Det stora kriget mot mänskligheten

2007-06-20 14:57:16




Inbördeskrig pågår i Irak och Palestina, och kan åter flamma upp i Libanon. Att USA:s och Israels ockupationer och krig inte skulle leda till fred och demokrati stod klart redan från början. Nöden och lidandet ökar rekordsnabbt, med miljontals nya flyktingar, särskilt i Irak.
Hur har denna situation uppstått och vilka bär ansvaret? Den engelske journalisten Robert Fisk flyttade till Libanon 1976. I sin nya bok försöker han beskriva utvecklingen i Mellanöstern de senaste 30 åren.

Robert Fisk har upplevt mer än de flesta hjältar i böcker och filmer. Irans ayatolla Khomeini och Usama bin Ladin är två av dem han intervjuat under sina 30 år som korrespondent i Mellanöstern, i början för brittiska Times och senare för Independent. Han var i Iran under och efter revolutionen 1979; han besökte flera gånger fronten från båda sidor under kriget mellan Iran och Irak 1980-88; i Afghanistan har han både åkt militärtransport med ryska trupper på 80-talet och överfallits av en folkmassa efter USA:s bombningar 2001; han kom till Bagdad med sista flyget innan Bush skickade de första missilerna i mars 2003.
Robert Fisk tar risker och vill ha en egen bild av vad som händer. Han utmanar överheten, med sin kritik av USA:s krig i Irak och Israels behandling av palestinierna. Det han skriver är därför alltid värt att läsa. Det gäller också för hans senaste bok, Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern, som nu finns på svenska. På 1 100 sidor berättar han sin historia om Mellanöstern, en stor del utifrån egna upplevelser. Boken handlar genomgående och övertygande om Västmakternas ansvar för krig, lidanden och diktaturer i denna del av världen. ”Historiskt sett har ingen västerländsk inblandning i arabvärlden varit utan förräderi…”, konstaterar han.

Väst och bin Ladin

”Den 11 september 2001 var inte ursprunget till den här boken”, skriver Fisk, men jag tror honom inte. Han blev grovt påhoppad för sina förklarande artiklar efter 11 september. Fisk fick vad han förtjänade, skrev Wall Street Journal när han misshandlats av folkmassan i Afghanistan. När någon mördas ska man leta efter motiv, skriver han, men när World Trade Center faller är det förbjudet att diskutera motiven. Därför är nu hela hans bok ett försök att förklara Mellanöstern idag. Hur kunde Usama bin Ladin vinna popularitetsomröstningar, varifrån kom han?
Det handlar om historien. Västmakterna har under 1900-talet gång på gång fört krig, ockuperat stater och störtat regimer i Mellanöstern. Fisk skriver att en arab skulle säga att dåden i USA var ett obeskrivligt brott, men fråga varför inte samma ord används när 17 500 civila dödades av Israels invasion av Libanon 1982? I massakrer i flyktinglägren Shabra och Shatila slaktades minst 1 700 palestinier sedan Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon gett klartecken. Medan regimerna i Mellanöstern knutits allt närmare till USA – Egypten, Saudiarabien, Jordanien, palestiniernas nuvarande president Abbas – påminde bin Ladin och andra islamister de arabiska massorna om USA:s och Israels krig mot muslimer.
När de stalinistiska kommunistpartierna och den socialdemokratiska arbetarrörelsen internationellt hade misslyckats att visa en väg framåt för kampen, återstod religionen som en sammanhållande faktor. Detta utnyttjades även av exempelvis Saddam Hussein, som för varje år framställde sig som allt mer religiös.

Bush blir ”krigspresident”

Efter den 11 september beslutade George W Bush, med massivt stöd av världens makthavare, inklusive Göran Perssons s-regering i Sverige, att bomba det redan skövlade Afghanistan. När landet invaderades av Sovjetunionen 1980 ledde det till 16 år av krig, med en miljon döda och sex miljoner flyktingar. Den sargade stalinistiska regimen i Moskva drog sig tillbaka 1988 efter ett utdraget krig mot mujahedin, ”heliga krigare”, som av USA:s president Reagan kallades ”frihetskämpar”. Bland dessa fanns en saudisk kontingent ledd av miljardären bin Ladin, finansierad och stödd av CIA, det saudiska kungahuset och Pakistan. Därefter följde åratal av inbördeskrig mellan olika mujahedingrupper, innan talibanerna tog makten 1996. Talibanerna var barnen till fattiga flyktingar, som gick i strängt religiösa skolor i Pakistan och sedan beväpnades av den pakistanska säkerhetstjänsten. Talibanerna tog snabbt kontrollen över landet och upprättade en strängt reaktionär islamistisk regim, ökänd för kvinnoförtryck, förbud av musik m m. Usama bin Ladin, som hamnat i konflikt med både Saudiarabien och USA efter det första Irakkriget 1991, fick en fristad här.
Trots den förhatliga talibanregimen i Afghanistan varnade Robert Fisk (som vi även gjorde i Offensiv) för vad Bushs bomber skulle leda till. Norra alliansen, Bushs allierade marktrupper, bestod också av islamistisk höger och mördare. Den nye presidenten, Hamid Karzai, var en tidigare anställd i det amerikanska oljebolaget Unocal, mest känt för försöken att nå ett avtal med talibanerna om en pipeline från Centralasien till Pakistan. Varningarna slog snabbt in. Afghanistan fick ingen befrielse av Bush, tvärtom, och idag är talibanerna tillbaka i direkta militära strider med USA-ledda trupper.

