Fascismen i kapitalismens tjänst

Av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Den tyska fascismen, nazismen, sköt upp i samma tid och jordmån som den italienska. I oron för att exemplet i öst, den ryska revolutionen 1917 skulle följas av den stora arbetarklassen i Tyskland, vattnade och gödslade både inhemska och utländska kapitalister den bruna invasiva nazistplantan från tid till tid. Så småningom skulle nazisterna kunna komma till användning, tänkte de.

Kaos och politisk instabilitet rådde i Tyskland efter nederlaget i första världskriget. Krigets masslakt och förödelse. En galopperande inflation då först kriget och sedan avbetalningarna på det enorma krigsskadeståndet (totalt 1 100 miljarder kronor i dagens penningvärde) till segrarmakterna betalades genom att trycka mer sedlar. Massarbetslöshet, fattigdom och hunger. Samtidigt hade Tyskland en stor och välorganiserad arbetarrörelse.

Kaoset och kapitalismens haveri gjorde att arbetarklassen gick i revolutionär riktning.

När matroserna i Kiel i krigets absoluta slutskede 1918 revolterade blev det startskottet för den tyska revolutionen som hämtade inspiration från den ryska oktoberrevolutionen året innan. Runt om i hela landet bildades det arbetar- och soldatråd. Landet som under kriget i praktiken hade varit en militärdiktatur blev nu en rådsrepublik. Arbetarna överlämnade makten i den socialdemokratiska SPD-ledningens händer i hopp om att de i kraft av regeringsmakten skulle säkra revolutionens framtid, men så blev inte fallet. Den nya Weimarrepubliken, som bildades 1919 och vars första regering leddes av SPD, blev ett vapen mot arbetarna. Med hjälp av polis och militär slog man ned de revolutionära resningarna.

De två ledande socialdemokraterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht revolterade mot SPD-ledningens kurs. Vid årsskiftet till 1919 hade de deltagit i bildandet av det tyska kommunistpartiet KPD, som sedan följde av ”Spartakistupproret” i januari samma år. Luxemburg och Liebknecht mördades den 15 januari av de frikårer som den socialdemokratiske försvarsministern Gustav Noske hade byggt upp för att krossa revolutionen. Frikårerna skulle sedan bli den grund på vilken nazisterna byggde sina stormtrupper (SA).

I mars 1919 grundade de tyska fascisterna Deutsche Arbeiterpartei som ett år senare bytte namn till Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei (NSDAP). Nazisterna såg den italienska fascismen som en förebild, där handlingen och våldet hade stor plats. Med stortysk ultranationalism för ögonen förde den till en början lilla rörelsen en våldsam utomparlamentarisk kamp på gator och torg. Nazisterna var emot Versaillesfördraget och Weimarrepubliken samtidigt som de var antisemiter som terroriserade den judiska befolkningen. De uppfattade historien som ”en kamp mellan raserna” och livet som den starkares rätt till överlevnad. Denna rasideologiska del i nazismen skiljer sig från den italienska fascismen. Men huvudfienden var för nazisterna densamma som för Mussolini – den organiserade arbetarklassen. Ännu fanns det ingen nazistisk massrörelse, men en dag skulle fackföreningarna, socialist- och kommunistpartiet utan större motstånd komma att utplånas. Gatustrider mellan nazisternas SA och kommunister var vanliga från 1918 ända fram till att nazisterna tog makten.

År 1921 blev Adolf Hitler nazistpartiets partiordförande.

Den amerikanska, brittiska och franska kapitalismen var rädda för kommunismens möjligheter och började några år in på 20-talet pumpa in miljonlån till Tyskland och avbetalningarna på krigsskadestånden skrevs ned. Det resulterade i en högkonjunktur i Tyskland 1925-1929. Nu gjorde kapitalisterna stora vinster och hade inte längre behov av fascismen. Nazisterna föll tillbaka i antal, men fick fortfarande finansiellt stöd från kapitalisterna för att överleva som ett reservvapen vid framtida behov.

Den tiden lät inte vänta på sig. År 1929 kraschade börsen i USA och in på historiens scen kom den stora nedgången, världsdepressionen 1929-1933. De utländska långivarna krävde nu att få sina lån återbetalda.

Arbetslösheten steg till över 7 miljoner. Arbetarna hade visst stöd genom sina fackföreningar och arbetslöshetsförsäkringar medan den stora medelklassen, småborgerliga skikt av bönder och egenföretagare, var hjälplösa. De hade redan tidigare blivit ruinerade på sina besparingar som blev värdelösa av hyperinflationen efter kriget. Misstron mot kapitalismen stegrade i medelklassen.

