Diktaturen och storföretagen allierade bakom OS i Kina

2008-09-01 10:55:36




Diktaturen och storföretagen allierade bakom OS i Kina
Snarare än att handla om den olympiska rörelsens självföregivna ideal om ”internationalism” och ”sportsmannaskap”, har spelen att göra med två till synes motsägelsefulla processer: nationalistiskt flaggviftande och kapitalistisk globalisering.
”Pekings vinst är storföretagsamhet” löd en BBC-rubrik i juli 2001. Kina hade just utsetts till värd för 2008 års olympiska spel. OS är inte bara världens mest prestigefyllda sportevenemang – det är också det mest framgångrika marknadsföringsimperiet i kapitalismens historia. Den olympiska symbolen – fem sammanbundna ringar som representerar de fem kontinenterna – är en av världens mest igenkännbara och hårdast bevakade företagsvarumärken. Den lilla, hemlighetsfulla, icke valda grupp som styr OS, den av 110 medlemmar bestående Internationella Olympiska Kommittén (IOK), kontrollerar stora ekonomiska resurser och backas upp av regeringar och företagsledare världen över.
Den förra IOK-ordföranden Juan Antonio Samaranch insisterade på att tituleras ”Ers  Excellens”. Samaranchs storhetsvansinne gav honom öknamnet ”Ringarnas Härskare”.
Pekingolympiaden förväntas dra in 2,5 miljarder dollar enbart via TV-bevakningen. Det beräknas stiga till 3 miljarder dollar för perioden fram till och med Londonolympiaden 2012. Senast de olympiska spelen hölls i London, 1948, rapporterades det att BBC gick med på att betala 3 000 dollar för att TV-sända evenemanget. Den brittiska olympiska kommittén löste dock aldrig in checken, av hänsyn till BBC:s känsliga ekonomiska läge!
Allt detta var innan OS och andra stora sportevenemang blev storföretagsamhet. Den kommersiella omvandlingen av de olympiska spelen ägde rum under Samaranch, som var IOK-ordförande 1980-2001. Det första OS som genomfördes under Samaranchs ultrakommersiella regim var 1984 års spel i Los Angeles, och från den tidpunkten och framåt har prislappen för TV-sändningsrättigheter skjutit i höjden ”snabbare, starkare, högre”, i enlighet med det officiella olympiska mottot. Intäkter­na från TV-sändningsrättigheterna i Peking är nästan tio gånger större än de 287 miljoner dollar som betalades ut i Los Angeles. IOK har, föga överraskande då miljarder dollar står på spel, fått ett rykte om sig att vara korrumperat. En stor skandal skakade den olympiska rörelsen 1999 i samband med de kommande vinterspelen i Salt Lake City. Åtskilliga utredningar genomfördes, inklusive en av USA:s justitiedepartement, som ledde till uteslutning av tio IOK-medlemmar som hade blivit ”påkomna armbågsdjupt nere i godispåsarna” enligt tidningen New York Times.
De hade accepterat mutor ifråga om allt från fastighetsmarknadsavtal, betalda semestrar och plastikkirurgi till betalda collegekostnader för sina barn. Skandalen kostade Salt Lake Citys borgmästare hennes jobb, men IOK-bossen Samaranch överlevde. Nätt och jämnt.

Denna skandal gav upphov till intensiva spekulationer om de olympiska spelens framtid, om den totala avsaknaden av inblick i och demokratisk kontroll av dess styrande organ och av dess ljusskygga förbindelser med storfinansen. En debatt rasade om huruvida IOK var kapabelt att ”reformera sig självt” – ett slags eko av diskussionerna om framtiden för Kinas styrande ”kommunistparti” (KKP). Korruptions- och röstköpsskandaler har emellertid fortsatt att kasta sina skuggor över de olympiska spelen långt efter Samaranchs avgång. År 2006 befanns den japanska staden Nagano ha gjort sig skyldig till att ha betalat miljontals dollar i form av en ”illegitim och överdriven grad av gästvänlighet” gentemot IOK-medlemmar. Staden Nagano spenderade mer än 4,4 miljoner dollar på att underhålla IOK-medlemmar under budgivningsprocessen, vilket motsvarar 350 000 kronor per person.
