
Lilla Karachi visar hur hårt klimatet är på arbetsmarknaden och hur skarp skiljelinjen är mellan de papperslösas vänner och fiender.
Bland riksdagsledamöter är Kalle Larsson den som hårdast och mest oförtrutet drivit papperslösas och andra flyktingars och invandrares frågor. Han finns närvarande på snart sagt varje onsdagsdemonstration som Papperslösa Stockholm anordnar och han har ställt andra makthavare till svars för omänskliga utvisningar. Kalle Larssons jobb är värt all respekt. Därför är det extra beklagligt att han okritiskt ställer sig på LO:s sida i debatten kring papperslösas medlemskap i facket.
Den REGISTERMETOD Kalle Larsson kritiserar går ut på att SAC, enligt en gammal och nu återupptäckt kampmetod, fastställer ett minimipris på de papperslösas arbete (lön, ob, semester etc) som arbetsgivaren ska tvingas godta för att få sin arbetskraft. Blockader kan användas för att driva igenom priset.
Enligt LO skulle detta betyda en underbudskonkurrens (”blatterea” enligt Ung vänster) gentemot kollektivavtalen. Tidningen Internationalen uppger att SAC:s minimikrav skulle vara 75 kronor i timmen, medan SAC:s Ruben Tastas-Duque i samma tidning hävdar att ”våra lägsta löner är kollektivavtalens lägsta”.
På SAC:s hemsida påstås att man på flera restauranger i Stockholm har lyckats driva igenom klart högre löner än lägsta nivån i Hotell och restaurangs kollektivavtal, samt avtal om att arbetsgivaren ska hjälpa den papperslösa med intyg och annat i ansökan om medborgarskap. Ingen ”rea” här alltså, även om anställningen fortfarande är svart.
Registermetoden och SAC-medlemskap är lika lite en slutpunkt för papperslösas kamp som ett LO-medlemskap skulle vara det. Och hur registermetoden skulle vara en större cementering av A- och B-lag än de slavlöner som de flesta papperslösa jobbar för är svårt att förstå.
Kalle Larsson skriver att det är en facklig fråga vilka medlemmar man organiserar och att den helt avgörande frågan är papper för de papperslösa. Men vad gör LO i den frågan? Svaret är ingenting: inte ens den juridiska hjälp LO lovar papperslösa handlar om papper.
Fackets uppgift är att organisera alla som arbetar och att företräda sina medlemmar. Fackets styrka ligger ofta i dess storlek – förutsett att den styrkan används för att driva medlemmarnas sak. Hur det fackliga arbetet ska bedrivas, vilka som ska leda facket och huruvida facket alls ska finnas är frågor som alltid har intresserat politiska partier – just för att det också är politiska frågor.
Borgerliga partier försöker av tradition försvaga facket, och vänsterpartier förstärka det eftersom man, åtminstone historiskt, har delat fackmedlemmarnas intressen.
När det idag är Sveriges regering som angriper facket med full styrka (a-kassan m m) och facket inte förmår försvara sig, vilket medlemsraset (120 000 bara inom LO) är ett kvitto på, duger det inte att bara stå vid sidan av.
För regeringens uppdragsgivare, näringslivet, är papperslösa en mycket lönsam grupp och därför kommer den högerdominerade riksdagens vilja att anta en amnesti och ge uppehållstillstånd åt alla dagens papperslösa förbli mycket begränsad. Attackerna måste besvaras med gemensam facklig-politisk kamp för och av alla som arbetar i Sverige.
Det räcker inte att sätta allt hopp till nya riksdagsbeslut. Vi måste inse att tiotusentals människor lever och arbetar utan rättigheter i Sverige idag – arbetare som är här för att stanna.
Att dagens papperslösa får amnesti är ett avgörande krav, men det löser inte det akuta problemet med papperslösa som grupp på arbetsmarknaden, som tvärtom blir större med den föreslagna lagen om arbetsvisum.
Det är inte SAC:s registermetod som cementerar ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, det är västvärldens och Sveriges asylpolitik och en världsordning där kapitalet har blivit internationellt utan att arbetarrörelsen hunnit med. Det tror jag att Kalle Larsson håller med om. Frågan är hur långt han är villig att driva kampen?
Ulrika Waaranperä
Offensivs redaktion