De sökte en väg ut ur samhällets och sin egna personliga ekonomiska kris. De politiska sympatierna polariserades. Partier som de konservativa och de liberala föll bort. Valet stod nu mellan kommunisterna, socialdemokraterna eller nazisterna. De senare lovade precis som Mussolinis fascister “Ordning och reda” och pekade ut judarna som de som hade orsakat krisen.

Nu började industrikapitalisterna rusta nazisterna med mycket stora summor pengar och alla möjliga resurser. De bedömde att tiden var inne att med nazismen som slägga krossa arbetarnas organisationer och rättigheter. Hitler tackade senare i ett tal för hjälpen: ”Utan bilar, flygplan och högtalare hade vi inte kunnat erövra Tyskland”.

Inom två år, 1928-1930, steg nazisternas röstandel från 720 000 till 6 miljoner. Även KPD ökade mycket. 4,6 miljoner 1930 jämfört med 3,3 miljoner 1928. Samtidigt fick SPD 8,6 miljoner röster 1930 och hade fler arbetarröster än KPD.

Nazisterna hade nu vuxit till en massrörelse i form av medlemmar och aktivister. En massrörelse som dessutom var organiserad och nazistiskt skolad från Hitlerjugend till SA:s gatukamp och av en propaganda som genomsyrade samhället.

Den mäktiga tyska arbetarrörelsen var i detta läge den enda kraften som skulle ha kunnat stoppa nazisterna. Men ledningarna för både SPD och KPD svek. De underskattade nazismen som en tillfällig epok i kapitalismens utveckling. Det var inte möjligt att ett civiliserat land som Tyskland skulle hamna under nazistiskt styre, hette det. Men mest förödande var att den Stalinledda kommunistiska internationalen (Komintern) förbjöd alla kommunister att samarbeta med socialdemokrater, som den betecknade som ”socialfascister” och värre än fascisterna. Socialistiska arbetare ville göra motstånd och det finns exempel på fabriker där försvarsgrupper sattes upp. Men de fick inget stöd, utan motarbetades av partiledningarna. När de fick kritik från arbetarna sägs de naivt ha svarat med uttryck som ”man måste vara modig för att vara impopulär”.

Leo Trotskij, den ryska revolutionsledaren som ledde kampen mot stalinismen, kritiserade Kominterns sekterism och ultravänsterpolitik samt satte fokus på det akuta behovet av att KPD och SPD gick samman i en enhetsfront för att stoppa den nazistiska uppmarschen. Detta skedde inte och allt skulle därför få ett katastrofalt slut. Det brukar heta att nazisterna kunde krossa den tyska arbetarrörelsen utan att ett skott avlossades.

”Nationalsocialismens gigantiska tillväxt är ett uttryck för två faktorer: en djup social kris, som kastar de småborgerliga massorna ur balans, och avsaknaden av ett revolutionärt parti. Om kommunistpartiet är det revolutionära hoppets parti, så är fascismen, som en massrörelse, det kontrarevolutionära förtvivlans parti. När det revolutionära hoppet omfattar hela den proletära massan, drar det oundvikligen med sig på revolutionens väg avsevärda och växande delar av småbourgeoisin. Just på detta område avslöjade valet den motsatta bilden: kontrarevolutionär förtvivlan omfamnade den småborgerliga massan med en sådan kraft att den drog bakom sig många delar av proletariatet”(Leo Trotskij: Den fascistiska faran skymtar i Tyskland, den 26 september 1930).

Det bruna partiet fortsatte att växa enormt under depressionen. I valet den 1 juli 1932 fick de 37 procent av rösterna och blev största parti i riksdagen. Däremot hade nazisterna aldrig en egen majoritet i riksdagen.

Men depressionen gick mot sitt slut, tiderna blev lite bättre, och i ett nytt val i november 1932 sjönk nazisternas stöd till 33,1 procent.

Högerpolitiker fick efter valet president Hindenburg att överge sitt stöd till en svag borgerlig mittenregering och utse Hitler till rikskansler den 30 januari 1933. Parlamentet var förlamat då det inte gick att samla majoriteter för beslut. SDP och KDP kunde inte enas i ett samlat motstånd mot nazisterna. Det pratades om risk för inbördeskrig. Nu fick kapitalisterna bruk för sitt stöd av nazisterna genom åren och släppte fram Hitlers nazister.

