Ett år efter massmordet i Örebro

Ett år efter Sveriges dödligaste masskjutning – då Rickard Andersson mördade tio personer på Campus Risbergska i Örebro innan han tog sitt eget liv – håller polisen fast vid sin slutsats att det saknades något ”politiskt eller ideologiskt motiv” till dödsvåldet trots att nästan alla offer för dådet hade utländsk bakgrund. Det narrativet var polisen snabba på att lägga fram redan samma dag som händelsen – trots att ingen teknisk undersökning hade skett av Anderssons dator eller telefoner vid den tidpunkten.

// Av Stephen Rigney

Polisen har under tiden också hållit fast vid sin bedömning att den polisiära insatsen vid själva händelsen gick till enligt de rutiner som finns för så kallat ”pågående dödligt våld”.

Men nu ett år senare har kritiken börjat växa mot såväl polisens agerande och hur anhöriga till de drabbade inte fått höra hela sanningen. Dels har journalisten, Frida Sundkvist, nu lagt fram en annan bild av polisinsatsen under dagen i boken Efter skotten. Att göra en sådan kartläggning tycks dock inte ha varit en helt enkel uppgift – begäran om att få ut uppgifter om ingripandet har mötts av tystnad i form av sekretess – inte bara den sedvanliga förundersökningssekretessen utan även med hänvisning till försvarssekretessen och rikets säkerhet.

Intervjuer med de drabbade, anhöriga och enstaka poliser som deltog har däremot gett en bild av en mer kaosartad insats där de patruller som var först på plats initialt snabbt tog sig in i skolan men gick ut igen. Det dröjde sedan länge innan nästa våg gick in och framför allt innan åtgärder togs för att ta hand om de skadade.

En av dem, Salim Iskef, uppskattas ha varit vid liv i minst 45 minuter efter att han blev skjuten.

Under tiden fortsatte Andersson med sin brutala attack samtidigt som flera av offren låg döende. Minst två av offren, en lärare och en student, påträffades fortfarande vid liv av poliser som lämnade kvar dem när de tog sig ut från byggnaden igen. En av dem, Salim Iskef, uppskattas ha varit vid liv i minst 45 minuter efter att han blev skjuten. Han hann både ringa larmsamtal och höra av sig till sin familj vid flera tillfällen medan polisen väntade som lamslagna utanför. Samtidigt fick lärarens anhöriga veta av polisen att hon hade dött efter några minuter innan det kom fram på en presskonferens att hon levde i minst 30 minuter.

Denna bild har även nu delvis bekräftats i polisens första rapport om händelsen som släpptes i mitten av januari månad. Bland annat påpekar rapporten att de rapporter om att det fanns fler gärningsmän i skolan – som tidigare använts för att förklara varför polisen inte släppte in räddningstjänsten tidigare – troligtvis beror på att beväpnade civilklädda poliser utan identifikation misstogs som gärningsmän.

Men att det nu kommit fram en något mer sanningsenlig beskrivning från polisens sida är för lite och för sent för de vars anhöriga hade kunnat räddas och som nu JO-anmält polismyndigheten.

Det framstår också många frågor om hur en sådan brutal attack – där åtta av de mördade hade invandrarbakgrund – så lätt kan avfärdas som utan ideologiskt motiv, särskilt när det finns mycket som tyder på att dådet både var väl planerat och att Andersson inte ville lämna några spår efter sig. Det saknas fortfarande exempelvis både en telefon och hårddiskar från datorerna som beslagtogs i hans hem.

Det finns också tidigare rapporter om att han besökt högerextrema hemsidor i nära anslutning till attacken men någon mer information om Anderssons liv på nätet har polisen inte kunnat kartlägga, trots att en gemensam nämnare för tidigare våldsdåd varit just en högerradikalisering på nätet.

Det kan vara så att det aldrig med säkerhet kommer att gå att veta vad det var som motiverade Andersson. Men med tanke på hur information om vad som hände hittills lagts fram, undanhållits eller belagts med sekretess, hur ska man någonsin kunna lita på det?