Kinas regering, IOK och dess storföretagspartners har mycket gemensamt. De är alla odemokratiska, elitistiska, och mestadels korrupta organisationer. IOK, med öknamnet ”Klubben”, är inte ett valt organ – sittande IOK-medlemmar väljer nya medlemmar, under ett system inte olikt det som gäller för KKP:s styran­de organ. Uppfattningen att de olympiska spelen, som kontrolleras av en diktatorisk regim, kan vara en kraft för demokratisk förändring i Kina är befängd. IOK uppmuntrar inte dissidenter. Under slutspurten inför 1936 års Berlinolympiad, under värdskap av Hitlers nazistregim, talade Ernest Lee Jahncke, en amerikansk IOK-representant, öppet inför offentligheten för en bojkott. Detta ledde till hans uteslutning från IOK 1935, den enda uteslutningen i organisationens historia ända fram till korruptionsskandalen i Salt Lake City ett halvt århund- rade senare.
Hårda affärskalkyler, men också geopolitiska överväganden, låg bak­om IOK:s beslut i juli 2001 att utse Peking till värd för 2008 års olympis­ka spel. OS storföretagssponsorer – inklusive Coca-cola, Adidas, General Electric och McDonald’s – blev lyris­ka över de möjligheter som detta innebär för ”produktplacering” på en potentiell marknad bestående av 1,3 miljarder människor.

En mäktig multinationell företagslobby lade hela sin tyngd bakom Peking, där USA-företag rapporteras ha bidragit med två tredjedelar av medlen för det kinesiska budet, vilket uppgick till totalt 40 miljoner dollar. Den kinesiska regimen hade åtta år tidigare misslyckats med att få värdskapet för olympiaden år 2000. Detta gick istället till Sydney, det relativt fär­ska minnet av 1989 års massaker i Peking låg den kinesiska budgivningen i fatet. År 2001 blev emellertid Samaranch anklagad för att ”dra i tåtarna bakom kulisserna för att försäkra sig om att Peking vann värdskapet för spelen”. Det ska medges att Kanadas IOK-medlem, som kom med detta påstående, backade upp den andra huvudkandidaten, Toronto. OS skulle öppna ”en ny era för Kina”, sa Samaranch. Henry Kissinger, som är en biträdande (icke röstberättigad) med­lem i IOK, men också en nyckellänk mellan USA-kapitalismen och de kinesiska ledarna, kallade OS-beslutet: ”ett väldigt viktigt steg i utvecklingen av Kinas relationer med världen. Jag tror att det kommer att ha en stor inverkan på Kina, och på det hela taget, en positiv inverkan, i betydelsen att ge dem ett stort incitament till ett måttfullt uppträdande både internationellt och på inrikesplanet under de kommande åren.”
IOK-beslutet sammanföll med slutförhandlingarna om Kinas anslutning till världshandelsorganisationen WTO, på tuffa villkor som kostade landet mer i fråga om marknads­öppnande eftergifter än för någon ”utvecklingslandsmedlem”. Anslutningen till WTO innebar ­avskaffan­det av ”de sista barriärerna mellan Kina och globaliseringskrafterna”, kommenterade tidningen Guardians veteran-Kinakorrespondent, John Gittings. Dessa två avgörande beslut tjäna­de ett liknande strategiskt syfte – att knyta Kina som ”aktieägare” närmare det globala kapitalistiska systemet.

För Kinas ledare har båda besluten setts som betydelsefulla stöttepelare för att fortsätta deras nyliberala ”reform- och öppningspolitik”. Den- na politik, som inkluderar privatisatiseringarna av och nedskärningarna på tidigare statsägda företag, och ”marknadiseringen” av offentliga tjänster som utbildning och sjuk- och hälsovård, stötte vid denna tidpunkt på ett ökande arbetarklassmotstånd. Nyheten om att Peking skulle stå som värd för olympiska spelen gav en välkommen avledning av allmänhetens uppmärksamhet för regimen, vilket hjälpte till att ”sockra pillret” för
ytterligare nyliberal globalisering. Stora firanden organiserades så fort IOK:s beslut offentliggjordes, med troligen upp till 200 000 människor – mestadels medelklassfolk – på Himmelska fridens torg i Peking. En våg av nationalistisk stolthet blandad med förväntningar uppmuntrades av rege­- ringen, på temat att Kina nu ”återanknyter till världen” – ”rushi” – och återtar sin rättmätiga plats som en ekonomisk supermakt. Den officiella talesmannen för Peking-OS, Wang Wei, kallade detta ”ytterligare en mil­stolpe i Kinas ökande internationella status och en historisk händelse under den kinesiska nationens stora renässans.”
