Den första Intifadan

I december 1987, efter 20 år av fruktansvärd ockupation, blossade rörelsen för palestinsk befrielse upp.

Zuhair Al-Anhar: Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel ur Offensiv

Proteströrelsen, som startade efter att fyra palestinska arbetare dödats av en lastbilschaufför vid en IDF-kontrollpunkt i slutet av 1987, blev till ett sex år långt uppror.

Den gräsrotsorganisation som ledde intifadan hade föregåtts av student-, arbetarrörelse- och feministiska rörelser sedan 1970-talet. Fackföreningarna var mycket politiska med tanke på kopplingen mellan nationellt förtryck och klassutnyttjande, och de organiserade arbetare i hela stadsdelar eller städer. Studenter och ungdomar, som utgjorde cirka 75 procent av befolkningen i de ockuperade områdena, organiserade campus och var aktiva i politiska partier. Nätverk tillhandahöll viktiga tjänster som medicin och byggnadsreparationer.

Viktigast var ”kvinnokommittéerna” i de ockuperade områdena, som kollektiviserade och demokratiserade hushållsarbetet enligt principen ”en arbetare, en röst”, inrättade program för alfabetisering och politisk utbildning och organiserade kvinnliga arbetare för att kämpa för bättre löner och arbetsvillkor. De flesta var uttryckligen socialistiska och bildade senare Unionen av palestinska kvinnokommittéer.

Denna infrastruktur visade sig vara avgörande för upproret, eftersom ledningen för Palestinska befrielseorganisationen (PLO) antingen hade gått i exil i Tunis, fängslats eller dödats. PLO överraskades av rörelsen och arbetarnas förtroende för dem minskade, vilket ledde till att olika arbetstagarorganisationer fick samordna och administrera intifadan samt bilda det enade nationella ledarskapet för upproret (UNLU), en bred gräsrotskoalition.

De organiserade demonstrationer, massmöten och dagliga strejker. Arbetarna marscherade varje morgon och stängde butikerna varje middagstid. Strejkerna gick från att vara spontana till att bli regelbundna, ledda av ungdomar. Enheter bildades för direktaktion, utbildning, hälsa och jordbruk.

Denna kollektiva aktion undergrävde alla israeliska statliga försök att bryta intifadan: skolstängningar, arresteringar, deportationer och våld. Premiärministern, Yitzak Rabin, införde den ökända politiken ”våld, makt och misshandel” och beordrade soldaterna att ”bryta demonstranternas ben”.

Felaktigt ledarskap och misstag

Tyvärr motverkades intifadans masskaraktär av PLO, som bestod av partier som Palestinska kommunistpartiet, Folkfronten för Palestinas befrielse och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, och leddes av det kapitalistiskt-nationalistiska Fatah.

Alliansen mellan de självutnämnda socialistiska partierna och det prokapitalistiska Fatah innebar att man övergav programmet för kollektiv klasskamp för socialism till förmån för hoppet om omedelbar nationell självständighet under kapitalistiskt styre. De faxade kommunikéer där de motsatte sig masskamp, utan förlitade sig på väpnade attacker, utförda av några få, istället för arbetarnas kamp.

De faxade kommunikéer där de motsatte sig masskamp, utan förlitade sig på väpnade attacker…

Vidare såg intifadan uppkomsten av reaktionära, arbetarfientliga organisationer som Hamas och Palestinska islamiska jihad. Hamas utvecklades ur Muslimska brödraskapet, som sedan 1970-talet finansierats och stötts av Israel som en motvikt till den sekulära nationalistiska PLO, och positionerade sig som en antikommunistisk och antivänsterorienterad väpnad milis. Fram till dess hade politiska islamistiska organisationer inte varit någon viktig faktor i den mestadels sekulära palestinska befrielserörelsen.

Deras extremhögerideologi, präglad av misogyni, queerfobi och religiös fundamentalism, kommer till uttryck i deras terrorisering, kidnappningar, tortyr och mord på både palestinska och judiska arbetare. Hamas är fortfarande en imperialiststödd kraft som finansieras av både Qatar och Iran, två länder vars regimer stöds av USA-imperialismen (Qatars) och Kinas imperialism (Iran). Till följd av PLO:s svaghet kunde denna organisation börja fylla det politiska tomrummet, vilket innebar en katastrof för kampen.

Revolutionen förråddes

Detta falska ledarskap berövade rörelsen dess potential. Det frånvarande, prokapitalistiska PLO, som låtsades representera den palestinska massan, undertecknade Osloavtalet 1993 och skapade myten om en tvåstatslösning på kapitalistisk grund. Men istället för en palestinsk stat följde hårdnat förtryck och armod.

Att den israeliska regimen tvingades till förhandlingsbordet var en seger som möjliggjorts av den palestinska arbetarklassens masskamp. Men kompromisserna från det Fatah-ledda PLO – ingen garanti för en egen stat eller borttagande av israeliska bosättningar, för att nämna några – urholkade denna seger.

Fatah tog över Västbanken och Gaza och ledde den kollaborerande palestinska myndigheten, som övervakade ockupationen. Hamas drev ut dem från Gaza 2007 och inledde sitt terrorvälde. Detta misslyckande ledde till den desperata andra intifadan, som inledningsvis fortsatte sin föregångares masskaraktär, men sedan snabbt försämrades, dominerad av giftiga krafter som Hamas och med hjälp av terrorattacker och självmordsbombningar. Dessa skadliga taktiker är meningslösa mot IDF, en militär med en budget på 36 miljarder dollar. Israel svarade brutalt med massakrer, blockader, landstöld och byggandet av den förtryckande separationsmuren.

Osloavtalet påstods vara en fredlig lösning på det långvariga blodbadet. Avtalet grundar sig på två kapitalistiska stater för att bli av med den kolonialistiska aggressionen. Det var en lögn som tog udden ur rörelsens energi och öppnade dörren för en aggression utan slut. Israel och USA har aldrig erkänt den palestinska staten, och först efter att Gaza har ödelagts har regeringar i Europa och den kanadensiska gett ett slags läpparnas bekännelse till en palestinsk stat med otydliga gränser.

Första intifadans gräsrotsrörelser, arbetarledda, demokratiska organisationer som kvinnokommittéerna och folkkommittéerna visar en väg framåt för dagens kamp för Palestinas befrielse. Med liknande demokratiska kommittéer som grund kan palestiniernas rätt till självförsvar organiseras. 

Den palestinska fackliga centralorganisationen Palestinian General Federation of Trade Unions behöver bli en spjutspets i kampen, samtidigt som det behövs en organiserad gräsrotsopposition i Israel som tar striden för att avsätta den ledning som idag styr Histadrut och som är ett direkt hinder för att bygga en gemensam kamp för att bekämpa ockupationen.

Det gemensamma intresset hos palestinska och israeliska arbetare att få bort den högerextrema israeliska regimen och förtrycket utgör den grund på vilken det kan byggas. Det finns ett behov av att bygga arbetarnas politiska partier på båda sidor av den nationella skiljelinjen. Det heroiska exemplet med unga israeler som bränner värnpliktskort, vägrar att begå folkmord mot palestinska arbetare och demonstrerar mot krig måste det byggas vidare på. Den internationella rörelsen, som kulminerade i de historiska italienska generalstrejkerna, måste fortsätta att visa vägen. Strejkande hamnarbetare som blockerar flödet av vapen spelar en nyckelroll.

I slutändan måste alla nationer i Mellanöstern, med garanterad rätt till självbestämmande, kämpa för arbetardemokrati och en socialistisk framtid fri från imperialismens, ockupationens och krigets härjningar.■