Europa mot avgrunden – Hitler hade kunnat stoppas

2008-06-20 06:00:01


John Heartfields klassiska bild: Miljoner står bakom mig

”Fascism är inte bara ett system av vedergällning, brutalt våld och polisterror. Fascism är ett särskilt styrelsesätt som grundar sig på ­utrotandet av alla element av proletär demokrati inom det borgerliga samhället. Fascismens uppgift ligger inte bara i att tillintetgöra den kommunistiska förtruppen utan att hålla hela klassen i ett tillstånd av påtvingad splittring. För att uppnå detta syfte räcker det inte att fysiskt förinta den mest revolutionära delen av arbetarna. Det är även nödvändigt att krossa all oberoende och frivillig organisering, att förstöra alla proletariatets försvarsverk.”
Ovanstående skrevs av Leo Trotskij 1932. Det förklarar varför Hitlers väg till makten kantades av ­krossade fackföreningar, ödelagda idrottsfö­reningar och studiecirklar: alla de institutioner som arbetarrörelsen byggt upp revs ner och ersattes med nazistiska organisationer. Men det ger ­inget svar på frågan hur det kunde ske.
Det förlorade första världskriget med efterföljande ekonomisk depres­sion i Tyskland skapade en enorm desillusionering och en ­missnöjesvåg att rida på.
Den svaga regeringen pressades hårt av krigsskadeståndet som Versail­lesfreden fastlagt till fantasisumman 132 miljarder guldmark, mer än femtio gånger mer än värdet på den ­tyska riksbankens guldreserver. Skadestån­det satte en effektiv käpp i hjulet för Tysklands befolkning när det kom till att återskapa det som hade förötts under kriget.

År 1923 krävde Frankrike, ivrig att bli kontinentens stormakt, omedel­bar betalning – och ockuperade Ruhr­området och dess för Tyskland livsviktiga industrier när betalningen så klart uteblev. Missnöjet ­exploderade: hunger och fattigdom ledde till uppror och spontana strejker. Även Tysklands president, socialdemokraten Ebert, insåg potentialen i ­strejkvapnet och utlyste en statsunderstödd strejk, kallad ”passivt motstånd”, i Ruhrs industrier. Det blev dödsstöten för den tyska ekonomin, och när inga pengar längre fanns att tillgå, vände man sig till sedelpressarna. Till slut hade sedelpressarna kommit upp i en hastighet som gjorde att kostnaden att göra sedlarna var större än värdet på dem.

Tyskland blev ett omskakande förebud om den depression som ­skulle lamslå hela västvärlden på ­1930-talet; men i extrem version. Så fort urholkades pengarnas värde att folk förlo­rade sina livsbesparingar under tiden det tog dem att springa till banken, fabrikernas arbetare såg sina löner sjunka medan de köade för att hämta ut dem. Till slut, som Piers Brendon så träffande skriver i Den mörka dalen, vägrade tiggare att ta emot valörer på under en miljon mark och människor började övergå till byteshandel och betalning in natura.
Det var fruktansvärda tider om man var tysk, men utländska profitö­rer slickade sig om läpparna: med sin utländska valuta kunde de köpa ­tyska fabriker och fastigheter för praktiskt taget ingenting.
Regeringen hade offentligt demonstrerat sin maktlöshet, vilket effektivt drev alla som sökte en ­lösning till att vända sig åt andra håll. Här hade Tysklands socialdemokratiska och kommunistiska partier chansen att spela en avgörande roll.

Socialdemokraterna hade dominerat tysk politik större delen av tjugotalet. Längst behöll man makten i Preussen, landets folkrikaste delstat där också huvudstaden ligger.
I Preussen kontrollerade man också en 67 000 man stark poliskår. Men ända sedan revolutionen 1919 krossades i blod med hjälp av socialdemokratin, hade partiet blivit allt mer förborgerligat. Trots att man domine­rade fackföreningsrörelsen, som ­hade 5 miljoner medlemmar ännu år 1930, och hade ytterligare en miljon medlemmar i sportföreningar, som egentligen var beväpnade styrkor, mobiliserade man aldrig något motstånd mot nazismen.
Som Christer Bergström skriver; ”ett arbetarparti som gjort till en trossats att aldrig utmana staten var odugligt i kampen mot fascismen.” ­Denna svaghet visade sig tydligt 1932, då socialdemokraterna i strid mot författningen tvingades lämna ifrån sig makten i Preussen – utan att göra annat motstånd än att anmäla saken inför domstol.
Det andra arbetaralternativet var kommunisterna. Redan under de en­orma protester och strejker som genomfördes mot krisens härjningar från vanligt folk i början på tjugotalet, hade kommunistpartiet haft tillfälle att ta makten.