För ett auktoritärt styrande parti som kämpar för att behålla kon­trollen över ett komplext och uppsplittrat samhälle och samtidigt hålla ihop sig självt, är de olympiska spelen ett kraftfullt vapen – som nationalism på steroider!
Det paradoxala i en till namnet ”kommunistisk” regim som åtnjuter stort, nästan sykofantiskt, stöd från världens ledande affärsmän är något urtypiskt för OS. En utvald grupp av tolv jättelika multinationella företag, med Adidas, Coca-Cola, Samsung och General Electric i spetsen, har betalt i genomsnitt 72 miljoner dollar var till IOK för att bli så kallade ”toppsponsorer” av Pekingspelen.
För sådana företag kan OS-
sponsring och marknadsföring spela en avgörande roll. Det är som Folkets Dagblad kommenterade, så att ”De olympiska spelen är inte bara en ­sportarena, utan också ett slagfält för multinationella företag.” USA-företaget Kodak använde sin sponsring av 1998 års Naganovinterspel som en hävstång för att öppna upp den japanska fotofilmmarknaden, tidigare monopoliserad av Fuji. Visa Internationals sponsring av varenda olympiad sedan 1986 har hjälpt det företaget att ta över American Express ställning som det ledande kreditkortsföretaget i USA. Under olympiska regler godtas endast ett företag från varje företagssektor som ”toppsponsor”. Detta är förklaringen till varför Pepsi alltid har stängts ute – Coca-Cola har förknippats med var­enda olympiad sedan 1928. Detta exklusiva arrangemang utsträcker sig till reklam och försäljning vid alla OS-anläggningar, där Coca-Cola har monopol.
Denna kamp har nu hamnat på ­kinesisk mark, där den fullständigt överskuggar själva spelen. ”De globa­la olympiska sponsorerna har stora budgetar för marknadsföring i Kina”, sa en marknadsföringschef i Hongkong. ”När fackellöpningen äger rum i Kina kommer varenda stad som facklan passerar igenom att vara full av sponsringlogotyper”, sa han. Detta är en viktig anledning till varför de kinesiska planerarna valde den längsta fackellöpningen i olympiska spelens historia, 137 000 kilometer, eller tre och en halv gånger jordens omkrets. Denna ”Harmonins resa”, som den kinesiska regimen kallar den, blev till en tungt bevakad fars, något som ledde till att en del ledande OS-tales­personer drog slutsatsen att fackellöpningen har passerat sitt ”bäst före”-datum.

Innan det blev en reklamguldgruva började fackelceremonin sitt liv 1936 som en symbol för nazistisk triumfalism. Denna ritual har inget som helst att göra med internationalism, den är tvärtom ett exempel på de starka historiska kopplingarna mellan den o­lympiska rörelsen och fascistiska och auktoritära regimer.
”Idén om att tända facklan på det gamla olympiska platsen i Grekland och sedan låta den löpa genom olika länder har ett mycket mörkare ursprung. Den uppfanns i sin moderna form av organisatörerna av 1936 års Berlinolympiad. Och den planerades med noggrann omsorg av den nazistiska ledningen för att projicera ­bilden av Tredje Riket som en modern, ekonomiskt dynamisk stat med växande internationellt inflytande” [BBC, den 5 april 2008].
I Kina har regeringen piskat upp en ”olympisk feber” i ett försök att skära av det ökande missnöje som reser ett allt allvarligare hot mot dess styre. Utöver detta hoppas regimen på att OS kommer att kunna hjälpa till med att utlösa ett konsumtionsuppsving som kan fungera som en ”stötdämpare” mot avtagande extern efterfrågan och sjunkande export då den globala ekonomin saktar in. Kina lider av en abnormt låg konsumtionsnivå – till och med indierna konsumerar mer räknat som andel av bruttonationalprodukten (BNP). Detta beror på att lönenivåerna inte på långa vägar har hållit jämna steg med den generella ekonomiska tillväxten. Som andel av BNP har löner­na fallit från 53 procent 1998 till 41 procent 2007, vilket är en av de brantaste nedgångarna i världen. Utöver de de multinationella olympiska sponsorernas massiva försäljningskampanj har mer än 5 000 slags produkter dumpats på marknaden försedda med Pekingolympiadens varumärke. Detta inkluderar dräkter, dockmaskotar, nyckelringar och till och med ätpinnar sålda som minnesmärken. Ett antal av dessa officiella olympiska produkter har tillverkats i industrier som använder barnarbetskraft eller som bryter mot andra lagar.
