COP30– ett allvarligt misslyckande

Det COP30 i Belém vid Amazonflodens mynning som Brasiliens Lularegering mot alla odds hade annonserat som ett ”sanningens” och ”genomförandets” toppmöte blev tvärtom i stället ett både väntat och bedrövligt fiasko.

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Att de FN-ledda klimatförhandlingarna som efter 30 års förhandlingar och 10 år efter Parisavtalet samlade 50 000 deltagare och utanför förhandlingarna tiotusentals representanter för urfolk, miljö- och sociala rörelser inte ens förmåddes att nämna de fossila bränslen vid namn som eldar på 75 procent av den globala uppvärmningen är fullständigt sanslöst.
Inte heller blev det något alls av den färdplan för att stoppa avskogningen som Brasiliens förhandlare velat se, inte ens ett omnämnade av skogarnas betydelse för att fånga upp 25 procent av den koldioxid som släpps ut.
Det blev heller inga löften om skärpta utsläppsminskningar i de nationella klimatplaner som länderna tagit på sig att lämna in, men som 70 av de 194 närvarande länderna inte ens brytt sig om att lämna in.
Som Naturskyddsföreningen konstaterar avslutades klimattoppmötet COP30 i Belém, Brasilien, utan några beslut alls som krävs för att vända kursen från en tre grader varmare värld.

De utvecklingsländer och civila organisationer som krävt tredubblat stöd till en ”klimaträttvis” finansiering av försvarsåtgärder som mangrovesumpar, översvämningsskydd, vattenlagring mot torka och annan klimatanpassning till 2030 lyckades få en skrivning om ”ansträngningar för att tredubbla” detta, men först till 2035.
De 120 miljarder dollar som detta uppges handla om är en tredjedel av vad som minst skulle krävas och kommer antagligen att ingå inom ramen för ett beslut på förra toppmötet i Baku.
Även jordsystemforskaren professor Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning, dissar COP30 som ett mycket allvarligt misslyckande. I en replik till COP30:s motton säger han att ”’Sanningen’ är att vår enda chans att ’hålla 1,5°C inom räckhåll’ är att böja den globala utsläppskurvan nedåt år 2026 och sedan minska utsläppen med minst 5 procent per år. ’Genomförande’ kräver konkreta färdplaner för att påskynda utfasningen av fossila bränslen och skyddet av naturen. Vi fick ingetdera”.
Därmed hotas miljarder människor och hela världen av ökande väderextremer och risken att brytpunkter korsas, bland dem jordens rikaste biomer – Amazonas och tropiska korallrevssystem – och en ohejdbar smältning av Grönlandsisen som på visserligen lång men oåterkallelig sikt skulle höja havsytan med 7 meter.
Sveriges plågade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) försöker försvara EU:s, Sveriges och sin egen roll med att lägga skulden för misslyckandet på ”de arabiska oljestaterna och Ryssland med flera”.
Men att bara skylla på oljestaterna håller inte. Den FN-ledda klimatprocessen inleddes i ett annat världsläge än det som i dag präglas av geopolitiska spänningar med krig, krigshot och militär kapprustning i en knivskarp ekonomisk och politisk konkurrens mellan den globala kapitalismens alltmer auktoritära och imperialistiska rivaler.
I spetsen för det aktiva sabotaget mot klimatförhandlingarna går den reaktionära och vetenskapsförnekande Trumpadministrationen i USA, som alla oljestater kan ta skydd bakom. Och det görs med stöd av USA:s och världens ledande techmiljardärer och superrika liksom av alla de globala storföretag och banker som ser sina enorma investeringar i fossila tillgångar hotade av en klimatomställning.
Till syvende och sist är det den i världen helt dominerande konkurrens- och vinstdrivna kapitalismen med sin till ravinens rand ökade reva i ämnesomsättningen med naturen som står i vägen för en samhällsutveckling i balans med naturen.

”Den skickade ett tydligt budskap: verkligt klimatledarskap kommer från folket.”

De enda små smulor av positiva rapporter från COP30 var att det två veckor långa mötet i Amazonas utkant efter tre tidigare COP-möten i slutna oljestater gav en chans för urfolk, frontlinjesamhällen, ungdomar, fackliga aktivister och vanliga människor att samlas till färgsprakande och energifyllda aktioner, debatter och kulturinslag.
Folkets marsch för klimaträttvisa den 15 november samlade enligt 350.org fler än 70 000 människor. ”Med dans, mässor och en symbolisk begravning för fossila bränslen – inklusive gigantiska kistor och en uppblåsbar jord – förvandlade marschen kollektiv sorg till kraftfullt, beslutsamt motstånd. Den skickade ett tydligt budskap: verkligt klimatledarskap kommer från folket”.
Ett resultat av urfolkens kamp vid sidan av COP30 var också att Brasiliens regering på urfolkens dag den 17 november gav dem rättigheter till kontroll och därmed ökat skydd mot avskogning med mera av ytterligare 10 till ytan betydande territorier i Amazonas utöver de 11 som gavs redan 2024, på sammanlagt 13,8 procent av landets yta.
Ett annat resultat i COP30:s avtalstext var en ny skrivning om så kallat rättvis omställning, kallad BAM (Belém Action Mechanism). Kravet, som först restes av fackföreningar i USA, har anammats av urfolken och innehåller nya formuleringar om urfolkens rättigheter och stöd till de samhällen som drabbas hårdast av utvinningen. Återstår att se vad det kan betyda för till exempel Oviken och de orter som oroas för urangruvor i Sverige, om något.

Emil Gualinga, talesperson för Kichwafolket i Sarayaku, Ecuador, hoppas att stycket i arbetsprogrammet för rättvis omställning om ursprungsbefolkningars rättigheter, ”inklusive fritt, förhands- och informerat samtycke (FPIC), självbestämmande och ursprungsbefolkningars rättigheter i frivillig isolering och initial kontakt”, ska bli vägledande för en rättvis omställning i varje land.
Men där stannar hans hyllningar, då COP30 trots skrivningen i programmet för en rättvis omställning höll ursprungsfolken ”uteslutna från förhandlingarna, och i många fall fick vi inte ordet i förhandlingsrummen. Inte heller har de flesta av våra förslag införlivats. Militariseringen av COP visar att ursprungsfolk ses som hot, och detsamma händer i våra territorier: militarisering sker när ursprungsfolk försvarar sina rättigheter inför olje-, gruv- och andra utvinningsprojekt”.

COP30 har inget gjort för att hejda de tecken som finns på att utsläppen i global skala till och med accelererar, samtidigt som den tomma förhandlingscirkusen nu hankar sig vidare mot nästa års COP31 i Turkiet. Under tiden kommer oundvikligen nya katastrofala konsekvenser att piska fram nya uppsving för klimat- och miljökampen, tätt sammanvävda med nya och växande proteströrelser mot krig, militarism, imperialism och kapitalistisk plundring av människor och natur.■