Sommaren 1923 besvarades reallönesänkningar med stora strejker, industriarbetare fick sällskap av lantarbetare och Tyskland befann sig i ett lamslaget läge. Strejkens udd var riktad emot den borgerliga regeringen och kommunistpartiet började till och med organisera små, röda ­beväpnade grupper, samtidigt som man i två av delstaterna gick samman med social­demokraterna och bildade koalitions­regeringar.
Trycket tvingade till slut regering­en, ledd av affärsmannen Wilhelm Cuno, att avgå – men så fort den dåvarande regeringen fallit, blåstes generalstrejken av. Sedan väntade kommunistpartiet i två månader, innan man gjorde ett nytt illa förberett upprorsförsök som slogs ner utan större dramatik av den nytillträdda, men fortfarande borgerliga, regeringen.
Vid samma tid lyckades också USA och Storbritannien få Frankrike att sänka sina skadeståndsanspråk. Det var början på en tillfällig ekonomisk stabilisering för Tysklands del: industriproduktionen ökade och arbetslösheten sjönk. Den tyska ekono­min var dock extremt beroende av export och drevs till stor del framåt av korta, utländska lån. Dessutom var fattigdomen, som exploderat under krisen, fortfarande ytterst påtaglig bland breda lager av ­befolkningen. När depressionen slog till mot ­Europa låg Tyskland extra sårbart.
Den svaga socialdemokratiska koalitionsregeringen som satt vid makten under tjugotalets andra halva lyckades inte skapa någon lindring och efterträddes 1930 av en ministär under ledning av centerpolitikern Brüning. Brüning ville dra åt svångremmen för att kunna betala tillbaka krigsskulderna, bland annat genom lönesänkningar. Resultatet blev att missnöjet med regeringspolitiken bara växte.
Om socialdemokraterna och kommunisterna i det här läget hade samarbetat, skulle de ha blivit en kraft att räkna med, men istället bekämpade de varandra. Socialdemokraterna gav prov på att man hellre förde statens talan än arbetarnas, när man förvand­lade första maj i Berlin 1929 till ett blodbad. Den socialdemokratiska delstatsregeringen satte in sin skarpt beväpnade polis mot 20 000 demonstrerande arbetare och dödade 31 människor samt sårade och arresterade hundratals fler! Hatet var ömse­sidigt: kommunistpartiet gick helt i Stalins ledband och utsåg socialdemo­kratin till huvudfiende. Det gick så långt att man på sina håll till och med slöt allianser med nazisterna. Istället för att organisera ett motstånd mot lönesänkningar på arbetsplatserna eller erbjuda en väg ut ur den ­ekonomiska misären, hemföll man åt ultravänste­rism. Målet på att värva 100 000 nya medlemmar antogs inte för att ­stärka kampen utan för att utmana socialde­mokratin och man krävde total lojalitet med partiboken.

När behovet av kamp var skriande, satsade kommunisterna på propaganda.
Trotskij kommenterade: ”Då en arbetare önskar ansluta sig till kommunisternas led har partiet rätt att ställa kraven: du måste godta vårt program, erkänna våra stadgar samt valda institutioners auktoritet. Men det är absurt och det är ­kriminellt att ställa arbetarorganisationernas arbetarmassor inför samma kravlista som villkor, när det är fråga om enad handling för bestämda kampmål”.
Trotskij insåg också hotet från nazisterna, och uppmanade kommunis­terna att sluta ett kampförbund med socialdemokraterna, annars: ”Kommer den [fascismen] att rulla fram över era skallar och benknotor som en gigantisk stridsvagn.”
En som hade för avsikt att ta till vara på missnöjet med den sittande, svaga och splittrade regeringen var nämligen Hitler. Hans nazistiska NS­DAP (Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti) hade visserligen haft sina egna problem med att locka anhängare: i valet 1928 fick man ynka 2,8 procent av rösterna, och hade hittills haft en begränsad genomslagskraft.

