Det är inte synd om rasisterna

Inga sympatier till våldsamma nazistsekter som vill krossa arbetarrörelsen, facken och alla som inte passar in i deras hatiska världsbild (Foto: Pressbild).

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

”Det kan vara din granne, det kan vara han som kör dig till jobbet i taxin. Vi finns överallt.” Inledningen till Henrik Evertssons nya dokumentärserie Omgiven av fiender är minst sagt dramatisk.

Redan efter de första sekunderna är det underförstått att den spektakulära titeln har dubbla innebörder. Den representerar inte bara högerextremisternas subjektiva upplevelse, den som Evertsson säger sig försöka förstå, utan skulle lika gärna kunna vara ett budskap som de högerextrema grupperingarna vill förmedla om sig själva.
Om terrorismens främsta syfte är att sprida skräck genom att visa på våldskapacitet kan man säga att denna dokumentärserie på många sätt främjar just det ändamålet. För sin succédokumentär om Estoniakatastrofen fick Evertsson Stora Journalistpriset för årets avslöjande, men han blev också utnämnd till Årets förvillare av föreningen för Vetenskap och folkbildning.
För Omgiven av fiender har Evertsson redan blivit nominerad till den inofficiella utmärkelsen Årets nyttiga idiot på Expressens kultursida (den 27 januari). Och jag är beredd att hålla med. Efter att ha sträckkollat seriens alla sex avsnitt känner jag mig mer rädd än upplyst.

Det är en relativt spretig skara som vi får följa. Från välkända namn i den högerextrema världen, som gjort snabb karriär på att agitera fram hat, till helt ”vanliga” Svenssons som bara vill leka svenska lekar med andra svenskar. Kontentan är att alla dessa männi­skor delar samma ”tankegods”, och de för­knippas därmed med både Breivik och moské­attacken i Christchurch.
I serien får de fritt utrymme att oemotsagt utbilda tittarna om ”folk­utbytesteorin” och ”accelerationism”. Inte ens när Henrik Evertsson är med på koranbränningar runt om i Norden får vi veta hur det känns att stå på andra sidan stängslet.
Det hjälper inte att inslagen varvas med kommentarer från svenska och internationella forskare om högerextremism. Deras hänvisningar till Nazityskland är varken betryggande eller originella. Vi får lära oss om ”tankegodset” och dess våldspotential, men det sker aldrig någon djupdykning i det moraliskt orimliga med dessa ideologier i sig. Kanske förväntas tittaren redan hålla med om det, men jag undrar om alla gör det.

Det finns flera sätt att bekämpa fascism och nazism på, men tycka-synd-om-tv är inte ett av dem.

Parallellt med att vi får följa aktivis­ternas verksamheter intresserar sig Evertsson, på ett nästan oskyldigt sätt, för högerextremisternas förhållande till majoritetssamhället. De vittnar om ett liv ute i kylan. De har fått offra både sociala relationer och jobb, och de ser ingen väg tillbaka till ett ”vanligt liv”.
Det här är ett grepp som får dem att framstå som martyrer. Kan det vara så, undrar Evertsson, att högerextremisterna blir mer och mer radikaliserade ju mindre vi lyssnar på dem?
Tankegången får backning av forskaren Christer Mattsson som förklarar hur världen kan te sig svartvitt för de som endast möter total konfrontation (utanför gruppen) och total bekräftelse (innanför gruppen).

När Evertsson får ett samtal från en av topparna inom en av de mest framträdande högerextrema rörelserna, som nu bestämt sig för att hoppa av, är kanske tanken att detta ska tolkas som att hans icke-konfrontativa och inlyssnande taktik som dokumentärfilmare fungerar. Han har lyckats omvända någon!
Men när avhopparen berättar om varför han valt att lämna visar sig anledningen vara något som späder på myten (eller är det en myt?) om rörelsens våldskapacitet. Bevisen är tämligen grumliga, men Evertsson väljer att stoltsera med dem ändå.
Det är nästan lite ironiskt att det i seriens sista avsnitt också visas ett klipp från Jens Stoltenbergs tal efter attacken på Utøya. Han säger att dådet ska bemötas med ”mer öppenhet, mer demokrati, men aldrig naivitet”. Jag hoppas vi inte är naiva.

Det finns flera sätt att bekämpa fascism och nazism på, men tycka-synd-om-tv är inte ett av dem. Historien har lärt oss att när fascismen står oemotsagd har den förmågan att förtrolla. De som är benägna att radikaliseras blir inte avskräckta av rörelsens våldsbenägenhet. Det kan, tvärtom, vara något som lockar.
Vi får aldrig glömma att idén om en oförtjänt underlägsenhet kombinerat med våldskapital är själva kärnan i dessa ideologier. En antifascistisk kamp bör inte hjälpa till att sprida den agendan.
Det är inte synd om rasisterna. Om något är det synd om dem som rasisterna säger sig ha rätten att utesluta, eller till och med utplåna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!