En och tusen gånger

Fredagen den 15 maj kl 18 såg jag dokumentärfilmen En och tusen gånger (Una y mil veces) på Solidaritetshuset. Det är en dokumentärfilm på 70 minuter, gjord i Argentina 2025, om ett ämne som jag (och förmodligen många andra) inte har känt till: Om hur 52 uruguayaner, som befunnit sig i politisk exil, 1979 deltog i den väpnade revolutionen mot Anastasio Somozas blodiga diktaturregim i Nicaragua.

Christer Rydén (offensiv@socialisterna.org)

I dokumentärfilmen berättar några av de uruguayaner som deltog som stridande i den nicaraguanska FSLN-gerillan (Sandinistiska nationella befrielsefronten) om hur de som unga aktivister tvingades i politisk exil efter militärkuppen i Uruguay 1973, hur de reste genom först Argentina, sedan Chile och slutligen till Kuba, där de fick politisk och militär träning. De gick därefter frivilligt med i FSLN-gerillan och deltog i slutstriden mot Somozadiktaturen 1979 i Nicaragua.

De nu åldrade aktivistveteranerna berättar i dokumentären om dels bakgrunden som motiverade dem på 1970-talet – våldet, förtrycket, misären och hungern under de sydamerikanska militärdiktaturerna – och dels hur deras principfasta övertygelser fick dem att delta i slutfasen av ett väpnat uppror mot en brutal diktatur i ett annat, centralamerikanskt land: Nicaragua. De berättar också om hur det kändes att lämna sina familjer bakom sig för att resa iväg och riskera sina liv långt hemifrån, vilket kändes gripande för mig – som aldrig någonsin varit ens i närheten av något sådant – att ta del av. I berättelsen ingår också hur filmteamet följde med den här skaran åldrade aktivistveteraner till ett område i Nicaragua (där striderna nu är över sedan länge) där två av deras kamrater dog, den ena i strid och den andra till följd av en tragisk olyckshändelse. Där restes ett gravstensliknande monument över dessa två som dog, med en inskription om varför de dog, hur och vid vilka tidpunkter.

En och tusen gånger kändes för mig väl värd att se – mycket tack vare den svenska textöversättningen, även om jag satt lite för långt bak i rummet och textningarna svischade förbi ganska snabbt. Vilket inte är konstigt eftersom spanska är ett ganska snabbt och rappt språk när det talas.

Jag hade tack och lov en spansk-svensk tolk (som dessutom i första hand är en teckenspråkstolk) tilldelad mig, eftersom jag var den enda närvarande där som inte är spanskspråkig. Hon simultantolkade åt mig både före och efter filmen, när bland annat filmens regissör Ernesto Fontan (förnamnet är en hyllning till Che Guevara, till följd av hans uppväxt i en politiserad familj) via en zoomlänk berättade om bakgrunden till filmen och hans kännedom om Augusto César Sandino (därav namnet ”Sandinisterna” på den Somozabekämpande gerillarörelsen) och Sandinos relevans i Nicaraguas historia.

Tolken berättade för övrigt för mig om hur hennes egen mamma, på den tiden innan hon blev mamma, som ”tonårig skitunge” prompt drog upp i bergen för att ansluta sig till gerillan (oklart om det var den sandinistiska gerillan eller någon annan gerillarörelse)! Den blivande mamman ifråga överlevde uppenbarligen. Annars hade jag knappast kunnat få hennes dotter till tolk den 15 maj.