Decenniet innan hade fascism­en firat triumfer i Italien. Precis som i Tyskland före Hitler präglades ­Italien före Mussolini av ett kraftigt missnö­je, med flera uppror och generalstrej­ker bland såväl städernas som landsbygdens arbetare. Men den formella makten lyckades man aldrig ta, ­därtill var det italienska socialistpartiet för svagt.
Skrämda av trycket underifrån, började det italienska kapitalet att se sig om efter en ny beskyddare. De hittade honom i Benito Mussolini, som bildade ett slags frikårer. Fröet till fascis­t­rörelsen var sått.
Fascismens ideologiska kärna är o­möjlig att sätta fingret på. Precis som Hitlers bok Mein kampf är ­fascismen ett hopkok av förvirrade och populis­tiska idéer, med nationalism som ett sätt att skapa en illusion av gemensamma intressen och en gemensam värdegrund. Mussolinis maktövertagande i Italien ger Harold J. Laski rätt när han förklarar att fascismen framförallt är ”en maktfaktor byggd på terror”.
I Italien vann fascisterna överklas­sens stöd genom att terrorisera arbetare och arbetarrörelsens organisationer med metoder som många gånger var mer direkta och brutala än de som senare kantade Hitlers väg till makten i Tyskland.
För Hitlers NSDAP kom det egentliga genombrottet i valet 1930, då man ökade väljarstödet från 0,8 till 6,4 miljoner. I samma val förlorade socialdemokraterna 600 000 röster.

Världskrisen hade
exploderat 1929. Det betydde slutet på den tillfälliga stabiliseringen i den tyska ekonomin. År 1932 hade landets industriproduktion minskat till hälften av vad den var 1929, och arbetslösheten närmade sig sex miljoner, vilket motsvarade en tredjedel av den arbetsföra befolkningen.
I början av 1933 skulle över hälf­ten av dem ha förlorat rätt till arbets­löshetsersättning och var helt beroen­de av socialbidrag, vilket var liktydigt med svält. En amerikansk journalist beräknade att en familj på socialbidrag med ett barn bara hade råd med en daglig diet bestående av sex små potatisar, fem skivor bröd, ett litet kålhuvud, en klick margarin och en halv liter mjölk till barnet.
Och Hitler red, på sitt fullständigt bisarra sätt, på missnöjesvågen: ”Vi vill inte ha lägre brödpriser, vi vill inte ha högre brödpriser, vi vill inte ha oförändrade brödpriser, vi vill ha nationalsocialistiska brödpriser!”
Denna fantastiskt intetsägande mening ska ha förekommit i ett av ­Hitlers offentliga tal inför riksdagsvalet 1930. Det säger allt om oppositionens oförmåga och antyder hur farligt det politiska tomrummet kan bli om det ­inte fylls med verkliga politiska ­lösningar på gemene mans problem.
Bland maktens män – i toppen president Hindenburg och ­rikskansler von Papen – rådde ständiga underhandlingar och försök att undkomma Hitlers krav på att bli utnämnd till rikskansler, samtidigt som man i riksdagen och de övriga förbundsrepubli­kerna förlorade allt mer av sina ­egna borgerliga mandat.

Det verkliga motståndet mot nazismens framfart fanns ute på gatorna och det kom framförallt från kommunistpartiets medlemmar. ­Hitler hade lyckats knyta till sig de ­politiskt förvirrade soldater som hade blivit över när frikårerna upplöstes. Dessa SA-soldater drabbade samman med framförallt kommunister i städer landet över i juni och juli 1932.
Särskilt när nazisterna trängde in i arbetarkvarteren i Hamburg kunde situationen liknas vid ett ­inbördeskrig: 19 dödade och 285 skadade blev det våldsamma kvittot efter ”Blodssöndagen i Altona” den 17 juli.
Striderna bara förstärkte Hitlers nazister som de tyska kapitalisternas sista utväg. Hitler, som något år senare brutalt skulle rensa ut de sista antikapitalistiska personerna ur de ­egna leden, hade redan övertygat kapital- och jordägarna om att de ”socialisti­ska” dragen i hans ”ideologi” bara var retoriska och att deras egendomar skulle lämnas intakta.
Hitler var emellertid på intet sätt styrd eller kontrollerad av kapitalet. Det var först efter att han tagit ­makten som deras stöd skulle materialiseras i stora ekonomiska bidrag.

