EU och euron i stark gungning

EU och euron är i sin djupaste kris någonsin, och den europeiska kapitalismen är långt ifrån att ”stå enade” (Foto: Public domain).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den uppgörelse som EU:s finansministrar slöt under påsken var enligt finansminister Magdalena Andersson (S) ”ett historiskt paket som visar att Europa förmår att stå enat”. Men det är långt ifrån sanningen. Vad EU:s finansministrar enades om var att köpa sig tid. Krispaketets slutsumma på 500 miljarder euro (drygt tio gånger mer i kronor räknat) är uppblåst i syfte att försöka dölja att EU är i sin djupaste kris någonsin.

Efter Brexit, coronakrisen och regeringarnas nationella respons har EU-krisen, särskilt inom eurozonen, nått en ny nivå. ”Klyftan fördjupas i den del av EU som en gång var tänkt att bilda den hårda inre kärnan, eurogruppen. Idag är tongångarna så oförsonliga att den grundläggande sammanhållningen kring den gemensamma valutan förefaller hotad” (Svenska Dagbladet den 3 april). 

I själva verket finns det inte någon ”grundläggande sammanhållning”, vilket påskens krismöte på nytt bekräftade. I elfte timmen lyckades EU:s finansministrar nå en uppgörelse som på papperet ska ge stöd och lån på totalt 500 miljarder euro. Enligt Europeiska centralbanken (ECB) kräver krisen gemensamma åtgärder som kostar tre gånger mer. 
Innehållet i EU:s krispaket är också långt ifrån vad regeringarna i de länder som hårdast har drabbats av coronakrisen, särskilt Italien och Spanien, hade hoppats på. Istället för att ”dela bördorna” och gemensamma corona- eller euroobligationer får euroländer i särskild nöd tillfälligt låna från eurozonens krisfond ESM. Den summa som euroländerna totalt kan få låna från så länge coronakrisen pågår är 200 miljarder euro. 
De två andra delarna av krispaketet är ett tillfälligt stöd till bland annat korttidsarbeten i medlemsländerna på 100 miljarder euro samt att företag kan söka krislån hos Europeiska investeringsbanken på upp till 200 miljarder euro.

I förlängningen kan den nuvarande krisen för EU och den europeiska kapitalismen leda till att EU bara finns kvar till namnet och att euron lider skeppsbrott. Dagens kris är betydligt allvarligare och djupare än eurokrisen för tio år sedan. Redan innan krisen var EU paralyserat av stadigt upptrappade motsättningar mellan medlemsländerna och dess regeringar som har stängt gränser, byggt nya murar och vars politik samt retorik har blivit allt mer nationalistiskt färgad.
När coronakrisen bröt ut svarade EU-regeringar med skuldbeläggning, stängning av alla gränser samt stopp av exempelvis export av hjälp- och skyddsutrustning. I efterhand har exportförbuden lättats eller tagits bort, men den nationalistiska politiken finns kvar och stödet till särskilt krisdrabbade länder har mest varit symboliskt. 
Det har i sin tur inneburit att det nu i Italien finns en stor majoritet som är emot EU. Enligt en opinionsundersökning som gjordes i mars var 67 procent negativt inställda till Italiens EU-medlemskap, mot 47 procent i november 2018.
”Även bland Italiens EU-vänliga elit finns nu en känsla av att man har övergivits av EU”, rapporterade Financial Times den 7 april.

I förlängningen kan den nuvarande krisen för EU och den europeiska kapitalismen leda till att EU bara finns kvar till namnet och att euron lider skeppsbrott.

Italien och Spanien är EU och eurozonens tredje respektive fjärde största ekonomi och i båda länderna sprider sig krisen i skrämmande takt och omfattning. Redan innan coronakrisen var Italien eurozonens kanske svagaste länk. Den italienska kapitalismen återhämtade sig aldrig efter finanskrisen 2008-2009. Ifjol var den italienska ekonomin fortfarande betydligt mindre än 2007, och under de senaste tio åren har reallönerna inte ökat alls. 
Däremot har det under samma period skett en fördubbling av antalet fattiga. Förra året nådde landets totala offentliga skuld sin högsta nivå någonsin (138 procent av BNP, en av de högsta i världen), vilket innebar att det blev ännu dyrare för landet att låna. Samtidigt förvärrades den italienska bankkrisen. Varje stödinsats blir därför betydligt mer kostsam än i andra länder och för Italien allt närmare en statsbankrutt. Hittills är de italienska stödinsatserna bara några procent av vad exempelvis den tyska regeringen hittills har spenderat på att backa upp ”sin” kapitalism.
Ju mer krisen utvecklas, desto större kommer skillnaderna mellan vad EU- och euroländerna kan spendera att bli, vilket ökar motsättningarna samt förstärker processen mot splittring och sönderfall. 

Coronakrisen har kastat ned den italienska ekonomin i ett mörkt hål. Hundratusentals jobb har försvunnit och varje dag har 1 000 småföretag tvingats slå igen. Många arbetarhushåll har inte råd med mat. ”Miljoner människor i Italien har förlorat sina jobb och många har inte pengar till mat och andra livsnödvändiga varor. I den fattiga södern är läget desperat” (The Local Italy den 3 april).
För turistnäringen, som sysselsätter en av fem anställda och som står för 13 procent av landets BNP har 2020 blivit ett helt förlorat år.
Nästan lika dramatisk är krisutvecklingen i Spanien där jobbförlusterna nu är de svartaste i historien. Under de senaste tre veckorna har nästan en miljon jobb försvunnit i Spanien, ett land som redan innan krisen var bland de EU-länder som hade den mest utbredda fattigdomen – 26 procent av befolkningen levde antingen i fattigdom eller riskerade att falla ner i fattigdomsfällan.
Det tillfälliga krisstöd som EU erbjuder dessa länder är en droppe i havet. EU har aldrig haft någon social dimension, utan var från första stund en skapelse av de europeiska storföretagen och deras strävan att dels skydda sig mot utländsk konkurrens och dels för att samordna sin jakt mot botten vad gäller arbetarnas löner och villkor.

Topparnas EU-samarbete syftade visserligen också till att försöka övervinna nationalstatens begränsningar, men detta stod alltid i motsättning till att de olika EU-ländernas kapitalister behöver det skydd och stöd som den ”egna” staten ger, särskilt i kristider när konkurrensen hårdnar på alla marknader. 
Det är också därför som nationalstaten och nationalismen nu blir allt mer framträdande. Det politiska uttrycket för detta är regeringarnas nationalistiska politik och att EU får allt mindre betydelse. Under coronakrisen, när behovet av samordning, stöd och solidaritet aldrig har varit större, har EU-regeringar agerat enligt maximen ”vårt land först”. 

Kapitalistklassen och deras politiska företrädare är oförmögna att riva ner de nationella barriärerna och förena Europa. Det kan bara göras om Europas arbetare förenas över nationsgränserna i en gemensam kamp för att avskaffa kapitalismen.
Nej till kapitalets EU och EMU (euron och den monetära unionen) – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!