Den långa kampen för Palestina

Palestina – ett land av Joseph Daher beskrivs som en marxistisk överblick över den långa och blodiga konflikten om Palestina. Den säger sig vilja ge en introduktion till den palestinska frågan och stärka läsarens möjlighet till att stötta det palestinska motståndet.

Av Miranda Schenk // Artikel i Offensiv

Joseph Daher är född i Syrien och hade länge undervisat på ett universitet i Schweiz innan han tidigt under 2025 blev uppsagd utan förklaring, dock troligtvis på grund av hans engagemang för Palestina. Han har tidigare skrivit mycket om framförallt Syrien, men även om andra områden i Mellanöstern. Boken består till största delen av en sammanfattning av historien och tar sitt avstamp i 1800-talets ryska tsardöme, som vid den tiden var hem för majoriteten av världens judar. Där utsattes de för diskriminering, våld och förföljelse.
Folket hetsades mot judar för att avleda den fientlighet som fanns mot den härskande klassen. Sionismen föddes sedan ur den felaktiga idén att antisemitism var ett permanent drag i Europa istället för en metod att splittra arbetarklassen. Hetsen mot invandrare, framförallt muslimer, fyller en liknande roll idag.

Vidare berättar den om hur de imperialistiska makterna i Väst välkomnade införandet av en judisk stat i Mellanöstern för möjligheten att få en allierad i ett hav av antikoloniala strömningar. Regionen ses som en tillgång som ska kontrolleras i och med de stora oljereserver som finns och Israel har därför, som boken beskriver det, blivit en vakthund för Västs imperialistiska intressen i regionen och hjälper till att stävja revolutioner. USA är alltså inte, oavsett vad konspirationsteoretiker bedyrar, under ett starkt sionistiskt inflytande utan stöttar Israel av det enkla skälet att det ligger i deras eget intresse att göra det.
Boken går även in på en längre redovisning av politik och ideologi i Mellanöstern, framförallt islamistisk fundamentalism. Här beskrivs olika grupper och deras intressen, mycket känns dock överflödigt för ämnet i fråga. Den fortsätter med en beskrivning av den palestinska nationella rörelsen och de organisationer som utmärkt sig i den samt varför de inte kommer att leda till det palestinska folkets befrielse. Organisationer som Hamas, PLO eller PFLP kämpar nämligen inte för den palestinska arbetarklassen, utan vänder sig istället till härskarklassen både inom landet och bland sina allierade. Till råga på det samarbetar de gärna med diktaturer som förtrycker palestiner, som exempelvis Syrien, och fördömer heller inte sina allierades förtryck av sina egna folk.

Boken menar att det inte går att förvänta sig att den palestinska arbetarklassen allena ska ha en större påverkan på det israeliska samhället, till skillnad från exempelvis svarta i Sydafrika under apartheid, då de konsekvent uteslutits från den israeliska arbetsmarknaden.
Inte heller bör man lägga stor tilltro till den israeliska arbetarklassen, som på grund av materiella intressen historiskt ställt sig på den israeliska statens sida framför att solidarisera med det palestinska folket. Svaret anses istället vara att aktivera hela Nordafrika och Mellanöstern till gemensam kamp, men om man vill ha någon form av varaktig förändring måste den palestinska och den israeliska arbetarklassen ena sig mot sionismen.
Boken är en bra och viktig sammanfattning av olika skeenden i regionen, men den lider av att det ibland känns som att den inte riktigt vet vilken nivå den ska ligga på; är det en fördjupning eller en överblick? Det är också stundtals klumpiga formuleringar som gör texten svårläst.
Den lyfter dock viktiga perspektiv som är bra att hålla fast vid. Ett är att stötta palestiniernas rätt till att göra motstånd, även i de fall man inte håller med om metoderna eller organisationen bakom dem. Ett annat är att en del av bekämpandet av antisemitismen är att konstant skilja mellan staten Israel och judar, mellan sionism och semiter, hur mycket Israel än påstår sig tala för alla judar. ■