlingen, som skulle skriva den nya grundlagen. I valet till den konstituerande församlingen lyckades MAS vinna en majoritet, men inte den två tredjedelars majoritet som behövdes för att skriva grundlagen på egen hand. Det öppnade för en lång dragkamp mellan regeringen och ”halvmånen”.
Högern lyckades länge blockera förslagen, då den inte ville gå med på de sociala reformer som Evo Morales lade fram. Två nyckelfrågor var ursprungsbefolkningens autonomi, som inom sina områden skulle ha inflytande över jord och naturresurser, och jordreformen med förslag om att införa ett tak på hur stora landegendomarna får vara (5 000 eller 10 000 hektar – vilket skulle bestämmas i en folkomröstning).
För att komma ur dödläget bestämde regeringsanhängarna sig för att rösta igenom grundlagen med enkel majoritet, och sedan underställa den en folkomröstning. Omröstningen skedde den 24 november i en militärförläggning under mycket dramatiska former, utan närvaro av oppositionen.
Högeroppositionen svarade med en tvådagars generalstrejk i sex departement den 28 november. Den 15 december utlyste de fyra departementen i ”halvmånen” självstyre och att de skulle hålla folkomröstningar för att besluta om ”autonoma stadgar”.
Stadgarna ger långtgående lokala befogenheter: eget parlament, egen polis, kontroll över naturresurser och jord, egna skatter, egna tullar, egen utbildningspolitik och även egna kontrakt med utländska företag.
Den första av de lokala folkomröstningarna utlystes till samma datum som det var tänkt att omröstningen om den nationella grundlagen skulle hållas, den 4 maj.
Den 22 mars bestämde dock Nationella valdomstolen att den nationella folkomröstningen måste skjutas upp. Samtidigt bedömde domstolen att de planerade folkomröstningarna i de fyra delstaterna var olagliga, men eliten i Santa Cruz beslöt att hålla fast vid dem ändå.

Evo Morales tappar mark

Det är tydligt att Evo Morales har tappat mark under den senaste perioden. Trots reformerna är situationen för majoriteten inte märkbart bättre. Inflationen har gröpt ut köpkraften för arbetarna och livsmedelspriserna har stigit kraftigt. Evo Morales har utfärdat ett dekret som tillfälligt har stoppat export av matolja och andra varor för att undvika matbrist, vilket har lett till ytterligare motstånd från eliten i de östra delarna av landet.
Många i de sociala rörelserna har också känt sig svikna av regeringens halvmesyrer. De radikala rörelserna, som COB (bolivianska LO), manade till bojkott av valet till den konstituerande församlingen. De ville att de sociala rörelserna, som fällt presidenterna och varit motorn i förändringarna, skulle vara representerade i den konstituerande församlingen.
I Santa Cruz har regeringsanhängarna haft svårt att mobilisera. Econoticiasbolivia.com rapporterade i slutet av 2006: ”den 14 december 2006 samlades cirka tre tusen arbetare och boende i en av de fattiga delarna av staden Santa Cruz för att ge stöd åt Morales politik och fördöma oligarkins agerande. Oligarkin hotar att dela landet om den inte får igenom sina krav på autonomi. Dagen efter lyckades oligarkerna, i samma stad, samla nästan 300 000 människor som krävde autonomi och fördömde centralregeringen… detta i en stad där Evo Morales parti i valet 2 juli 2006 [till den konstituerande församlingen] lyckades få 26 procent av rösterna…”.

Högerns offensiv

Högern å sin sida har gått på offensiven på olika fronter. Politiskt har man lyckats skapa ett stöd för kraven på autonomi, bland annat genom att utlova fri sjukvård, högre löner och tillgång till dricksvatten för ursprungsbefolkningen. Santa Cruz prefekt, Rubén Costas, har till och talat om att ”den 4 maj börjar den verkliga revolutionen… vi ska lära dem hur man skapar en demokratisk och humanitär socialism” (Econoticiasbolivia. com).
Det råder dock ingen tvekan om klasskaraktären bakom elitens retorik. Ledarna för eliten i Santa Cruz är stora jordägare och företagare, som bara vill skydda sina egna intressen.
Den viktigaste organisationen för eliten i Santa Cruz är ”Medborgarkommittén”, vars förre ordförande var just Rubén Costas.
Den nuvarande ordföranden är Branco Marinkovik, en storgodsägare med mer än 27 000 hektar mark i sin ägo. Som många andra godsägare i området har han roffat åt sig jorden. Fem gånger har han dragits inför domstol för att olagligen ha tagit statlig jord. Många storgodsägare fick jorden till skänks av militärregeringar eller köpte den för en spottstyver från de nyliberala regeringarna.
I Santa Cruz kontrollerar 15 familjer en halv miljon hektar jord. Också i Beni har tio familjer lyckats roffa åt sig en halv miljon hektar olagligen och i Pando kontrollerar nio familjer 800 000 hektar. I landet som helhet äger 100 familjer 25 miljoner hektar jord, fem gånger mer än två miljoner fattiga bönder. Det är anledningen till att eliten försöker blockera den nya grundlagen, som förbjuder stora jordegendomar.
Regeringsrepresentanter som gått in för att undersöka fall av slavliknande förhållanden som indianer ur guaranífolket lider under, eller för att fördela statlig jord i Santa Cruz, har jagats iväg av jordägarnas lakejer.