Hitler bildade en koalitionsregering med Tysknationella folkpartiet och utnyttjade genast sitt ämbete till att utlysa ett nytt val till den 5 mars 1933 för att öka sitt stöd.

Den 27 februari brann riksdagshuset i Berlin ned. Nazisterna anklagade kommunisterna för att ligga bakom och utlyste undantagstillstånd. Nu startade nazisternas repression och terror mot vänstern. KPD förbjöds och partiledaren Thälmann fängslades.

I valet i mars fick nazisterna 44 procent av rösterna. Hitler krävde då en fullmaktslag som skulle göra honom enväldig. Genom att förhindra kommunisterna och 31 socialdemokrater från att delta röstades lagen igenom. Fullmaktslagen, som betydde att demokratin avskaffades, stöddes av de traditionella borgerliga partierna. Hitler blev nu diktator. Alla andra partier än NSDAP förbjöds, liksom alla fackföreningar. Arbetarrörelsen likviderades, liksom alla former av självständig organisering vid sidan av nazisternas organisationer. Polisen togs över av nazisterna. Socialdemokrater, kommunister och fackligt aktiva sattes i koncentrationsläger.

När presidenten Hindenburg dog 1934 tog Hitler över och den totala nazistiska diktaturen var ett faktum.

Kapitalisterna hade släppt lös nazismen, ett monster som de inte kunde tygla. Idag har det kapitalistiska etablissemanget inte heller alltid kontroll på högerextrema populistiska ledare som till exempel Trump i USA och president Milei i Argentina.

Nazisterna startade sedan de krossat arbetarrörelsen den rasistiska förföljelsen och mördandet av 6 miljoner judar, hundratusentals funktionshindrade, romer, sexuella minoriteter med flera. Människor som nazisterna ansåg inte hade rätt sätt att leva av rashygieniska skäl.

Nazisterna stred för den fascistiska idén om ”livsrum”. Ett ”Tredje rike” som likt Romarriket skulle bestå i tusen år. Krigsmakten rustades för ett andra världskriget talande nog med import av vapen och råvaror också från kapitalister i länder som de sedan skulle komma att ligga i krig mot. Till exempel från Storbritannien. Förutom vinstintresset bakom exporten sågs Hitler på 1930-talet i första hand som ”ett bålverk” mot bolsjevismen.

Ett av Hitlers viktigaste mål var att ta revansch på den ryska revolutionen, där kapitalismen avskaffats. Men fälttåget mot Sovjet blev början till slutet för nazismen sedan hans armé besegrades av Röda armén.

Andra världskriget blev ett nytt nederlag för Tyskland, som förutom all förödelse och allt lidande totalt kostade cirka 60 miljoner människor livet.

I denna artikel finns inte plats för att redovisa allt förtryck som nazismen stod för. Men den viktigaste lärdomen är att arbetarrörelsen hade kunnat stoppa nazismen.

Det handlar idag om att att vara medveten om vad fascism är, att känna igen den och förstå vikten av att vi tar kamp mot fascism, högerextremism och den högerpopulism som befaras vinna terräng i EU-valet.

Vad karaktäriserade den ”klassiska fascismen”?

Den uppstod i Italien i slutet av första världskriget, då Benito Mussolini från år 1919 organiserade krigsveteraner och en av kapitalismens kris ruinerad medelklass i ”fascistiska kampgrupper” från norr till söder. Erfarenheterna av det från slagfälten idealiserade våldet som handling i ”det totala kriget ”för nationen.

Nationalismen och våldet som metod följde med då fascisternas uppgift nu var att attackera arbetarklassens och böndernas socialistiska kamp och organisering på såväl landsbygden som i städerna. Nationella Fascistpartiet (PNF) bildades 1921.

Mussolinis ”klassiska fascism”:

• Extrem nationalism – ”Nationens pånyttfödelse”. Medborgarna ska tjäna nationalstaten och inte tvärtom.

• Nationalromantisk glorifiering av Italien med hjälp av kulturella symboler från Romarriket. I Tyskland talet om “Det Tredje riket”.

• Dyrkan av kriget och våldet som metod.

• ”Livsrum”. Imperialistiska erövringskrig. I propagandan för folkets behov av livsrum, varor och marknader.

• Ledarkult. I Italien Mussolini ”Il Duce” som diktator. I Tyskland Adolf Hitler.

• Antidemokratisk. Enbart fascistpartiet godkändes. Arbetarnas organisationer krossades och andra partier förbjöds, parlamentet kastades efter några år ut och Italien leddes från 1928 av fascisternas ”Stora råd” .