Vartenda företag som är med i ”TOP” (The Olympic Partner Programme, Olympiska partnerprogammet) har mycket som står på spel i Kina och förväntar sig att deras investeringar i Pekingolympiaden belönas med utökade marknadsandelar. Coca-Cola dominerar den kinesiska läske-drycksmarknaden och var det första USA-företaget som etablerade sig i Kina 1979, när Deng Xiaoping åter öppnade landet för utländska affärsintressen. Coca-Cola har 30 000 anställda i Kina, som är dess fjärde största – och mest vinstgivande – marknad. General Electric, ett annat ”TOP”-företag, tillhandahåller elförsörjnings- och belysningssystem åt Pekingspelen. Det har dessutom en ägarandel av NBC Universal, som innehar exklusiva TV-sändningsrättigheter för olympiaden i USA, för vilka de har betalat nästan 900 miljoner dollar. GE:s försäljning i Kina fyrdubblades under tidsperioden 2001-06.
Adidas, ytterligare en långsiktig ”TOP”-sponsor, såg sin försäljning i Kina växa med 45 procent under 2007, jämfört med fem procents tillväxt i Europa. Adidas siktar på en försäljningsomsättning på över 10 miljarder kronor i Kina fram till år 2010. Den tyska sportklädesgiganten har också förlagt det mesta av sin produktion till Kina, men här är det fråga om ett helt annat skikt av den kinesiska befolkningen. De lågavlönade gästindustriarbetare som tillverkar Adidasskor under omänskliga arbetsvillkor skulle lika gärna kunna komma från en annan planet jämfört med det tunna skiktet av varumärkesmedvetna medelklasskinesiska shoppare som Adidas inriktar sin reklam mot.

Adidas har förlagt mer än hälften av sin globala produktion till länder där fackföreningar är förbjudna, i första hand Kina. De fruktansvärda förhållandena hos företagets kinesiska underleverantörer belystes i en artikel i Sunday Times (Storbritannien), som rapporterade från tre av Adidas ”se- dan länge etablerade partnerfabriker” i Fuzhou i södra Kina. Arbetarna klagade på påtvingad övertid och löner under den lagstadgade minimilönen. De tjänade bara 570 yuan (ungefär samma i kronor) i månaden år 2007 – nätt och jämnt tillräckligt för att köpa ett par Adidasskor. Denna rapport visade också att Kinas statskontrollera­de fack, ACFTU, ”anklagades vitt och brett för inte göra något”. När arbetarna gick ut i strejk 2006 blev de alla summariskt avskedade.
Elektronikjätten Samsung är en annan ökänd antifacklig arbetsgivare. Företaget har bötfällts i Sydkorea för en rad illegala aktivititer, inklusive utpressning och mutor för att förmå fackliga aktivister att sluta. Detta det mäktigaste av landets ”chaebol”-konglomerat var under lång tid en stöttepelare för Sydkoreas forna militärre- gim. En ledare i tidningen Hyankoreh sa följande om Samsung: ”man har i en demokratisk republik en världsledare i avancerad teknologi som använder en primitiv antifacklig taktik från utvecklingstidens diktaturår”.
Coca-Cola har på ett liknande sätt anklagats för fackföreningskrossarak­tiviter i Colombia, Pakistan, Turkiet, Guatemala och Nicaragua. Colombianska fackföreningar drog företaget inför domstol år 2001 på grundval av anklagelser om att Coca-Cola hade ”lejt eller på annat sätt använt sig av paramilitära säkerhetsstyrkor som använt extremt våld och mördat, torterat, olagligt fängslat eller på annat sätt tystat fackliga ledare”.
Coca-Colas inflytande inom OS demonstrerades då Atlanta, där företagets huvudkontor är förlagt, fick stå som värd för 1996 års olympiad. Detta var bara tolv år efter att en annan USA-stad, Los Angeles, fick stå som värd för spelen. Ännu en olympisk toppsponsor, McDonald’s, är det arketypiska antifackliga företaget.
