
I Europa växer löne- och inkomstklyftorna rekordsnabbt. Tidigare kunde arbetare räkna med att en högkonjunktur skulle betyda reallönelyft och tryggare anställningsförhållanden. Men så har inte varit fallet under 2000-talet.
I flera av Europas länder, t ex Tyskland, Nederländerna, Ungern och Slovenien, har reallönerna sjunkit under senare år, samtidigt som företagen har gjort rekordvinster.
Väldiga summor har omfördelats från löner till vinster (se diagram till höger).
Samtidigt består den ojämlika löneskillnaden mellan män och kvinnor.
Mellan 2001 och 2006 minskade löneskillnaden mellan män och kvinnor i Europa med ynka en procent. Kvinnornas löner ligger i snitt fortfarande 15 procent lägre än männens.
Enligt Europafacket finns det 30 miljoner arbetare i Europa som kan räknas som arbetande fattiga, det vill säga lönen räcker inte ens till det allra nödvändigaste.
Inflationen – prisökningstakten – stiger dessutom i hela Europa, vilket än mer urholkar de små lönelyften. Inom euroområdet steg inflationen (konsumentpriserna) med 3,5 procent i mars jämfört med mars i fjol. Det är fråga om den snabbaste prisstegringen sedan 1992.
Rekordhög inflation
Det är främst stigande råvaru- och livsmedelspriser som eldar på inflationen.Löneskillnaderna inom EU är groteska.
De 20 högst avlönade direktörerna tjänar numera 250 gånger mer än en genomsnittlig arbetare i EU (se inkomststapeln till höger).
”I EU-kommissionens rapport Social Inclusion and Income Distribution in the European Union (2007) pekas Sverige, Storbritannien och Finland ut som de länder där ojämlikheten ökat mest… Det som mest av allt förändrats är att de rika blivit superrika” (Dagens arena den 13 december 2007).
Samtidigt med att de superrika har blivit än rikare har antalet fattiga ökat i EU. Totalt räknas nu 78 miljoner som fattiga, nästan 16 procent av befolkningen.
Nästan vart femte barn (16 miljoner) i EU lever i fattigdom, enligt en rapport från EU-kommissionen.
Det är bra att Europafacket demonstrerar för rättvisa. Överhuvudtaget har lönekampen skärpts i Europa under de senaste 12 månaderna.
Den ökade inflationen och viljan att få ut något av den ekonomiska uppgången innan en ny kris bryter ut har gett ny kraft till kampen.
Men Europafackets ledning bakbinder kampen med sin positiva hållning till EU och exempelvis det nya fördraget.
Kampen för högre lön på vinsternas bekostnad står i direkt motsättning till EU:s nyliberalism och lönedumpning.
Istället för att hoppas på ett ”socialt EU” måste Europafacket mobilisera till en verklig strid mot kapitalets EU.
Per Olsson