Dödsskjutningarna utnyttjas av politikerna för att sparka neråt

av Johannes Lundberg // Artikel i Offensiv

Dödsskjutningarna i Sverige ligger fortsatt högt. Polisens rapport från förra veckan visar på en rekordmånad för juli där fyra människor miste livet och tretton skadades, jämförbart med fjolårets tre dödade och tio skadade.

Självklart får det dödliga våldet stor medial uppmärksamhet, många är drabbade av den otrygghet som uppstår i de städer och/eller områden där det skjuts. Självklart ska oron sättas i sitt sammanhang då människor skjuts till döds i tjänsten, som det uppmärksammade polismordet i Göteborg eller då skjutningarna blir täta.
Bara under tre dagar var det totalt åtta skjutningar i landet under juli månads första hälft.
– Skjutningarna är ofta kopplade till konflikter. Om en konflikt är het blir det ofta många skjutningar på kort tid, sade kriminologen Manne Gerell till SVT Nyheter i juli.
Men perioden januari-juli 2021 har varken fler döda, skadade eller totalt antal skjutna jämfört med 2020 där det under perioden fanns 25 dödade, 70 skadade och totalt 208 bekräftade skjutningar. Siffrorna för 2021 är också 25 döda, 53 skadade och den totala siffran på bekräftade skjutningar 180.

I skuggan av alla skjutningar förs en politisk diskussion. Då SD får styra debatten handlar det om ”massinvandringen”, invandrartäta och otrygga områden med kriminella invånare där fler poliser eller till och med behovet att skicka ut militären är svaret. Den upplevda otryggheten ska tas på allvar och polis ska självklart ha de resurser som krävs för att lagföra alla typer av brott.
Men på andra sidan debatten står den samlade vänstern som kan se utvecklingen i landet, bortom migration. Självklart är en dålig integrationspolitik en del av problemet, men brist på utbildning, fritidssysselsättning, trångboddhet eller svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden ska inte blandas med människor som tvingats fly. Det är just ovan nämnda uteblivna satsningar som är den uteblivna integrationen och som har bidragit till delar av en generations bristande framtidstro.
För delar av förortens unga blir enda chansen till någon form av karriär att klättra i de kriminella kretsarna med tyngre och tyngre brott. 

Att prata, eller som i detta fall skriva, om dödsskjutningar som lyfts som ett stort samhällsproblem måste också ställas i proportion till andra viktiga frågor som media inte lyfter lika flitigt.
En av dessa frågor är antalet döda i arbetet varje år. Januari fram till sommaren, nästan samma period som polisen tagit fram siffror på dödsskjutningar, visar Arbetsmiljöverkets siffror på 21 döda i arbetet. Även tillbaka genom åren är siffrorna jämförbara, men där fler dött i arbetet än i skjutningar, undantaget ifjol då endast 29 omkom på sin arbetsplats, en halvering från 2018. Men om vi backar till 2017 fram till juli 2021 har fler dött i arbetet än i skjutningar i landet, 201 personer, medan skjutningarna dödat 197 personer.

Då Rättvisepartiet Socialisterna jämför dessa siffror handlar det inte om att förringa problematiken gällande skjutningar i landet eller människors upplevda otrygghet som följer, speciellt nu med flera utomstående och lekande barn bland offren. Tvärtom är det av yttersta vikt att lösa detta såväl polisiärt som politiskt, med satsningar som kan förebygga ytterligare en generations bortfall.
Att samtidigt prata om dödsfall i arbetet är ett sätt att balansera debatten. Efterspelet av skjutningarna polariserar och ”vi mot dem” blir till den dominerande frågan i den svenska debatten. Att lyfta dödsantalet i arbetet och att det 2021 kan vara livsfarligt att gå till jobbet kanske får oss att enas lite mer, att samtalen kring fikabordet istället kan handla om hur vi tillsammans kan få en bättre och säkrare arbetsplats, tryggare anställningar, förbättrad arbetsmiljö, minskad stress, fri från tillbud, arbetsskador eller till och med dödsfall och hur ett tryggare samhälle i grunden kunde se ut.