I slutet AV 1932 hade de intensiva valkampanjerna tvärtom lämnat hans nazistparti på randen till utblottning. Samtidigt började många av de medlemmar som strömmat in i partiet under den första ekonomiska krisen tvivla på att Hitler någonsin skulle ta makten, och många av dem var besvikna på att makten inte togs med våld. Demoraliseringen visades i dramatiskt minskade intäkter. Läget var så illa att SA-män sågs ute på ­gatorna med insamlingsbössor. NSDAP stödde till och med en transportarbetarstrejk i Berlin för att öka sin popularitet – i ren populism, så klart. ­Samma parti skulle vid makten pressa arbetarnas villkor under gränsen för det uthärdliga. Hitler själv försörjdes sedan länge på de royalties som Mein Kampf, utgiven 1925, inbringade, men många andra ledande partimedlemmar jagades vid den här tiden av enorma personliga skulder.
I riksdagsvalet november 1932 var kommunistpartiet det enda parti vid sidan av NSDAP som gick framåt, från 44 till 77 mandat, att jämföra med nazisternas frammarsch från 12 till 107 mandat – vunna nästan uteslutande på bekostnad av de borgerliga partierna.
Rikskansler von Papen, ledare för det borgerliga tysknationella partiet, förlorade den borgerliga majoritet i riksdagen han förlitat sig på.
Medan nazisterna bedrev en valkampanj utan proportioner i lilla Lippe, inte för att få makten i staden utan för att dra igång propagandamaskinen, underhandlade Hitler med von Papen, ledare för det borgerliga tysknationella partiet. Hitler gick med på att om han fick kanslerposten, skulle von Papen bli vicekansler och han skulle nöja sig med att tre av elva regeringsposter besattes av nazister.
Här är det värt att notera att socialdemokraterna och kommunistpartiet i samma val hade fått över hälften av rösterna, och att underhandlingen om makten med Hitler alltså aldrig hade blivit aktuell om de båda ­partierna hade samarbetat. Samarbetet kom aldrig.

I samband med maktövertagandet, tycktes visserligen kommunistpartiet drabbas av en tillfällig klarsyn och tog ett upprop för en ­generalstrejk från ”hela det samlade proletariatet”.
Det var ett försök till den enhetsfrontspolitik som skulle ha kunnat fälla Hitler och samtidigt avslöja ledningen för socialdemokratin.
Trotskij skrev: ”I denna kamp tar kommunistpartiet hänsyn till ­klassens verkliga läge vid varje tillfälle. Det vänder sig inte enbart till massorna utan också till de organisationer vars ledarskap massan erkänner. Enhetsfrontspolitiken påskyndar klassens revolutionära utveckling genom att öppet visa att det inte är kommunistpartiets splittrande handlingar som undergräver den gemensamma kampen utan de socialdemokratiska ledar­nas medvetna sabotage.”
Men försöket kom för sent. Kontrollen över fackföreningsrörelsen låg fortfarande i socialdemokraternas händer, och socialdemokraterna var nu fullkomligt paralyserade av sina parlamentariska förluster och ville inte strejka mot en ”vald” och ­”laglig” regering…

