Europa: Protestvåg mot högerpolitik och prisökningar

2008-06-25 15:44:13




Under den fackliga aktionsveckan den 9-12 juni mot de ­stigande levnadskostnaderna var 100 000 ute i protest för löner som går att leva på.
De första demonstrationerna, den 9 juni, ägde rum i Liège och Antwer­pen. Det stod klart att dessa mobiliseringar skulle sätta tonen för resten av veckan.
Så sent som en vecka innan demonstrationen höll den fackliga ledningen på General Motors i Antwerpen fast vid att bara de fackligt förtroendevalda skulle delta. Till slut lamslogs dock hela fabriken. Samma sak hände på åtskilliga andra fabriker där det rådde stor beredskap för handling. Resultatet: över 7 500 ­deltagare. I Liège deltog ännu fler, 25 000.

Medan de spontana
strejkerna från januari och framåt ­huvudsakligen var koncentrerade till den flamländska regionen, visade demonstrationen i Liège att frågan om köpkraft kan mobilisera brett också i den vallonska regionen. Så snart som appel­lerna om regionala aktioner lanserades, återupplivades ­kamptraditionerna bland de vallonska arbetarna.
När det visade sig att 25 000 arbetare kunde mobiliseras i Liègepro­vinsen, blev arbetarna i Hainautprovinsen tvungna att mobilisera ett liknande antal.
I staden Mons gick 20 000 ut på gatorna, en skarp montrast mot Gent, där bara 2 000-5 000 deltog i en festival klockan sju på kvällen.
I de regioner där en klassisk ”gammaldags” kombination av strejker och demonstrationer användes, mobiliserades långt fler människor än i de regioner där ”nya” och ”lätta” mobiliseringsmetoder användes – exempelvis i de östra flamländska provinserna (Gent) och i de västflamländska provinserna, där cykelturer och aktioner utanför snabbköpen anordnades i Brügge och Kortrijk (var och en med ungefär 500 deltagare).
De Kortrijkarbetare som gick med i den 20 000 personer starka demonstrationen i närbelägna Mons den 10 juni, måste ha känt sig nedslagna när bara 500 dök utanför ett snabbköp i närheten av Kortrijk dagen efter. ”Vi är inte med i facket för att ha fester eller turista, utan för att försvara våra jobb och löner”, löd uttrycket för en allmänt utbredd stämning bland många på denna aktion.

I Limburg deltog cirka 4 000 i den demonstration som anordnades i Hasselt. Detta inkluderade fabriksarbetare som varit ute i lönestrejk i januari.
Arbetarna på Lear Corporations, en underleverantör till Ford i Genk, gick ut i strejk. I Namurprovin­sen gick 4 500 ut på gatorna. I staden Arlon i Luxembourgprovinsen ägde en av de största demonstrationerna sedan 1977 rum, med 3 000 deltagare.
Den sista aktionsdagen ägde rum i Bryssel. Facken blev tvungna att uppgradera sina målsättningar på att få ut 1 000 från respektive landsorganisation. Trots ett fruktansvärt väder med regn gick ungefär 10 000 människor ut på gatorna – många protesterande tog skydd undan det dåliga vädret på de lokala pubarna.
Det fanns inga illusioner bland demonstranterna om de stora ­fackliga landsorganisationernas ”politiska partners”.
Medlemmarna i ACV/ CSC-facken hade inga illusioner om kristdemokraternas nya deltagande i regeringen och det rådde ingen entusiasm för socialdemokratin bland ABVV/FGTB-fackens medlemmar. Även SP.a-Rood, den alternativa vän­sterflygeln inom den flamländska socialdemokratin, misslyckades med att markera sin närvaro på demonstra­tionerna. Vi såg dem inte dela ut ett enda flygblad.
Demonstrationerna har gett arbetsgivarorgansationerna ett klart och tydligt budskap.

LSP/MAS (CWI Belgien)
deltog på samtliga demonstrationer, ­förutom i Arlon. Vi sålde hundratals exemplar av vår tidning.
Vi delade ut ett flygblad som förklarade vår opposition mot den ”fria” marknaden. Vi gav vårt stöd till proteströrelsen och föreslog att gräsrötterna borde dras in i beslutsfattandet om sådana massaktioner och i utvecklandet av en handlingsplan.
LSP/MAS förde fram förslag på ett antal krav, inkluderat en höjning av alla löner med åtminstone en euro (ungefär 10 kronor) i timmen, en verklig indexreglering av alla löner (för att få upp lönerna i takt med inflationen), slopandet av momsen på basvaror och en massiv plan för byggandet av allmännyttiga bostäder.
För att finansiera dessa krav föreslog vi skatter på storföretagens vinster och en hård attityd mot rikas skattefusk.
Slutligen tog vi upp om nödvändigheten av att inte låta ekonomins nyckelsektorer förbli under den privata sektorns kontroll och vi uppma­nade till förstatligande av huvuddelarna av industrin och bankväsendet, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Den belgiska arbetarklassen har inte någon kraftfull och massförankrad politisk representation.
De fackliga ledningarna borde bryta alla sina band med sina ”förstahandspartners” (det socialdemokratis­ka ABVV/FGTB och det kristdemokratiska ACV/CSC).
Detta skulle kunna vara det första steget mot bygget av ett verkligt arbetarparti.

LPS/MAS (CWI Belgien)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!