
I Argentina har protester mot höjda skatter på export av jordbruksprodukter nyligen ägt rum.
Sedan den ekonomiska kollapsen 2002 har Argentina haft en stadig tillväxt på 8 procent per år, vilket gett stimulanser till ökad arbetarkamp.
Även Chile har skakats av arbetarkamp, studentprotester och återuppväckta politiska organisationer, och för första gången växer en generation upp utan men från den mörka epoken (Pinochets militärdiktatur. 1973-1990).
För en tid sedan gick 10 000 lärare ut i strejk för höjda löner och bättre arbetsvillkor och studenter strejkade mot höjda kollektivtrafiksavgifter som främst drabbar de som bor i utkanten av Chiles huvudstad Santiago.
I Brasilien är president Lulas smekmånad slut. Intresset och stödet är stort för det framväxande masspartiet PSOL, som är ett vänsteralternativ där även Socialismo Revo- lucionario (CWI Brasilien) ingår. Inom PSOL har Socialismo Revolucionario spelat en viktig roll i bildandet av ett revolutionärt vänster-block.
Den nyvalda vänsterpresidenten Lugo i Paraguay pressas av sina borgerliga allierade att gå samma riktning högerut som sin kollega i Brasilien, med skillnaden att det inte kommer att vara i en ekonomisk uppgång. Flera exempel har dock visat att massornas tryck kan pressa regeringar att ta steg till vänster, och detta är även en möjlig utveckling i Paraguay.
I Bolivia kom Evo Morales till val i en våg av enorma protestvågor som redan hade avsatt de två föregående presidenterna.
Fortfarande utan en brytning med kapitalismen har det regerande partiet MAS (Movimiento Al Socialismo) genomfört flera viktiga sociala förbättringar tack vare förstatligande av gas- och telekommunikationsföretag.
Nya förstatliganden och en ny grundlag planeras, men hotas allvarligt av den framväxande högeroppositionen och dess rörelse för auto- nomi (se artikeln ovan).
Utvecklingen i Ecuador är lik den i Bolivia där president Correa pressats betydligt till vänster av massorna och nu föreslår en ny konstitution.
I år är det 10-års jubileumet för den revoluvionära processen i Venezuela. Socialism kom dock på tapeten först efter kuppen mot Chavez år 2002 på grund av massornas krav.
Trots mycket radikala tal om ”Socialism för det 21:a århundradet” och hänvisningar till Marx, Lenin och Trotskij har emellertid den revolutionära processen näst intill stagnerat i Venezuela.
Efter bildandet av ”masspartiet” PSUV förra året har radikala grupper kvävts, borgerliga politiker letat sig in och en grov byråkratisering skett samtidigt som kritiska röster tystas ner. När medlemmar i Colectivo Socialismo Revolucionario (CWI Venezuela) och andra kritiserat toppstyret och påpekat behovet av kontroll nerifrån och upp med en självständig arbetarorganisering i ett socialistiskt parti, har dessa uteslutits och påkastats absurda beskyllningar för att vara ”höger” eller för att “ha aids”.
Samtidigt har dock flera nationaliseringar genomförts hittills i år, senast av Banco de Venezuela.
På Kuba har Raúl Castro letat vägar i riktning mot marknadsekonomin och för första gången sedan revolutionen 1959 tillåtit att obrukad statlig mark leasas till privata ägare.
CWI försvarar revolutionen på Kuba, samtidigt som vi kritiserar bristen på socialistisk demokrati. En övergång till kapitalism skulle ha negativa efterverkningar på hela den latinamerikanska kontinenten.
Lina Westerlund