• Utan demokrati, partier eller parlament styrdes Italien av ”korporativism” (“en kropp”), där en av fascisterna utvald elit av experter på sina områden ansågs vara bäst skickade att ta beslut. Påstods ställa nationens och folkets gemensamma intressen före profit, sär- och klassintressen. Fackföreningar förbjöds och utplånades. Arbetar- och arbetsgivarrepresentanter sammanfogades i syndikat och korporationer. Mussolini deklarerade att begreppet klasskamp inte längre existerade.

• Inga förstatliganden, men fascistisk toppstyrning av näringslivets alla sektorer.

• Medborgarna skulle vara helt underställda statens och kapitalägarnas behov.

• Alla oberoende intresseorganisationer, såväl fackföreningar som företagarorganisationer, förbjöds.

• En stor repressiv kontrollapparat med hemlig polis, fascistiska miliser, tortyr och fängelser.

• Främst är fascismen organiskt förenad med kapitalismens kris. När arbetarklassens kamp, som i Italien och Tyskland på 1920-talet, övergick till en revolutionär kamp för ett nytt socialistiskt samhälle, och borgarklassens statsapparat inte längre kunde upprätthålla jämvikten i samhället. Då kan den härskande klassen satsade allt på ett kort, finansiera och använda sig av en fascistisk massrörelse för att slå ned och utplåna arbetarkampen och dess organisationer. De politiska förhållandena som rådde i Italien och Tyskland på 1920-talet finns inte i Europa idag. Högerpopulismen, som ofta har band och kontakter med högerextrema och fascistiska organisationer, växer visserligen men kan inte liknas vid 1920-talets fascistiska massrörelser samtidigt som kapitalisterna inte känner sina vinster eller sin makt hotad.

• Framtiden är svår att förutsäga, fascismen tar sig andra våldsamma uttryck idag, från attacker från högerextrema ”aktivklubbar” mot socialister, hbtqi, antirasister och feminister, från propaganda och hot på sociala medier till den ”ensamme skolskjutaren”. Men det är lika viktigt idag som på 1920-talet att möta och bekämpa fascismen så fort den dyker upp och det medan de är få.

Lärdomar från kampen mot nazismen på 90-talet, rasismen splittrade kampen för välfärden

Segern i ”Kungsan” den 30 november 1991 blev en milstolpe i den antirasistiska kampen. Foto: Arkivbild.

Av Per Johansson // Artikel i Offensiv

Under slutet av 1980-talet och framför allt under början av 1990-talet började nazistgrupper marschera i Sverige och deras våldsdåd ökade. Vad hade hänt? Hur kunde nazismen komma tillbaka som en rörelse i Sverige och Europa?! De flesta hade ju trott att nazisterna dog ut med Hitlertysklands fall 1945?! Nu hade vi väl socialdemokratisk välfärd och folkhem?

Det som hände var att den nedskärnings- och högerpolitik som inleddes under 1980-talet kraftigt ökade på grund av en ekonomisk kris. I början av 90-talet skakades landet av en bankkris, kraftiga räntehöjningar och snabbt ökad arbetslöshet. Politikernas svar på detta blev en extremt högerinriktad nyliberal politik. Inom välfärdssektorn bestod den politiken av privatiseringar med utförsäljningar av tidigare offentliga verksamheter. Dessutom genomfördes det nyliberala ”reformer” inom skolvärlden som innebar att privata bolag kunde börja göra vinster på en skattefinansierad kommunal skolpeng. Bankkrisen gjorde att ekonomin förvärrades och arbetslösheten steg kraftigt och politikerna beslöt att försämra a-kassan som följd. Inom byggbranschen i Norrbotten där jag bodde då, låg arbetslösheten under krisåren på runt 90 procent! Utvecklingen väckte ett helt befogat missnöje och protester. Det är i det här läget som rasister träder fram och pekar ut flyktingar och invandrare som orsak till problemen.

1991, seger i Kungsträdgården

Kampanjen som stoppade nazisterna i Kungsträdgården 1991 skulle för lång tid tjäna som ett exempel på hur antirasistiskt motstånd kan organiseras och nazister stoppas.

Bakgrunden var att nazister under flera år hade börjat marschera den 30 november för att hylla kungen Karl XII. Liknande nazistdemonstrationer brukade även ske i Lund. Dessa nazistmarscher hade pågått sedan 1980-talet.

