År 1886 inleddes USA:s första generalstrejk med huvudkrav om 8 timmars arbetsdag. I Chicago leddes kampen av socialister och anarkister som organiserade tiotusentals. Företagen, staten och polisen valde att slå till hårt genom att öppna eld på demonstranter och avrätta deras ledare. Detta var den blodiga starten för 1 maj.

Av My Pettersson & Elin Larsson // Artikel i Offensiv

1800-talets industrialisering hade tagit världen med storm. Många flyttade till städerna för att jobba i de nya fabrikerna. I dessa fabriker var arbetarnas förhållanden långt ifrån mänskliga, ofta över 60 timmars arbetsvecka, 6 dagar i veckan och med mycket låga löner. Med den växande arbetarklassen fanns det också ett större behov av organisering och de första fackföreningarna byggdes.

År 1864 skapades Första Internationalen. Redan då hade kapitalisterna tvingats ge arbetarklassen vissa eftergifter, men fortfarande var den tidens stora kampfråga 8 timmars arbetsdag som standard för alla arbetare.

Under 1884 förklarade Nordamerikas hyfsat ickeradikala fackförbund FOTLU (Federation of Organized Trades and Labor Unions) att den första maj 1886 skulle bli en kampdag för 8 timmars arbetsdag.

Den 1 maj 1886 var det dags. Generalstrejk bröt ut över USA. Uppskattningsvis. 300 000-500 000 arbetare från runt 13 000 olika företag deltog i strejken. Inflytandet av militanta, socialistiska och anarkistiska organisationer gjorde Chicago till strejkens hjärta, med runt 40 000 strejkande på första dagen.

Den 3 maj hölls en manifestation utanför McCormick Reaper Works till stöd för metallarbetarna som hade blivit trakasserade och utestängda från jobbet av en privat säkerhetsstyrka som kallades Pinkerton.

Demonstranterna konfronterade strejkbrytarna och polisen svarade med batonger och att öppna eld mot demonstranterna. Demonstranterna försökte då försvara sig med hjälp av stenkastning. Detta resulterade i två arbetares död och ett antal svårt skadade.

Den 4 maj kallade anarkister till en manifestation på torget Haymarket i Chicago mot polisens våld. Mot slutet slog en stor mängd poliser till mot den fredliga manifestationen. En bomb kastades av någon mot poliserna. Polisen började då skjuta blint mot demonstranterna och vissa svarade med att skjuta tillbaka. Sju poliser och fyra arbetare dog, 70 arbetare skadades. Mycket tyder på att polisernas dödsfall kan ha varit på grund av andra polisers ansvarslösa skottlossning.

Manifestationens våldsamma slut gav staten en hjälpande hand med att trycka ner den växande arbetarklassen genom att skylla våldet och bomben på anarkisterna och demonstranterna istället för att ta ansvar för polisernas onödiga våld. Sju anarkister dömdes till dödsstraff, varav fyra blev avrättade och en tog sitt liv. De två resterande fick sina straff omvandlade till livstids fängelse. Allt detta utan bevis.

Staten lyckades försvara kapitalisterna genom denna förfalskning och fackledarna förstärkte sin konservativa syn på kampen, vilket har visat sig vara en fortsatt trend. När kapitalismen hotas av arbetarnas fredliga organisering kommer staten alltid att stå på kapitalisternas sida och ta till våld för att få deras vilja igenom.

När Andra internationalen bildande år 1889 beslutades att den 1 maj 1890 skulle bli nästa kampdag för 8 timmars arbetsdag som standard. År 1891 gjordes dagen till en årlig kampdag för att minnas arbetarnas kamp samt för att föra kampen vidare.

Idag är 1 maj ofta överskuggad av majbrasor och att supa sig redlös på valborg. 1 maj är arbetarrörelsens viktigaste dag. Vi måste minnas att förbättringarna vi har inte kan tas för givet, utan något som arbetarklassen behövt kämpa för. Under kapitalismen är förbättringar omöjliga utan kamp. Detta är något att hålla i minnet.

Marxistisk studiecirkel

Socialdemokratiska ungdomsförbundets revolutionära barndom // 1 majs historia

Lör 10 maj, kl 15.

Fysiska mötesplatser i Stockholm & Luleå samt digitalt på Zoom.

Anmälan till vilgot.karlsson@socialisterna.org