Rasistisk kampanj

Överlag är rasismen som riktas mot ursprungsbefolkningen mycket närvarande. Rubén Costas tvekar inte att använda nedsättande ord mot indianer i TV.
I delstaten Benis ”autonoma stadga” finns till och med inskrivet att indianer från andra delar av landet inte ska kunna flytta till provinsen utan tillstånd.
Santa Cruz Medborgarkommitté sponsrar också Santa Cruz Ungdomsunion (UJC), som organiserar och beväpnar gangsters som attackerar MAS-anhängarnas demonstrationer och hotar alla som trotsar elitens makt. UJS var ansvariga för ”ordningen” under den lokala folkomröstningen, med 22 000 frivilliga.
För närvarande har Evo Morales bara inflytande över tre av de nio departementsregeringarna (La Paz, Oruro och Potosí). Förutom de fyra departementen i ”halvmånen”, är det möjligt att Cochabamba och Chuquisaca följer efter.
Morales har vacklat mellan hot och försök till förhandlingar. Han säger att folkomröstningen inte har större tyngd än en opinionsundersökning, men högern har varit framgångsrik i att skapa en ny verklighet, en ny ståndpunkt att förhandla utifrån.
MAS har fortfarande stöd från viktiga organisationer som bondefacket CSUTCB, men även dessa kräver klarare åtgärder, som förstatligande av matindustrin som svar på matbristen. De radikalare rörelserna vill ha ”dagordningen från 2003 och 2005” med verkliga förstatliganden av gas, olja, gruvor och jord genomförd. Med den nya ”nationaliseringen” försöker Evo Morales återta initiativet.

Mot ett avgörande

Situationen är nu extremt farlig. Evo Morales politik har lett till att de sociala rörelserna delvis gått tillbaka. Det talas om risken för en ny kupp från militären. Bolivia har ju världsrekord i militärkupper, med nära 190 kupper och kuppförsök mellan år 1825 och år 1982.
Evo Morales räknar med att armén kommer att stödja den ”lagliga” regeringen. Det är en farlig förhoppning. Allende och hans vänsterregering hoppades på samma sak i Chile, men det slutade med Pinochets kupp 1973. Armén kan mycket väl vid en viss tidpunkt träda in och ersätta regeringen, för att ”rädda landet från sönderfall”.
Risken finns även för att högern fortsätter sin marsch mot autonomi, vilket hotar att leda till ett inbördeskrig.
Arbetarnas organisationer, som COB, och de fattiga böndernas rörelser, måste börja organisera kommittéer för att försvara de framsteg som uppnåtts, men som också kan ta upp striden mot elitens trupper.
Det som pågår i Bolivia är en strid mellan revolution och kontrarevolution. Det är en illusion att tro att det går att nå fram till en kompromiss mellan den gamla eliten, jordägarna och kapitalisterna, och de fattiga massorna. Högern är medveten om vad som står på spel.
– Bolivia kan bli det land som markerar brytpunkten för den auktoritära vänstermodell som inspireras av Hugo Chávez, en brytpunkt som kan leda till hela modellens sammanbrott, säger Santa Cruz-senatorn Oscar Ortiz (Dagens Nyheter den 1 maj).
Arbetarna måste också stärka den politiska organiseringen. Arbetarna behöver ett socialistiskt massparti som kan lägga fram en revolutionär strategi för rörelsen.
Arbetarna måste bemöta den gamla elitens lögner och lägga fram sitt egna alternativ i form av ett socialistiskt program, som kan utgå ifrån kraven från 2003 och 2005, ett förstatligande av jorden och naturresurserna, men också av bankerna och storföretagen.
Allt detta måste underställas arbetarnas demokratiska kontroll och styre och inlemmas i en demokratisk planering av ekonomin.
Bara så kan den gamla elitens makt brytas och en verklig förändring av de fattiga massornas liv börja. Men behovet av att se kampen i ett internationellt perspektiv är också centralt.
Arbetarna, de fattiga bönderna och ursprungsbefolkningen i Bolivia för samma kamp som arbetarna och bönderna i Venezuela, Equador, Brasilien, etc.
En socialistisk federation i Latinamerika skulle vara ett enormt steg för att lyfta massorna ur fattigdomen, utmana de imperialistiska massorna och visa ett alternativ för mänskligheten.
Kampen i Bolivia är värd allt stöd från arbetare och ungdomar världen över.

Marcus Kollbrunner

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!