Att som IOK, sponsorerna och den kinesiska regimen gör, hävda att olympiaden bara handlar om sport, inte politik, är helt igenom felaktigt och innebär att man ignorerar spelens högst politiska historia. Den kinesiska regimens beslut att förlägga fackelbärarlöpningen igenom de oroliga områdena Tibet och Xinjiang kan inte beskrivas som ”icke-politiskt”. När facklan fördes genom den tibetanska huvudstaden Lhasa i juni, under undantagstillstånd, uttryckte Tibets kommunistpartiöverhuvud Zhang Qingli i ett tal att opponenter mot de olympiska spelen – och KKP – borde ”krossas”. Ett generat IOK tvingades till ett sällsynt fall av tillrättavisande av den kinesiska regeringen, återupprepande att den måste ”skilja på sport och politik”.

Faktum är att de flesta olympiader har omgetts av politiska kontroverser: Berlin 1936, München 1972, Mexico City 1968, Moskva 1980, Los ­Angeles 1984; listan är lång. Tio dagar innan olympiska spelen öppnades i Mexico City sköt och dödade militären hundratals studentdemonstranter under vad som har blivit känt som ”Tlatelolcomassakern”. Mexiko var också en enpartidiktatur som USA-imperialismen och andra västkapitalistmakter hade viktiga ekonomiska och strategiska band till. IOK vägrade att stoppa 1968 års spel efter dödandet. Återigen gömde sig OSföreträdarna bakom sitt ”skilj på sport och politik”-mantra. Mexikos president Gustavo Díaz Ordaz presiderade, medan blodet på hans händer knappt hade torkat, över OS öppningsceremoni tillsammans med inbjudna utländska dignitärer. Inte desto mindre, när de afroamerikanska idrottsmännen Tommie Smith och John Carlos gjor­de den berömda ”svart makt”-hälsningen på prispallen i Mexico City, blev de utslängda från spelen på order av IOK-ordföranden Avery Brunda­ge.
När IOK och dess anhängare har med diktatorer att göra, rättfärdigar de detta med argumentet att OS kan hjälpa till med att föra demokratin och de mänskliga rättigheterna fram­åt. Man hävdar med andra ord en uttalat politisk grund för sitt handlande. Men när detta visar sig vara felaktigt, som i dagens Kina, replikerar de att olympiaden är en sportslig, inte en politisk organisation. Jacques Rogge, den nuvarande IOK-ordföranden, har kommit med det absurda påståendet att OS år 1988 i Söul hjälpte till med att förvandla Sydkorea, på den tiden en i raden av diktaturer, till en ”en livskraftig demokrati”. Enligt Rogge ”hade spelen en nyckelroll, återigen genom närvaron av mediafolk” [Financial Times, den 26 april 2008].
I själva verket tvingades den sydkoreanska militärregimen bort från makten av en våg av masstrejker och demonstrationer som bröt ut i juni 1987 (ett helt år innan olympiaden) och som fortsatte under de tre följan­de åren. Detta är en viktig lärdom för Kina, som visar på den avgörande roll som massarbetarkamp har i kampen mot diktaturer. När det kommer till kampen för demokratiska rättigheter är OS snarare en del av problemet än en del av lösningen.

Grundaren av de moderna olympiska spelen 1896 var den franska ar­istokraten Pierre de Coubertin. Hans vision var inte en folklig idrottsrörelse för massorna, utan en som så gott som uteslutande var till för de sysslolösa rika. Enligt adelsmän som de Coubertin var de lägre klasserna oförmögna att förstå konceptet med ”rent spel”. Samtidigt dömdes kvinnor ut som fullständigt olämpliga att beträda sportens värld – en åsikt som inte förändrades särskilt mycket förrän efter andra världskriget. Till och med på OS i London 1948 fanns det tio gång­er så många manliga som kvinnliga idrottare. Baronen de Coubertin var en ”stor fransk patriot” som inte des­to mindre blev en ihärdig beundrare av nazistregimen i Tyskland. Vid sin död 1937 testamenterade han sin livstidssamling av litteratur till Hitlers regering. Som en pervers fotnot grävdes sex månader efter hans död de Coubertins lik upp i Lausanne i Schweiz och hans hjärta skars ut och transporterades till Olympia i Grekland. Där begravdes det åter under en ceremoni där hans långvariga vän, den nazistiske officielle företrädaren för och organisatören av 1936 års Berlinspel, Carl Diem, deltog.