Den 30 januari 1933 tillträdde Hitler posten som Tysklands rikskan­sler. Vägen mot avgrunden började slutta brant utför. Den förföljelse som skulle rikta sin hårdaste systematik mot judar slog fullt ut mot Tysklands arbetarorganisationer redan under Hitlers första år vid makten. Kommu­nistpartiet olagligförklarades redan i mars 1933, vilket hade föreslagits redan när Hitler tillträdde. Förslaget kom då från von Papen, som – lägg märke till det gravt odemokratiska – själv lutade sig emot ett parti med 9 procent av rösterna och alltså begärde att landets näst största parti skulle olagligförklaras. Socialdemokratin gick samma öde till mötes i juni.
De oberoende fackföreningarna slogs omedelbart sönder, ledarna skickades till de senare så beryktade koncentrationslägren och spillrorna slogs samman till en statlig arbetskår. SA-truppernas terror blev statsapparatens när 40 000 av dem i februari skrevs in i poliskåren. Samma månad inleddes razzior hos fackligt aktiva, ledande personer inom arbetarrörelsen och intellektuella som ansågs som progressiva.
Inom loppet av några timmar, hade 4 000 personer förts från sina hem. Nu följde massfängslanden utan rättegångar och juridiska grunder, vilka bland annat drabbade kommunistpar­tiets riksdagsledamöter. Den kvarvarande borgerliga riksdagen ­kritiserade inte det som skedde framför ögonen på dem med så mycket som ett ord. Som så många gånger förr och senare, användes ”kommunistspöket” som förevändning för förföljelsen.
Det året fick nazisterna tre ­miljoner mark för att ”eliminera marxisterna” efter att Hitler hade förklarat för näringslivets ledare att ”Det enskilda näringslivet kan inte behålla sin ställning i demokratins tidsålder”.

Nazifieringen av samhället tog fart på allvar med censur och nazistiska principer som genomtrumfades på alla områden. Vid den omtalade bokbränningen den 10 maj 1933, brändes inte bara Marx skrifter, utan också böcker av Hemingway, Proust och E M Remarque, som efter sin kritiska och mänskliga skildring av första världskriget hade gjort sig till Hitlers personlige fiende.
Med den ekonomiska krisen tycktes Hitler kunna ursäkta allt. Genom löften om politiska poster och att ­inte röra storkapitalet, knöt Hitler närings­livets toppar till sig. Ett talande exempel på vilka effekter det fick är att monopolens kontroll stärktes från 40 till 70 procent av den tyska ekonomin under Hitlers första fyra år vid makten.
Precis som i Italien efter Mussolinis maktövertagande, då lantarbetar­nas löner halverats, var det de tyska arbetarna som fick betala priset för en ekonomisk tillväxt som forcerades fram med priskontroller och sänkta reallöner. Och med arbetsförhållanden som blev allt mer diktaturlika: att komma för sent kunde, liksom ­olovlig frånvaro, bestraffas med fängelse. Enligt det nationalsocialistiska ­idealet, förlorade många kvinnor sina ­arbeten och förpassades till mer ”lämpliga” uppgifter i kök och kyrkor.
Riktigt obehagligt blev det under valkampanjen inför vad som skulle bli Tysklands sista demokratiska val i mars 1933. Då lynchades en jude av en grupp nazister – inne på ett officiellt valmöte där Hitler var huvudtalare.

I år HAr 75 år gått sedan de här händelserna. Nazismens väg till makten – och Europas väg mot avgrunden – underlättades av den tyska borgerlighetens tystnad och framhjälptes aktivt av delar av näringslivet. Vi må­ste minnas de fruktansvärda brotten mot mänskligheten, men också att den liberala parlamentarismen, som om och om igen utnämner sig till demokratins försvarare, stod helt ­passiv medan nazisterna skrev sin diktatur i ”oliktänkares” blod. Och att motståndet kom från arbetarrörelsen.
Med en kämpande socialistisk ledning som klarat av att kanalisera det starka motstånd som fanns i bostads­områden och på arbetsplatser och omsätta det till samordnad handling, hade undergången kunnat undvikas.

Ulrika Waaranperä

Den här artikeln baserar sig framförallt på Christer Bergströms bok Mot avgrunden – spelet som ledde till andra världskriget. Dessutom har exempel och siffror hämtats ur Hitler’s thirty days to power av ­Henry Ashbury Jr, Piers Brendons Den mörka dalen och Edgar Mowrers Tyskland vrider klockan tillbaka. Citaten av Trotskij är hämtade från dennes Kampen mot Hitler.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!