
Ungefär samtidigt som Romario dumpades vid sjukhuset hittades två män svårt knivskurna på varsin sida av E4:an vid avfarten till Kista i norra Stockholm. Händelserna sattes i samband med varandra.
Den 19 oktober 2008 anhölls en 18-årig för inblandning i mordet på Romario. Totalt kom sju personer att frihetsberövas i jakten på Romarios mördare.
Allt slutade med att 18-åringen tog på sig ansvaret för knivskärningen, men varken hans advokat, åklagare eller tingsrätten trodde att 18-åringen ensam var gärningsmannen.
Troligen valde 18-åringen efter överläggning med sina kamrater att ta på sig knivskärningen på grund av att han var bland de yngsta i den grupp, som attackerade Romario och hans vänner vid avfarten mot Kista. Således räknade de skyldiga med att 18-åringen skulle få det kortaste straffet och de andra slippa ta ansvar.
Polisen gick tidigt på linjen att det rörde sig om en uppgörelse i kriminela kretsar, något som upprörde de boende i Kista och Husby samt satte förundersökningen på fel spår redan från början. Låt det understrykas att Romario inte var känd bland de kriminella ungdomarna i området, utan tvärtom framstått som ett socialt föredöm, vilket också bekräftas av närpolisen i Kista.
Romario var en glad och omtyckt person med fotboll som största passion. Romarios enda ”brott” var att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.
Mordet på Romario visar återigen att polisens utredningsarbete genomsyras av fördomar om området de arbetar i och om människorna de arbe- tar omkring. Dessa fördomar hämmar polisens förmåga att utreda brott, speciellt i svenska förorter.
Hade Romario hetat ”Peter Eriksson” eller något annat mer svenskklingande namn och varit från exem- pelvis det rika Östermalm, så hade polisens arbete sett helt annorlunda ut. Man hade inte talat om uppgörelser i kriminella kretsar, som förde förundersökningen på fel vägar från början och man hade inte låtit bli att inte sända in samtliga frihetsberövade personers kläder till SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium), vilket nu skedde.
Till följd av polisens flathet i fråga om att utreda mordet på Romario gav det de personer, som var på plats och som vet än idag vem/vilka mördaren /mördarna är, gott om tid att prata ihop sig, innan de antingen greps av polis, självmant gick till polisen eller kallades till förhör. Inte förvånande mindes samtliga personer i förhör helt olika versioner om vad som hänt.
Hela polisutredningen, med åklagare Eva Tvengström i spetsen, andas således grava brister, till den grad att det kan talas om tjänstefel när nu Romarios mördare går fria. I februari i år inleddes rättegången mot Romarios mördare. En 18-årig man var åtalad för mord och försök till mord. En 19-åring var åtalad för medhjälp till mord och medhjälp till försök till mord i två fall. Den tredje personen, en 16-åring, åtalades för medhjälp till mord, försök till mord och medhjälp till försök till mord.
Rättegången slutade med att man inte bedömde det sannolikt att 18-åringen kunnat attackera Romario och två andra personer ensam.
Istället trodde rätten på en samlad attack, men eftersom åklagaren valt att åtala dessa tre personer för olika brott kan inte en samlad attack mot Romario bedömas av rätten. Därför kan inte heller 19-åringen och 16- åringen dömas för brott, för det hade krävt att 18-åringen fällts för mord innan man kunnat fälla någon för medhjälp till mord alternativt försök till mord.
Rättegången slutade som bekant med att Romarios mördare går fria. Detta är ett rättshaveri.
Detta är även en tydlig misstroendeförklarning mot svensk polis. Åklagaren har nämligen gjort gällande att det på mordplatsen fanns totalt 12-13 personer. Ingen av dessa personer har varit behjälpliga i någon högre grad vid förundersökningen.
Att så är fallet är inte förvånande, speciellt inte efter olika fall där svenska poliser med invandrarfientlig attityd besöker svenska förorter och ut- talar sig rasistiskt nedsättande om de boende.
Hur kan en sådan poliskår ha någons förtroende?
Petri Tahvanainen