Den 6 mars, efter bara en veckas krig, skrev Trump att ”det kommer inte att bli något avtal med Iran utom en VILLKORSLÖS KAPITULATION” (de stora bokstäverna är hans). Tre månader senare är det dock han som kapitulerar. Oavsett om det avtal som enligt uppgift slöts den den 14 juni håller eller inte, är kriget mot Iran ett nederlag för USA-imperialismen.
Av Danny Byrne, ISA:s politiska kommitté
Även om de exakta detaljerna i avtalet fortfarande döljs av krigets dimma, är konturerna tydliga. Den enda ”segern” för USA-imperialismen – en stor bedrift, om man ska tro Trumps inlägg på den egna kanalen Truth Social – är återöppnandet av Hormuzsundet. Det är en ”lösning” av ett problem som i första hand existerade på grund av Trumps och Netanyahus krig! Och även denna ”lösning” är en förödmjukelse för USA-imperialismen: om den iranska regimen ger sitt medgivande ska Hormuzsundet öppnas igen och transiteringen genom denna flaskhals kommer att ske under Teherans kontroll.
Trumps påståenden om ett genombrott i kärnvapenfrågan är helt grundlösa. Iran, får vi höra, har gått med på att diskutera, någon gång i framtiden, om en begränsning av sitt kärnenergiprogram (vilket är precis vad landet gjorde redan före krigsutbrottet den 28 februari). Och regimen har för nionde gången upprepat sin historiska ståndpunkt att man inte strävar efter att bygga kärnvapen. De andra centrala punkterna i Trumps och Netanyahus casus belli (orsaksförklaring) till kriget – att begränsa Teherans missilkapacitet och att den iranska regimen skulle ge upp sitt stöd till de så kallade ”ställföreträdarna” som Hizbollah i Libanon och huthierna i Jemen – verkar helt ha tagits bort och finns inte längre på bordet. Liksom, naturligtvis, det absurda påståendet att det har skett ett regimskifte i Teheran.
Iran å andra sidan är den relativa vinnaren av det rapporterade avtalet. Regimen har överlevt, förödmjukat Trump och sett sin kontroll över Hormuzsundet bekräftad. Det senare innebär i synnerhet en betydande förstärkning av landets makt i regionen – precis motsatsen till vad Trump och Netanyahu ville uppnå.
Dessutom kommer landet att få miljarder dollar i frigörandet av tillgångar som varit frysta utomlands och lättnader i sanktionerna – 12 miljarder dollar redan innan förhandlingarna om ett långsiktigt avtal inleds.
Varje aspekt av det rapporterade avtalet riskerar att sprängas i bitar av fortsatt instabilitet och olösta spänningar. Både i Washington och Teheran har avtalet mötts av högljudd kritik och röster har höjts för en återgång till fullskaligt krig. Men den mest explosiva faktorn på kort sikt är utan tvekan motsättningen mellan krigets främsta anstiftare; Trump är desperat att kapitulera, och Netanyahu att hålla kriget igång.
Israel är uppenbarligen inte en del av avtalet, trots att det enligt Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif, avtalets huvudförhandlare, innefattar ett ”omedelbart och permanent upphörande av militära operationer på alla fronter, inklusive i Libanon”.
De första förutsägbara reaktionerna från Israels högerextrema regering kom från de ultrareaktionära monstren Ben Gvir (minister för inre säkerhet) och Smotrich (finansminister), där den senare förklarade att ”vi kommer att behöva fortsätta kampanjen för att störta regimen på egen hand”.
Netanyahu har ännu inte gjort något officiellt uttalande, men hans försvarsminister förklarade på morgonen den 15 juni, efter att avtalet tillkännagivits, att IDF (Israels militära styrkor) inte skulle dra sig tillbaka från Libanon, Syrien eller Gaza.
Det är fullt möjligt att de kommer råda fortsatt krigstillstånd mellan Israel och Iran efter ett avtal. I början av juni angav Iran för första gången israeliska attacker mot Beirut som ett direkt motiv för missilattacker, och huthierna, som är Irans allierade, har också då och då blandat sig i med attacker mot israeliska mål.
Detta skulle dock fortsätta att sätta stor press på Trump. Den israeliska militären är en formidabel styrka i sig, men den är också helt beroende av USA-imperialismen, inte bara när det gäller förnödenheter utan också de underrättelse-, satellit- och radaranläggningar som gör dess bombningar av Iran möjliga. Om den stärkta regimen i Iran kommer att tillåta att konflikten ”frikopplas” på detta sätt – genom att till exempel gå med på att inte stänga Hormuz igen som svar på israelisk aggression – är också en öppen fråga.
Av dessa och många andra skäl är det mycket svårt att se att detta avtal skulle leda till ett definitivt slut på fientligheterna i regionen.
Socialister köper inte de förenklade berättelserna om att Israel – som är den klart underordnade parten i sin heliga allians med Washington – på något sätt skulle vara USA-imperialismens ”marionettmästare”. Samtidigt är Netanyahus regim en viktig och våldsam faktor i situationen. Medan Trump desperat vill att kriget ska ta slut före mellanårsvalet i november, ser Netanyahu fortsatta krigshandlingar som ett medel för att kunna behålla makten (och undvika fängelse) efter det parlamentsval, som måste äga rum senast i oktober.
Ett mer troligt scenario är en fortsatt, om än något mer begränsad, konflikt på lång sikt. Sedan den USA-stödda folkmordsliknande attacken från den israeliska regimen inleddes efter den 7 oktober 2023 har ingen ”vapenvila” verkligen avslutat striderna. Israel attackerade Libanon bokstavligen tusentals gånger under den kortlivade ”vapenvilan” som undertecknades 2025, och trots Trumps motbjudande ”fredsplan” för Gaza förblir området under folkmordsliknande belägring och ockupation. Samtidigt drabbas Västbanken av en pågående blodig eskalering av etnisk rensning.
Trumps nya definition av vapenvila som att ”skjuta på ett mer måttfullt sätt” kan visa sig bli den nya normen i regionen. Hur som helst kommer det inte att bli någon återgång till den ”normala” maktbalansen i regionen. Gulfstaterna har kastats in i en existentiell kris. Och även om Hormuzsundet snabbt öppnas igen är effekterna av den största energi- och försörjningskrisen världen någonsin skådat långt ifrån över.
Revolutionära socialister är inte de som hurrar för den reaktionära iranska diktaturen, utan står i full solidaritet med de arbetare, kvinnor och förtryckta människor som har ägnat sina ansträngningar och liv åt att störta den. Vi välkomnar USA-imperialismens nederlag, inte för att vi önskar det iranska regimens seger, utan för att det kan bana väg för klasskampen, mot en försvagad Trumpadministration i USA och mot den folkmordsbenägna israeliska kapitalistklassen. Vi kämpar också för ett slut på detta krig för att möjliggöra en förnyad kamp mot regimen i Iran och alla kapitalistiska regimer i hela regionen.
Den enda vägen framåt är den internationella arbetarklassens kamp och organisering för ett socialistiskt alternativ till krig, förtryck och fattigdom. Om du håller med, gå med i International Socialist Alternative (ISA) och Socialistiskt Alternativ.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.