År 1991 planerade nazisterna en ordentlig styrkedemonstration. Det var ett år då Sverigedemokraterna och andra nazistgrupper upplevde medvind.

Rasisterna hade nu börjat hetsa mot flyktingar från kriget i Jugoslavien. Under året hade det också varit en kraftig ökning av mordbränder, attacker på flyktingförläggningar och överfall mot invandrare, antirasister med flera.

Det var Sverigedemokraterna som arrangerade dessa nazistmarscher, men de hade konkurrens om ledningen för naziströrelsen med organisationer som Sverigepartiet och VAM (Vitt ariskt motstånd).

Sverigedemokraterna hade på den tiden inte nått några parlamentariska framgångar, de hade sin bas bland nazistgrupperna. Däremot hade det nybildade rasistiska högerpopulistiska Ny demokrati tagit plats i riksdagen samma höst. Ny demokrati leddes av kändisarna och miljonärerna Bert Karlsson, skivbolagsdirektör, samt Ian Wachtmeister, som var en greve och företagsledare. De bröt ny mark med hur rasistiskt man kunde uttrycka sig offentligt. Jag hörde partiet vid ett valmöte i Nynäshamn 1991. Jag blev då lite chockad över hur rasistiskt ett parti faktiskt uttryckte sig. Liknande hade jag bara hört från rasistgrupper. Riksdagsvalet 1991 hade dessutom inneburit en ny borgerlig regering med Carl Bildt i spetsen. Hur som helst, den här utvecklingen hade gjort att nazisterna hade självförtroende inför 30 november 1991.

Koalitionen mot rasism

Ungdomsorganisationen Elevkampanjen, som hade bildats av Offensivare (vi i nuvarande SAV hette då Offensiv) tog initiativ till att bilda ett samarbete mot rasisterna. Till denna anslöt sig Offensiv, invandrarföreningar som somaliska föreningen, elevråd på skolorna i Tensta och Fittja, även chilenska, kurdiska och eritreanska riksrådet. Även två fack inom Kommunal och Transport samt ytterligare några organisationer.

Det satsades massivt på kampanjarbete med flygblad och affischeringar. Inriktningen var att nå ut till arbetarområden, där antirasister stod vid skolor, tunnelbanor och på torgen. Vid samlingen på Sergels torg slöt 7 000 demonstranter upp och deltagarna började ana framgång. Tåget marscherade sedan till Kungsträdgården och Karl XII-statyn. Där slöt ytterligare antirasister upp och det uppskattas att så många som 10 000 samlades i ”Kungsan”. Under tåget ropades det antirasistiska talkörer och i ”Kungsan” hölls det tal och så vidare. Manifestationen var disciplinerad och styrdes upp av många funktionärer som hade utbildats inför kvällen.

Saken var den att nazisterna hade tillstånd lite senare, efter Koalitionen mot rasism, för sin marsch till Kungsträdgården och statyn. Men när antirasisternas tillstånd löpte ut bestämde sig antirasisterna för att stanna kvar och blockera rasisterna från att nå sin hjältekonung!

Ingen kunde rå på den stora massiva antirasistiska samlingen. Polisen hade inte förmåga att köra bort Koalitionen mot rasism. Sverigedemokraternas nazistmarsch fick till slut ställas in! Vilken seger!

Foto: Arkivbild.

Den antirasistiska manifestationen var fredlig och lugn på plats. Däremot förekom bråk från beväpnade nazister på andra håll i området och hundratalet nazister greps av polis. Trots att det var nazisterna som stod för våldet och det enbart var nazister som fanns bland de gripna, så hindrade det inte media från att anklaga och smutskasta antirasisterna för att stå för våld och bråk! Att vi måste lära oss att hantera smutskastning är en viktig lärdom. Men där och då var det segern som var viktig. Efter beskedet om nazisternas fiasko och antirasisternas seger var glädjeyran stor. ”Segern är vår!“ sjöng demonstranterna när de lämnade Kungsträdgården och gick hemåt.

Denna framgångsrika kampanj kom att bli inspirationskälla för antirasister under flera år framåt. Åren efter var det fortsatt stora antirasistiska manifestationer den 30 november i både Stockholm och Lund.