IOK tilldelade Berlin 1936 års spel två år innan Hitler kom till makten i januari 1933. Snarare än att visa sig ångerfulla kom emellertid IOK-ledar­na att därefter – lidelsefullt – försvara nazisternas rätt att hålla spelen. Då nyheterna kom om nazistisk terror riktad mot fackliga aktivister, kommunister, socialister och judar, växte maningarna till en bojkott av Berlinspelen, särskilt i USA, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Tjeckoslovakien och Nederländerna. En opinionsundersökning som gjordes 1934 visade att 42 procent av amerikanerna stöd­de en OS-bojkott.
Ställd inför en kris skickade USA:s olympiska kommitté sin ordförande, Avery Brundage, till Tyskland för att se till att spelen skulle hållas i enlighet ”olympiska principer”.
I själva verket var Brundages mission att medvetet manövrera för att skjuta bojkottkam­panjen i sank, vilken Brundage skyllde på ”judarna och kommunisterna”. Under sitt be­sök i Tyskland i september 1934 träffade han judiska idrottsmän i närvaro av tre högt uppsatta nazistpartiledare, varav en i full SS-uniform och försedd med pistol. De judiska idrottsmännen fruktade för sina liv och vågade inte yttra någon som helst kritik av nazistregimen på denna intervju. Brundage återvände till USA och gav Berlinspelen sitt kraftfulla stöd.
Brundage, som senare blev IOK-ordförande (1952-72), var också en beundrare av Hitler och en öppen
antisemit. Han listade Mein Kampf som sin ”andliga inspiration”. Hans vän och föregångare på IOK-ordförandeposten, den svenska Aseachefen och ordförande i SAF (den tidens Svenskt Näringsliv), Sigfrid Edström, var ytterligare en ­fascistsympatisör.

I november 1933, då diskussionen om bojkottfrågan rasade, skrev Sig­frid Edström till Brundage: ”Den nazistiska oppositionen mot judarnas inflytande kan endast förstås om man har levt i Tyskland. Inom vissa av de mer betydande affärsområdena styr judarna majoriteten och hindrar alla från att komma in … Många av dessa judar är av polsk eller rysk härkomst med ett sinnelag som är helt annorlunda än det västerländska sinnelaget. En förändring av dessa förhållanden är absolut nödvändig om Tyskland ska kunna förbli en ’vit’ nation” [Brev från Edström till Brundage, den 8 fe­bruari 1934, från Sveriges Riksarkiv].
Efter Berlinolympiaden deltog Edström på ett nazistiskt partimassmöte i Nürnberg och tillkännagav senare: ”Det var en av de största upp- visningar jag någonsin sett … Han [Hitler] är förmodligen en av de kraftfullaste och starkast stödda individer­na som världshistorien någonsin känt. Jag är säker på att 60 miljoner människor är villiga att dö för honom och göra vad han än begär.”
Efter andra världskriget använde både Edström och Brundage sina IOK-positioner för att få till stånd frigivandet av dömda nazistiska krigsförbrytare.
Brundage fortsatte att försvara högerns sak genom hela sin tid som IOK-ordförande. Han var en ihärdig anhängare av senator McCarthys antikommunistiska häxjakt på 1950-talet och kritiserade president Eisenhower för att han hejdat Koreakriget, vilket Brundage kallade ”en skamlig akt för alla vita i Asien”.
År 1980 tog Juan Antonio Samaranch, den kanske mäktigaste av IOK-ordförandena, över posten. Han beskrev sig själv som ”100 procent francoist” – en referens till Spaniens forna fascistiska diktator.
Den officiella biografin om Samaranch, som publicerades av IOK, säger inte ord om hans långa politiska karriär – att han faktiskt var en fas­cistiskt ombud i Cortes och idrottsminister under Francodiktaturen.
Samaranch knöt starka kontakter med Horst Dassler, arvinge till Adidasimperiet och nyckelfigur bakom kulisserna i den olympiska rörelsen. Under 1960-talet tillverkades Adidas distinkt svarta och vita fotbollar av fångar i de spanska fängelserna, under ett kontrakt som utarbetats med hjälp av Samaranch.
Denna användning av fängslad tvångsarbetskraft var en föregångare – i mycket mindre skala – till dagens globaliserade låglöneproduktionsked­ja.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!