Iran 1953-79

1953 störtades Irans valda president Muhammed Mosaddeq sedan han nationaliserat Anglo-Iranian Oil Company (som senare blev BP). Fisk har intervjuat en av de brittiska agenter som tillsammans med USA genomförde kuppen och installerade shahens regim, inklusive hans ökända hemliga polis, SAVAK. Shahen blev en pålitlig allierad till USA, både vad gällde olja och militärt. Men underifrån stärktes iransk nationalism och ett hat mot USA.
Till sist exploderade hatet mot shahen och USA i revolutionen 1979. Fisk citerar journalistkollegan Edward Mortimer som beskrev revolutionen som ”den mest äkta sedan 1917 någonstans i världen”. Fisks största svaghet är att han inte förstår arbetarklassens roll, men han skriver ändå att det är ”de fattiga stadsborna” som stod för kraften i revolutionen. Men arbetarnas och vänsterorganisationernas paroll om ”folkdemokrati” krockade snart med islamisternas och mullornas linje. Arbetarna i norr konfiskerade kapitalisternas egendomar, medan Khomeinis regim, som hade stöd från den övre medelklassen, var emot all form av konfiskering. Vänstern kunde länge samla masstöd, Fisk skriver hur en halv miljon studenter demonstrerade med det illegala Fedajin den 15 november 1979. Khomeini fick därför skynda långsamt med att krossa vänstern och arbetarorganisationerna. Han utnyttjade konflikten med USA maximalt, vilket gjorde att till exempel det Moskvatrogna kommunistpartiet Tudeh stödde Khomeini ända fram till att partiet krossades 1983. Sovjetledningen hade inga problem att fortsätta sälja vapen till Iran därefter. Under kriget mot Irak genomfördes också stora utrensningar, ibland med stöd av information från Väst. Under 1983 avrättades 60 personer om dagen, många av dem ungdomar.

Irak från 1917 till Saddam

600 000 brittiska soldater intog Bagdad i mars 1917. Frankrike och England svek sina löften till araberna och tog makten över de arabiska delarna av det turkiska ottomanska imperiet. Huvudskälet var oljan, men precis som 2003 trodde generalerna att de skulle bli välkomnade. Inom kort hade dock araber och kurder i det av England skapade landet inlett ett militärt uppror. Londons svar var bombflyg, inklusive med senapsgas som dödade tiotusentals och utplånade hela byar. 1922 tillsatte britterna kung Fejsal som regent, samme person som fått nobben när han ville bli kung i Syrien.
Engelska trupper invaderade Irak på nytt 1941, som svar på en protysk kupp. Men precis som i resten av världen tog USA över huvudrollen efter andra världskriget. När Baathpartiet tog makten 1963 var det med CIA:s stöd. 1968 blev Saddam landets starke man och 1979 tog han formellt makten i en ny kupp. Hans regim fick beröm för ökad läskunnighet, förbättrad sjukvård och ”amerikanska exportkrediter, kemikalier och helikoptrar, franska jetplan, tysk gas och brittiska militärvapen strömmade till Irak i femton år”. Särskilt under kriget mot Iran fick Saddam stöd av Väst. 1983 gjorde Donald Rumsfeld, då precis som 2003 USA:s försvarsminister, sitt ökända besök hos Saddam. CIA tipsade Saddam om irakiska kommunister och underlät att kritisera hans terrorregim, som Robert Fisk däremot noggrant redogör för.