Kampen mot nazisterna skedde inte bara i storstäderna. Sundsvall blev under flera år centrum för antirasistisk kamp med flera års regelbundna manifestationer och motdemonstrationer då Sverigedemokraterna ville etablera sig i staden. Åsikten från etablissemanget vid den tiden var att man skulle vända rasisterna ryggen, det vill säga att strunta i dem och inte ge dem uppmärksamhet. Vår åsikt var tvärtom att de skulle konfronteras både politiskt och fysiskt. Därav titeln på boken Vänd dom aldrig ryggen, som gavs ut av Rättviseböcker 1996. Offensivarnas kamp gjorde att rasisterna till slut drevs tillbaka på flera orter under en period.

Även om vi antirasister hade flera framgångsrika lokala kampanjer kunde vi inte vända samhällets utveckling. Rasistiska dåd kom att öka under 1990-talet tillsammans med fortsatt högerpolitik. Det förekom mord och terror mot invandrare, flyktingar och antirasister. Några blev mer kända än andra. Vi kommer ihåg Lasermannen, som sköt sammanlagt 11 personer med invandrarbakgrund vid olika attentat i Stockholm och Uppsala och som skapade en enorm skräck och oro bland invandrare. Vi som var aktiva då minns det brutala mordet på 14-årige John Hron i Kode 1995. Samma år mördades den 25-årige Gerard Gbeyo, asylsökande från Elfenbenskusten i Klippan. Det var otäcka nazistdåd som väckte avsky och ett behov hos många av oss att fortsätta kämpa och försöka stoppa nazisterna.

Ultima Thule – Stick i från Lule!

En viktig del av naziströrelsen på den tiden var vit makt-musiken. Spelningar med rasistiska band utgjorde viktiga samlingspunkter där rasisterna peppade varandra samt att försäljningen av nazistgruppernas cd-skivor och annat material var en stor inkomstkälla för rörelsen. I början av 1990-talet hade affärslivet ännu inte blivit digitalt. Försäljningen av nazistiskt material och kanske framför allt vit maktmusiken skedde ofta i fysiska butiker och i samband med konserter.

Under oktober 1993 fick vi i Offensiv i Luleå höra att Ultima Thule skulle hålla en konsert i Luleå, arrangerat av en MC-klubb. Ultima Thule var en grupp som hade vuxit fram ur den nynazistiska rörelsen, men som nådde en ovanligt stor framgång utanför denna – särskilt efter ett kontrakt med skivbolagsdirektören Bert Karlsson.

Vi startade genast en kampanj mot deras konsert. Vi spred flygblad, hade torgmöten och fick en del uppmärksamhet i media. Samma dag som konserten var planerad arrangerade vi en stor, livlig demonstration mot rasismen och Ultima Thule i centrala Luleå.

Vi bedömde det dock som inte möjligt att planera för att fysiskt konfrontera konserten, då det rådde mycket hemlighetsmakeri från arrangörerna och det var därför svårt att mobilisera och risken för våld fanns. På kvällen samma dag blev jag till slut uppringd av lokaltidningen Norrbottens-Kuriren. Reportern meddelade att Ultima Thule hade backat och ställt in konserten och bad mig om en kommentar! Seger för kampanjen!

Dagarna efteråt gick vi runt till skivbutiker och fick flera av dem att lova att ett stopp av inköp av Ultima ThuleS CD-skivor. Butiken Åhlens Luleå, liksom skivbutiken Inside, förklarade i media att de följde uppmaningen till bojkott och stoppade inköp av Ultima Thules CD-skivor.

Vit makt-musiken skulle dock fortsätta att växa under andra halvan av 90-talet. Men år 1999 tvingades landets mest kända nazistbutik Midgård i Göteborg tvingades att stänga efter en stor lokal antirasistisk kampanj.

Mordet på Björn Söderberg

Den fackligt aktive syndikalisten och antirasisten Björn Söderberg mördades brutalt av nazister vid sitt hem i oktober 1999. Totalt avlossades 10 skott mot honom i en ren avrättning med bland annat två skott i bröstkorgen och två i bakhuvudet. Bakgrunden var att Björn Söderberg hade slagit larm om att nazistledaren Robert Vesterlund fått ett fackligt uppdrag i Handelsklubben på det lager där han arbetade.

Fem månader tidigare hade tre nazister mördat de två poliserna Olle Borén och Robert Karlström då nazisterna flydde från ett väpnat rån. Samma år genomförde nazister också ett mordförsök mot två journalister genom en bilbomb. Utan tvekan kom händelserna 1999 att skaka om även etablissemanget i synen på nazisterna.

