Efter vårdstrejken – vad har hänt?

2008-10-08 16:47:09




Efter Vårdstrejkens bittra slut i våras har det sista hoppet satts till de lokala förhandlingarna. På sina håll har resultaten blivit hyfsade, men på andra vittnar helt sifferlö­sa avtal och kollapsade förhandlingar om riskerna med att sätta sin lit till lokala avtal när strejkrätten och den kollektiva styrkan finns på central nivå.

I maj gick Vårdförbundets ledning emot medlemmarnas vilja till lönekamp och skrev på ett centralt avtal långt ifrån det rejäla lönelyft sjuksköterskor, röntgensköterskor och biomedicinska analytiker behöver. De stora påslagen skulle, lovade Vårdförbundets ledning, komma i de lokala förhandlingarna. I tiotalet landsting har man hittills, nästan fem månader efter strejken, träffat överenskommel­ser med arbetsgivarna. Men även om de lokala avtalen på sina håll ger hyfsade nivåer, 10 procent på två år, är det milslångt ifrån de rejält höjda grundlöner och lönelyft som låg inom räckhåll under strejken. På andra håll är det betydligt sämre.

I Stockholms landsting slutade förhandlingarna med ingenting – siffer- och garantilöst lämnar man över till de enskilda sjukhusen att förhand­la om lönenivåerna.
– Det är fullkomligt meningslöst. Man har slutit ett avtal som innebär att det inte existerar något, kommenterar Johan Sand, akutsjuksköterska på Södersjukhuset och medlem i RS.
På sin hemsida skriver Vårdförbundet att det nu är ”upp till bevis” för de lokala arbetsgivarna. Johan Sand är inte särskilt hoppfull:
– Jag tror att de kommer att göra det de måste och inte mer, alltså följa det centrala avtalets fyra procent. De har förhalat det så länge de kunnat. Strejken var i maj och de har lovat att lönerna ska vara färdiga i december. Även om de betalas ut retroaktivt har det varit ett sätt för arbetsgivarna att betala så lite som möjligt så sent som möjligt, att spara pengar, helt enkelt.
Lördagen den 27 september höll Vårdförbundet i Stockholm representantskapsmöte. En av de få inkomna motionerna hade lagts av Katja Raetz, sjuksköterskestudent och RS-medlem. I motionen yrkar hon bland an­nat på en garanterad lönehöjning på 1 700 kronor i månaden och att ingångslönen höjs till 22 000 kronor.

– När det centrala avtalet blev så dåligt krävs det att de lokala avtalen blir bra, förklarar Katja, som i motionen också yrkar på att avtalen måste ut på medlemsomröstning.
Föga förvånande bifölls inte de delarna av motionen, och inte heller Katja Raetz hyser några förhoppning­ar om att de lokala förhandlingarna utan lokal strejkrätt ska ge några bety­dande lyft.
– Vårdförbundet har hela tiden sagt att det är lokala och individuella förhandlingar som gäller, men erfarenheten visar, särskilt i Stockholm, att det inte fungerar.

En genomgång av resultaten i de lokala förhandlingarna låter ana att trycket underifrån har spelat in. I Västerbotten ger det lokala avtalet en genomsnittlig löneökning på 2 100 och 2 800 kronor för grund- respektive specialistutbildade. Under strejken utmärkte sig Västerbotten som en av de kampstarkaste regionerna och kongressombuden reste till Stockholm med ett solklart uppdrag av medlemmarna: att rösta nej till avtalsbudet. Detsamma gäller Västmanland, där förhandlingarna med arbetsgivaren dock föll samman den 26 september. En av stötestenarna var lägstalönen, där Vårdförbundet begärt 21 100 kronor, en nivå som arbetsgivaren i Västerbotten godkände.
–Vi vet fortfarande inte vad arbetsgivarna vill. I nuläget känns det inte meningsfullt att fortsätta, säger Västmanlands ordförande Björn Gustafsson i ett uttalande på Vårdförbundets hemsida.
Därigenom får förhandlingskollapsen i Västmanland statuera ett sorgligt exempel på att lokala förhan­dlingar utan lokal strejkrätt och den kollektiva styrka facken har i centrala förhandlingar riskerar att inte bara bli en besvikelse, utan helt resultatlösa.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!