Iran-Irakkriget

När Saddams trupper 1980 anföll Iran var stämningen bland experter och reportrar att Irak skulle kunna vinna ett snabbt krig. Men Saddams trupper körde fast, och den irakiska armén började avfyra raketer mot städer, inklusive med kemiska vapen. Robert Fisk ger fantastiska rapporter från fronterna, beskriver krigets fasor och intervjuar iranska barnsoldater som räknar med att dö som martyrer.
Väst vacklade inte i sitt stöd till Saddam, även om flera västmakter sålde vapen till Iran i det åtta år långa kriget, som krävde över en miljon dödsoffer. Över 60 USA-officerare fungerade som rådgivare åt Irak, som också fick satellitbilder av Washington. Saudiarabien ställde upp med minst 25 miljarder dollar till Bagdad, som även fick stöd av Egypten och Kuwait. Inte heller när Saddam genomförde Anfal, kriget mot kurderna i norr, protesterade Väst. Enbart i Halabja dödades 5 000 av bombningar med kemiska vapen den 17-18 mars 1988.
USA:s flotta mobiliserade till Persiska Viken, som ett hot mot Iran, och ett iranskt civilt flyg sköts ned. USA:s hyckleri avslöjades dock senare i Iran-contras-affären, där USA i hemlighet sålt bland annat 200 pansarvärnsmissiler till Iran, i hopp om att gisslan som hölls av Irans allierade i Libanon skulle friges. Pengarna för vapnen gick till de reaktionära contrastrupperna i Nicaragua.

Israel och Palestina

Israel etablerades av imperialismen, med stöd av Sovjetunionen i FN, efter andra världskriget. Robert Fisk påminner om hur de väpnade judiska grupperna Irgun, Haganah och Sternligan genomförde terrordåd mot de brittiska trupperna. Fem miljoner palestinska flyktingar fördrevs som ett resultat av en rad krig – 1948, 1956, 1967, 1973 och 1982. Enbart Hizbollah i Libanon har tvingat Israel att retirera, först år 2000 från södra Libanon och sedan under förra sommarens krig.
USA-imperialismen tvingades av det första palestinska upproret, intifadan, och sin egen propaganda om en ny världsordning, i början av 1990-talet ta initiativ till vad som blev Osloavtalet mellan Israel och den palestinska ledningen, PLO, 1993. Avtalet innebar stora eftergifter från PLO:s ledare Arafat – t ex fick Israel kontroll över 60 procent av Västbanken – och lämnade alla stora frågor olösta. Men, skriver Fisk, i officiella media var linjen att avtalet skulle leda till både fred och en palestinsk stat. Men Yassir Arafat, som sade att Jerusalem skulle bli Palestinas huvudstad, fick aldrig besöka staden. När han kom var det till Gaza, med Israels godkännande, efter 10 månader. Hans regim använde piskan, demonstranter sköts ner och oppositionella greps. Säkerhetsdomstolar under Muhammed Dhalan, än idag ansvarig för Fatahs styrkor, dömde Hamasmedlemmar till 25-åriga fängelsestraff. Allt detta utan kritik från Israel eller USA, som ännu hoppades att Arafat skulle upprätthålla ordningen.
Samtidigt struntade Israel i sina åtaganden enligt avtalet. Fisk funderar över hur ordet bosättare kom att användas för de judiska kolonisatörerna på Västbanken och Gaza. Dessa bosättare ökade nu från 76 000 år 1990 till 383 000 år 2000, inklusive östra Jerusalem.
När den andra intifadan inleddes i september år 2000 var alla palestinier för den, skriver Fisk. Åren efter Arafats återkomst hade bara lett till besvikelser och ökat armod. En palestinsk stat var om något längre bort än tidigare. Israels svar var brutalt och militärt, med riktade mord och arresteringar av palestinska ledare. Arafat pekades ut som terrorist, särskilt efter 11 september 2001. De palestinska organisationerna Hamas, islamiska jihad, men även PFLP, svarade med självmordsbomber. Fisk bevakade även här båda sidor, och lägger ansvaret på den israeliska ockupationen. Samtidigt kritiseras de självmordsbombare som angrep civila i Israel: ”En israelisk stridsvagn är en sak; en treåring som väntar på att hans mamma ska skära upp pizzan åt honom är något helt annat”.

