Inte många blir entusiastiska över en tillsynsrapport från Arbetsmiljöverket. Titeln ”Organisatorisk arbetsmiljö inom sjukvården” är mest knastertorr och samtidigt mycket saklig. Men innehållet i denna byråkratiska produkt är både avslöjande och i förlängningen politiskt kontroversiellt.
Av Johan Sand // Artikel i Offensiv
Mellan 2017 och 2021 fick Försäkringskassan in 785 anmälningar om arbetssjukdomar på grund av psykosociala faktorer inom sluten hälso- och sjukvård (det vill säga sjukhusvård), och under pandemin fick Arbetsmiljöverket in åtskilliga anmälningar om den bristande organisatoriska arbetsmiljön från skyddsombud inom vården. Därför gjorde Arbetsmiljöverket under åren 2022-2024 en omfattande inspektionsrunda på alla Sveriges akutsjukhus. På samtliga dessa inspekterades minst tre olika avdelningar. Därtill inspekterades ett antal arbetsplatser inom primärvården (vårdcentraler och dylikt) samt ett mindre antal arbetsplatser inom psykiatrin, både vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin. Dessa inspektioner fokuserade på den psykosociala och organisatoriska arbetsmiljön.
Resultatet var nedslående. Av totalt 437 inspekterade arbetsplatser hade hela 320, det vill säga 73 procent, brister i arbetsmiljön som ledde till krav på åtgärder. Bristerna handlade mest om att man inte undersökte, riskbedömde och åtgärdade risker i den organisatoriska arbetsmiljön som kunde leda till en ohälsosam arbetsbelastning. På lite mindre byråkratisk svenska betyder detta att vårdpersonal utsätts för mer eller mindre konstant stress och en mycket pressad arbetssituation. Värst var det i akutsjukvården där 80 procent av de inspekterade arbetsplatserna uppvisade brister, det vill säga att arbetssituationen var återkommande stressig utan några aktiva åtgärder för att motverka detta. I primärvården var motsvarande andel 69 procent, det vill säga även i primärvården har en majoritet av arbetsplatserna en bristande organisatorisk arbetsmiljö, även om minoriteten som har en godtagbar arbetsmiljö är större.
I rapporten konstateras det att de chefer i vården som befinner sig längst ut i organisationen, alltså närmast själva patientvården, ofta är de som har ansvaret för arbetsmiljön. De är medvetna om att arbetssituationen är stressig, men redovisar hur de många gånger inte har något stöd eller tillräckliga befogenheter för att själva kunna göra något åt situationen. Konkreta exempel på problem som nämns i rapporten är: brist på personal, långa arbetspass, sjuksköterskor som bara arbetat en kort tid får handleda dem som är ännu nyare, kompetensutveckling kan inte äga rum på grund av hög arbetsbelastning, cheferna ansvarar över alltför många anställda för att kunna ge individuellt stöd, de administrativa arbetsuppgifterna tar tid från patientarbetet och inbegriper olika digitala system som inte är användarvänliga eller kompatibla med varandra.
Syftet är att hålla nere kostnaderna på kort sikt så långt det bara går.
Det ska påpekas att allt inte är dåligt. På de flesta inspekterade arbetsplatser fanns etablerade program och rutiner för introduktion av nyanställda. Som det sägs i rapporten kan sådana rutiner ”ses som en markör för att arbetsgivaren ser introduktion som en viktig del av verksamheten”. Men då måste också den omvittnade frånvaron av stöd till de vårdnära cheferna, den många gånger obefintliga samordningen mellan olika delar i vårdorganisationen och bristen på uppföljning av olika beslutade handlingsplaner tolkas som ett bevis för att arbetsmiljön i verkligheten inte är prioriterad från högre ort. I rapporten sägs att ”inspektörerna mötte (…) chefer, skyddsombud och medarbetare med en stark vilja att arbeta för en bättre arbetsmiljö”. Därmed kan bristerna knappast skyllas på enskilda individer eller slumpen.
Det faktum att 80 procent av alla undersökta sjukhusarbetsplatser uppvisade påtagliga brister i arbetsmiljön utgör ett mönster, ett mönster av att pressa vårdpersonal och vårdorganisationen så långt det bara är möjligt. Syftet är att hålla nere kostnaderna på kort sikt så långt det bara går. En välfungerande högkvalitativ sjukvård säger sig alla politiker vilja försvara – det finns ingen politiker från något parti som öppet säger att de vill skära ned i sjukvården – men i verkligheten ses vården mest som en utgiftspost som man försöker hålla tillbaka. Att så många som 80 procent av de inspekterade vårdarbetsplatserna fick anmärkningar visar också på att det är ytterst små skillnader mellan de olika regionerna och därmed mellan de olika partierna som ingår i regionstyrena. Arbetsmiljön sätts på undantag överallt, oavsett politisk majoritet i en enskild region.
För att komma tillrätta med vårdens arbetsmiljöproblem krävs det att den prioriteras systematiskt och i hela organisationen, från sjukhusledningar och nedåt. Det i sin tur förutsätter en annan övergripande politik, där sjukvård ses som en tillgång och inte bara som en kostnad. Ska det vara möjligt måste vården ges en självklar grundläggande plats i hela samhällsbygget och inte bara ses som en servicefunktion utan som en värdeskapare i sig själv, vilket är oförenligt med alla former av privata vinstintressen.■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.