Nazisterna Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund greps och dömdes för mordet på Björn Söderberg. Nazisternas motiv var tydligt. Björn Söderberg hade varnat för nazister på sin arbetsplats, Svanströms lager i Solna. Björn Söderberg varnade för att nazistledaren Robert Vesterlund hade valts in i den lokala fackklubben för Handelsanställdas förbund. Han blev efter Söderbergs avslöjande utesluten ur facket. Det var som hämnd för det som Söderberg mördades.

Mordet på Björn Söderberg, liksom morden på två poliser, visade tydligt även för allmänheten utanför antirasistiska kretsar vilket dödligt hot som de svenska nazistgrupperna utgjorde.

Kampmetoderna

Det vi lärde oss var att försöka samla brett till protester och konkreta aktioner mot rasisterna. Det var viktigt att inte krångla till samarbetet genom att diskutera för mycket om vad som ska stå på affischer med mera. Det är så att alla organisationer som kämpar mot rasismen gör det med olika argument och betoning. Vi i SAV vill så klart föra fram en socialistisk profil med klassargument, medan andra har annan politisk vinkel och en del är inte så politiska utan vill helt enkelt protestera mot nazister.

Det är därför viktigt att det gemensamma samarbetet blir så smidigt som möjligt, men utan att att det avpolitiseras. Lösningen är att erbjuda alla deltagande organisationer och privatpersoner att fritt ha egna banderoller, sprida politiskt material i sitt eget namn. Om det är möjligt ska man låta alla deltagande organisationer ha en egen talare.

För att stoppa nazistiska manifestationer är målet att samla många människor till en fredlig, samlad demonstration. Vi antirasister vill kunna stoppa dem genom att vara mångdubbelt fler.Samtidigt som vi vill ha fredliga aktioner är vi inte pacifister. Vi måste tänka på säkerheten och vara beredda på att försvara oss mot angrepp.

Gemensam kamp

För oss socialister är det politiska budskapet inte bara att säga nej till rasism och nazism, utan vi vill försöka visa på förklaringar och koppla ihop antirasismen med kamp för jobb och välfärd. För att vinna segrar måste arbetarna kämpa gemensamt. Inom min bransch, vård och omsorg, har nästan en fjärdedel av de anställda invandrarbakgrund. En paroll vi hade på flera banderoller eller flygblad var ”Krossa rasismen, gemensam kamp för jobben” och liknande. Vi ville visa att infödda svenskar och invandrare måste hålla ihop. Till detta menar vi också att all kamp måste vara internationell. Därför bildade vi organisationen Ungdom Mot Rasism i Europa. Vi genomförde en stor europeisk antirasistisk demonstration i Bryssel år 1992 med deltagare från många europeiska länder. Till demonstrationen i Bryssel var vi en busslast som åkte från norra Sverige.

Sammanfattningsvis var 1990-talet ett decennium med ökad rasism och nazism, men också år av en stark antirasism som svar. Det finns många fler exempel på en engagerad antirasism under den här perioden som jag inte har kommit in på här, till exempel 5 i 12-rörelsen som startade i Härnösand 1988 med flera orter.

Trots flera lyckade kampanjer och ett stort engagemang fortsatte utvecklingen av högerpolitiken. Det som verkligen hade behövts för att bryta utvecklingen under 90-talet hade varit att hela arbetarrörelsen mobiliserades mot rasismen och den nyliberala politiken. Istället blev 90-talet också den period då socialdemokratin förborgerligades och följde med i högerpolitiken. Istället för att ta strid emot, satte sig S-ledningen och gjorde upp krispaket med högerregeringen om försämringar för löntagarna och kapitulerade inför den nyliberala politiken.

Europas ytterhöger

Bild: Natalia Medina.

Av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Om man tar en titt på Europas karta inför EU-valframträder en mörk bild. Finland, Italien, Ungern, Sverige, Frankrike, Nederländerna. Det är exempel på länder där ytterhögerpartier antingen sitter i regeringen eller utövar ett starkt inflytande på regeringspolitiken. De här partierna har vuxit på senare år.

De etablerade partierna har försökt blidka ytterhögern genom att gå dem till mötes, precis som i Sverige. Det har dock fått motsatt effekt. Den yttersta högerns partier har stärkts och det politiska samtalet har också förflyttats högerut, vilket innebär att det som ansågs vara självklart för tio år som värnande av asylrätten, i alla fall i ord, och nej till Nato betecknas som var ”vänsterextremism”.