Första Irakkriget

När Saddam Hussein invaderade Kuwait i augusti 1990, hade han fått intrycket av USA:s ambassadör att Washington inte skulle reagera. Han var ju fortfarande Västs man. Så sent som i juni hade den engelska regeringen godkänt försäljning av nya kemiska beståndsdelar till Irak. Kuwait var dessutom en del av samma provins som Irak fram till 1899 och var nära att införlivas med Irak 1958, men engelska trupper stoppade detta.
Men nu gällde det oljan och andra av USA:s allierade. Den saudiska regimen t o m bjöd in USA-trupper till sitt land. Uppladdningen inför kriget byggde på illusionen av en allians under FN-flagg, men i praktiken var det USA:s största krig sedan den förnedrande reträtten från Vietnam. Denna gång inleddes kriget med massiv flygbombning, 40 dagar och 40 nätter med 80 000 ton sprängämnen, mer än under andra världskriget. Broar, kraftverk och sjukhus fanns bland målen. Saddams trupper levde på svältkost och flydde i panik innan markanfallet kom. Mellan 100 000 och 200 000 irakier massakrerades av de anfallande USA-ledda trupperna.
George Bush den äldre uppmanade till uppror mot Saddam, men lät sedan Saddams trupper slå ner de shiitiska och kurdiska revoltörerna. ”Hellre den Saddam vi känner” än någon annan, osäkrare, regim, citerar Fisk en USA-diplomat. Fler dog i dessa strider än i själva kriget och två miljoner kurder tvingades på flykt. Minnet av dessa förräderier spelade en viktig roll för shiiterna 2003.
Samma arabstater som betalade Saddams krig mot Iran några år tidigare fick ta notan även denna gång, 84 miljarder dollar. De kommande två åren sålde USA vapen för mer än 28 miljarder dollar med Saudiarabien som största kund. På en vapenmässa i Abu Dahbi som Fisk besökte fanns bland andra svenska Bofors, vars slogan garanterade ”pålitliga och uppfinningsrika” vapen.
Mot ett Irak med sönderslagen infrastruktur och utblottad befolkning införde nu FN sanktioner. ”4 500 barn dör varje månad”, sade Dennis Halliday, representant för FN:s barnfond i oktober 1996. Robert Fisk rapporterade om de irakiska cancerbarnen, offer för ammunition med urlakat uran och från fattiga familjer som levde bland avloppsdiken i Basra. Mitt i allt detta genomförde USA och England nya flygbombningar, särskilt kring nyår 1998-99.

Andra Irakkriget

Efter 11 september och Afghanistan stod det klart att Bush, Rumsfeld och dess nykonservativa rådgivare siktade på Irak. Fisk går på nytt igenom alla de påhittade argumenten för krig, från massförstörelsevapen till al Qaida-kopplingar. George Bush lovade dessutom ”demokrati och reformer i hela den muslimska världen”, något han knappast frågat sina vänner regimerna i Saudiarabien, Egypten eller Pakistan om. Propagandaapparaten krävde nu att Västs stöd till Saddam skulle glömmas. ”Krig mot terrorismen” innebar fullt stöd till Israel och till Rysslands krig i Tjetjenien. Fisks kritik innebar att han pekades ut som anhängare av Saddams regim.
Detta krig, som Fisk alltså följde på plats i Bagdad, innebar ännu tyngre bombning än 1991. Fisk jämför missilernas datorer med sina besök hos sårade civila på sjukhus som helt saknade datorer. USA använde nu klusterbomber, precis som Israel gjorde i Libanon 2006.
Fisk var kvar i Bagdad efter ”befrielsen” den 9 april, då plundringen inleddes. USA-trupperna skyddade bara inrikes- och oljeministerierna. I ett Bagdad utan el förstördes tusenåriga dokument medan USA:s generaler flyttade in i Saddams marmorpalats. USA uppförde sig som alla ockupanter, skriver Fisk. Demonstranter sköts ner; Bremer, som styrde det första året, förbjöd shialedaren Muqtada al-Sadrs tidning; hus söktes igenom av rädda amerikanska soldater. Med Abu Ghraib-fängelset och Guantanamo tog USA över Saddamdiktaturens tortyrmetoder, inklusive fängelsets huvudläkare. USA ”kommer att lämna landet. Men de kan inte lämna landet”, sammanfattar Fisk krisen för den amerikanska imperialismen i Irak, en beskrivning som gäller än.
Roberts Fisks bok innehåller mycket action, men även mer analyser. Han skriver om folkmordet på armenierna den 24 april 1915; befrielsekriget och 1990-talets inbördeskrig i Algeriet; Suezkrisen 1956; han spårar upp vapenproducenten när en israelisk Apachehelikopter skjutit en Hellfiremissil på en ambulans i Libanon; han skriver att kostnaden för ett års forskning om Parkinsons sjukdom (som hans mor dog av) bara motsvarar fem minuters utgifter för världens vapen; han analyserar Jordanien och Syrien; han skriver om sin pappa, som var soldat i första världskriget. Hans massiva och välgrundade kritik blir dock aldrig en systemkritik av kapitalism och imperialism, han skriver fortfarande ”vi” om de brittiska och amerikanska krigsangreppen.
För arbetare och socialister i Mellanöstern och internationellt gäller det att dra slutsatserna från regionens historia och pågående händelser. Arbetarklassen, med allierade fattiga i städerna och på landsbygden, behöver ett socialistiskt och revolutionärt parti, för att ena klassen i kamp, över religiösa och etniska gränser, mot kapitalism, imperialism och diktatur.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!