Ytterhögerpartierna är en brokig skara partier som har vissa gemensamma drag. Man står för en auktoritär politik som förenas med rasism och nationalism. De är också antifeminister och abortmotståndare. Att många av dem helt vill avskaffa asylrätten är inte förvånande. ”Lag och ordning” står högt på dagordningen med allt strängare straff. Lag och rättvisa i Polen vill till återinföra dödsstraffet. Ytterhögerpartierna är också klimatskeptiker och anser inte att människan har något ansvar för det förändrade klimatet. De är emot islam och för ”traditionella kristna värden”. I den världen platsar inte hbtq+-personer.

Det finns också saker som skiljer partierna åt. Många av dem, som Dansk Folkeparti, bildades som ett rent missnöjesparti. Andra, som Lega i Italien, bildades som en reaktion mot de regionala skillnaderna. De välbärgade i de rikare delarna av landet ville inte stödja de fattigare delarna. Sedan finns det partier som Sverigedemokraterna, som bildats av nazister eller fascister. Flera av partierna drömmer om ett etniskt rent land, till exempel Alliansen för rumänsk enhet. Det kopplas då till att vilja tillbaka till de gränser som fanns när landet var som störst. ■

Några av Europas högerextrema partier:

Sannfinländarna

I det senaste valet (2023) fick partiet 20,07 procent och 46 platser i riksdagen. Det bildades 1995. De anser sig vara nationellt och kristet sinnade och är med i en regering som attackerar såväl välfärd som fackliga fri- och rättigheter samt flyktingars rättigheter.

Estlands konservativa folkparti (Ekre)

Ekre är ett extremt nationalististiskt parti som satt en period i landets regering och som har stöd av uppemot 17 procent av väljarna

Nationella Alliansen (Lettland)

Ett högerpopulistiskt parti som får runt 8 procent i de senaste opinionsundersökningarna.

Dansk Folkeparti

Ett rasistiskt parti som har fallit tillbaka efter att den traditionella högern och Socialdemokraterna gjort partiets politik till sin.

Alternativ för Tyskland (AfD)

De fick i valet 202110,3 procent av rösterna. I opinionsundersökningar inför EU-valet får de ca 20 procent. De har uteslutits ur sin grupp i EU-parlamentet eftersom en av deras ledamöter förnekade att SS gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser. De anser att alla som de anser inte hör hemma i Tyskland ska tvingas ut.

FPÖ (Österrike)

Ett rasistiskt parti som regerat tillsammans med det traditionella högerpartiet ÖVP. FPÖ har nu stöd av nästan var tredje väljare.

Lag och rättvisa, PiS (Polen)

Högerextrema PiS har nära band till katolska kyrkan och införde abortförbud när man regerade i Polen.

AUR (Rumänien)

Ett högerextremt parti som stöds av var femte väljare i opinionsundersökningarna.

Smer och SNS (Slovakien)

Smer är ett nationalistiskt och flyktingfientligt parti samt landets regeringsparti. SNS är ett ultranationalistiskt parti som deklarerat ”krig” mot partiets motståndare.

Geert Wilders PVV (Nederländerna)

De har nyss gått med i regeringen. De anser att Koranen uppmanar till våld och mord och vill förbjuda den

Rassemblement National (Nationell samling, Frankrike)

Det är möjligt att partiet blir störst i Frankrike vid EU-valet. De vill minska invandringen, speciellt motsätter de sig muslimsk invandring. De anser att endast franska medborgare ska kunna ta del av sociala förmåner.

Vox (Spanien)

Vid senaste valet fick de 15 procent av rösterna. Det är ett islamofobt, antifeministiskt och nationalkonservativt parti.

Italiens bröder

Partiet har sina rötter i Mussolinis parti. Dess ledare Giorgia Meloni är landets premiärminister. I valet i september fick partiet 26 procent av rösterna. Meloni kunde då bilda en koalitionsregering tillsammans med de högerpopulistiska partierna Forza Italia och Lega. De attackerar asylrätt, invandring och hbtq+-rättigheter.

Fidesz (Ungern)

I valet 2010 fick partiet 52,3 procent av rösterna och 236 av 386 mandat. De var därmed fria att ändra konstitutionen på egen hand och på så sätt minska oppositionens möjligheter. Valsystemet är riggat till Fidesz favör. Det är ett antikommunistiskt och ett rasistiskt nationalkonservativt parti.

Chega (Portugal)

Ett parti som bildades 2019 och som nu är landets tredje största parti. Chegas politik är en kombination av rasism och en mycket hård batongpolitik.

Vlaams Belang (Belgien)

Ett flyktingfientligt och separatistiskt parti – ett självständigt Flandern – som har gått starkt framåt i de senaste opinionsundersökningarna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!